Många forskare är benägna att söka förklaringar till populistisk politik. I en del av försöken att förklara populism kopplas populismen till sårbarhet. Erik Hallstensson reflekterar över vad som kan menas med att sårbarhet gör människor mottagliga för populistisk politik.

Populismbegreppets oklarhet

Kvalen över den samtida politiken är stora. Statsvetaren William Galston (före detta inrikespolitisk rådgivare till USA:s president Bill Clinton) publicerade nyligen en katalog över skäl till oro i den akademiska tidskriften Journal of Democracy: Brexitresultatet, det amerikanska presidentvalet 2016, franska Nationella frontens och tyska Alternativ för Tysklands valframgångar, traditionella högerpartiers vandringar mot ytterkanten i de österrikiska och nederländska valen, ANO:s valseger i Tjeckien och Viktor Orbáns partis grundlagsändringar i Ungern.

Det är mycket som händer i den här listan. Galston, som många andra, kallar det populism. Forskare, journalister, politiker och många andra jobbar hårt för att förklara vad som pågår. Nyvaken förvirring råder över förklaringsförsöken. Att inför det som är svårt att förstå ställa ännu fler svåra frågor är inte alltid bra. Ändå behövs några fler ifrågasättanden. De kommer här inte från metodisk forskning och noggrann eliminering av felkällor. Det bästa jag kan komma med är en röra av översikter, förmodanden och skisser. Å andra sidan har den här politiken många snabbrörliga delar. Ett försök att förstå den kanske måste börja med röran.

Hur passar händelserna i Galstons katalog ihop? Det hänger på vad begreppet populism kan betyda. Frågan är för stor för att svara på här. Ett av skälen till att den är otymplig är att det är oklart vad som ska kallas populism. Det kan inte vara så att Orbáns parti, eller Nationella fronten i Frankrike, fungerar på samma sätt i den ungerska och franska politiken som Sannfinländarna (med rotskott) i Finland. Försöken att förstå vad som händer måste vara lokala. Det är mer än vad ett allmänt begrepp om populism kan åstadkomma. De flesta verkar överens om att Sannfinländarna och Blå framtid (och några andra små partier) är Finlands enda populistiska partier. I Finland (och för övrigt i resten av Skandinavien) betraktas alltså de populistiska partierna som högerpartier. Jedediah Purdy ser istället grekiska partiet Syriza och presidentkandidaten Bernie Sanders i USA som vänsterpopulister. I en boköversikt i The Nation (oktober 2016) menar Purdy att Syriza och Sanders rider på samma populistvåg som Trump och Orbán. Purdy måste alltså fylla populismbegreppet med ett annat innehåll än det har i Skandinavien. Journalisterna Åsa Linderborg och Göran Greider tar fasta på populismen som ett högerfenomen i Populistiska manifestet (2018). Linderborg och Greider argumenterar för en saknad svensk vänsterpopulism. Tanken är att vänstern ska återfinna sina populistiska rötter. Jag kan inte se någon mer grundläggande tanke om varför än att populism på sistone visat sig framgångsrikt i val. Jag återkommer till den finländska populismens högerposition, och till Linderborg och Greider.

Att förklara populismens orsaker

Hur kan en politisk händelse eller rörelse förklaras? Tanken dras lätt till någonting liknande en orsak. Det är svårt att komma undan tanken att förklaringsförsök också kastas in i politiken. Förklaringar av orsaker till populistiska partiers framväxt bjuder genast in politiska frågor.

Är populismens orsaker politiskt legitima? Om, till exempel, orsaken till Sannfinländarnas jytky (skräll) är att partiet talar till rasistiska känslor skulle deras politik vara illegitim, åtminstone i en demokrati som legitimerar politisk maktutövning med en strävan efter att behandla alla så lika som möjligt.

Är populismens orsaker sociologiska – beroende av egenskaper hos populistiska partiers väljare? Statistik kan användas för sådana påståenden: Sannfinländarnas väljare verkar vara så och så gamla, bo där och där, tjäna så och så mycket pengar, vara män eller kvinnor. Det är glödhett politiskt material. Borde inte demokratier då öppna regeringar och utskott för populistiska partier? Alla medborgare, oavsett deras egenskaper, ska ju representeras och få sina röster omsatta i politiska beslut.  

Sårbarhet och populism

Några av påståendena om populismens orsaker använder sig av begreppet sårbarhet. För Purdy är ekonomisk sårbarhet vinden som drar upp populistvågen. Försämrade ekonomiska villkor orsakar populistiska framgångar i hela den västerländska parlamentarismen. Greider och Linderborg är inne på samma spår.  

I Norden betyder ekonomisk sårbarhet något annat än i Grekland eller Spanien. Kriserna i Finland är inte lika djupgående. Å andra sidan ligger den ekonomiska sårbarheten i de betraktares ögon som ser välfärden kalhuggas. Där det en gång fanns ett sjukhus finns inget längre. Det gäller också för den välfärd som är en månadslön. Där det en gång fanns tusentals jobb på fabrikerna finns inga kvar.  

Vad betyder det här? Att ekonomisk sårbarhet (säger Purdy, och Linderborg och Greider verkar anta det samma) orsakar en slags mottaglighet eller öppenhet för populistisk politik. Sårbarhet betyder alltså här att ha tappat en sorts spärrar mot en politik som kategoriskt skiljer sig från all annan politik. Liksom andra orsaksförklaringar bjuder också den här in till politik. För Greider, Linderborg och Purdy kräver sårbarheten för populism en ny politisk strategi. Om sårbarheten gjort väljare mottagliga för populism är det hög tid att fila på populistisk (vänster)politik. Det är tidens politiska form. Strategin, att populism nu är det slags politik som ska föras, kommer före själva politiken. Sårbarheten är en potential som väntar på sin strategiske politiker.  

Frågan är vad det är med sårbarhet som öppnar för just populistisk politik. Greider och Linderborg är insatta i Sveriges socialdemokratiska historia. Få skulle utan vidare kalla välfärdspolitiken populistisk. Kan inte socialdemokraternas problem och lösningar också förstås som problemen med en stor ekonomiskt sårbar befolkning? På samma sätt är det svårt att se varför välfärdspolitiken i Finland inte skulle handla om sårbarhet även den, men inte som någon uppenbar populism. Ingen kallar moderskapslådorna och arbetslöshetsförsäkringarna populistiska.   

Folket och eliten

Ett särskilt intressant försök att knyta samman alla populismer finns. Populism betyder traditionellt politik som skiljer på folket och eliterna. William Galston menar att den skillnaden binder samman hela hans katalog av politiska fenomen till just populism. Det gör också en annan uppburen statsvetare, Jan-Werner Müller i boken Populism – en essä (på svenska 2016). Den populistiska retoriken i Finland verkar bekräfta den här tanken. Timo Soini, Sampo Terho och Jussi Halla-aho talar alla om att andra politiker inte bryr sig om vanligt folk. Soini beskriver sig som häst- och fotbollsmänniska. Halla-aho har ett större jobb att göra för att framstå som en genomsnittlig finländare. Galstons och Müllers tanke om populismens grund och botten, folket och eliterna som motsatser, verkar säga något. Vad händer då med den populistiska strategin och förklaringarna av populismens orsaker?

Att sårbarhet i den vikande välfärdsstaten är en upplevelse av att själv vara sårbar, medan andra är osårbara, är i alla fall en enklare förklaring än att anta någon särskild mottaglighet för en viss politisk strategi och retorik. Om sårbarhet är ett begrepp som ska förklara något här verkar den inte vänta på mycket annat än någon som säger att folket är de sårbara, eliterna de osårbara. För att skissera: varför har etablissemanget allt ordnat för sig, medan vård, arbete och människor försvinner från andra platser? Här blir den finländska populismens högerposition viktig. Den betyder att vänstern, för populisternas väljare, räknas till eliten, lika mycket som den traditionella högern. Om elit och folk är delade längs med sårbarhetsgränser kommer en vänster som uppfattas som säkert sittande alltid att falla för den populistiska elitbilan. Greider och Linderborg berör det här när de uppmanar vänsterpopulismen att vara folklig. Vänstern (och högern) måste, som jag läser det här, alltså se till att hålla sig på folkets sida om den populistiska uppdelningen. Annars blir det inte någon populism att tala om.

Då borde frågan om vem som sysslar med strategi ställas. Det gör den som har ekonomiska, mediala och andra politiska resurser. Strategi är att disponera resurser för att nå mål. Allt som luktar strategi skulle därmed även det föras till elitschavotten. Det är inte folket som har resurser att planera strategier för valsegrar – om vi med Galston och Müller fortsatt tror att den här indelningen är viktig för populisternas väljare. Att anta en strategi om att vara folklig är inte att vara folklig. Jag tror att det finns många mycket känsliga näsor, både bland populisternas väljare och populistiska politiker. Omstöpt konsultretorik, ny medial framtoning och försök att ta över olika populistiska frågor – elitens kappvändningar blir vindkantringar. Att få väderkorn på en strategiomläggning i riktning folklighet kan gå snabbt. Det behöver inte vara mer komplicerat än en svekdebatt: ”varför var ni inte emot det ena eller andra när vi populister har varit det sedan länge”?

Förklaring och självförståelse

Om folk och eliter är den grundläggande motsättningen kommer också förklaringar av populismen att ställas inför följande skarpslipade skillnad: Varför skulle jag, eller någon annan, få förklara för någon varför den röstar på Sannfinländarna? En sådan förklaring vill populisterna och deras väljare själva stå för (och det gäller nog också många andra). Påståenden av politiker i stil med ”populistiska partier flörtar med människors sämre sidor” kommer att översättas till ”eliten försöker förklara för mig att jag röstar med mina sämre sidor”.  

Det framstår som sagt som en tydligare tanke att i politiken är sårbarhet inte en känslighet för en politisk form, den populistiska formen, utan en erfarenhet. Den politiska frågan blir då vad det är som faktiskt minskar avståndet mellan eliterna och folket. Hur ska vissa regionala och sociala gruppers fördelar gentemot andra minska? Politiken anpassar sig till väljarnas erfarenheter, inte till deras egenskaper. Är det nödvändigtvis populism?  

Det finns mycket mer att ta upp. Migrationen som ett av populismens nav har till exempel inte nämnts. Jag vill åtminstone säga att förklaringar av populismen som politiskt fenomen blir politiska. Vem förklarar vems politiska val? Om populismens framgångar är grundade på erfarenheter av ökande skillnader mellan eliter och andra kommer frågan att ställas i och om den uppdelningen. Hur en sådan politisk situation ser ut kommer ibland, till och med ofta, att vara upp till populisterna. Det gäller för sårbarhet, men antagligen också för mycket annat.

Erik Hallstensson är doktorand i filosofi vid Uppsala universitet och engagerad i forskningsprojektet Engaging Vulnerability.

Svåra miljörelaterade känslor kan visa sig vara centrala kraftkällor, skriver forskaren Panu Pihkala, som har skrivit en bok om klimatångest och hopp.  

 Inom miljöforskning har man ofta diskuterat varför inte mer händer trots att folk i princip känner till miljöproblemens allvar. En färsk internationell undersökning pekar på en ny och central orsak till detta: Miljörelaterade känslor som är svåra att hantera. Folk är så låsta i relation till miljöangelägenheterna att vi ofta undviker hela problematiken.  

Med så kallad miljöångest avses här de svårhanterliga känslor som miljöproblem väcker. Folk upplever olika typer av ångestsymptom: De är rädda, oroliga, ångestfyllda. Handlingsförmågan, humöret och välmåendet försämras. Ändå erkänner man inte alltid att det är frågan om miljöångest. Detta har flera förklaringar. För det första är miljöångesten förbunden med en mängd andra saker. På ett mera allmänt plan rör det sig om förhållningssätt till framtiden och om frågor om meningsfullhet i livet. Man försöker klara sig i osäkra tider och varken hinner eller känner nödvändigtvis igen den inverkan som miljöproblemen har på en. För det andra har igenkännandet av miljöångest länge försvårats av att detta fenomen inte är socialt accepterat. En socialt konstruerad tystnad kring detta ämne har varit gällande.   

Människor vet, men hur kan de veta? 

Living in denial (2011), en undersökning gjord i Norge av Kari Marie Norgaard, har fått stort internationellt genomslag. På den mindre ort i Norge som ingick i undersökningen var klimatförändringarna ett ämne som inte just alls sett dagens ljus. Men genom en mera ingående undersökning visade det sig att alla nog i själva verket känner till saken. Klimatförändringen är dock förbunden med så svårhanterliga känslor att människor inte klarade av att veta. Gemensamma sätt att ta sig an frågan saknades.  

Forskaren och föreläsaren Renée Lertzman gjorde liknande iakttagelser på en amerikansk industriort. De människor som hon intervjuade såg sig inte som ”gröna”.  Med tiden stod det dock klart att de ändå hyste en rad olika slags känslor i relation till miljöproblem och de hade redan gjort olika livsstilsval som hade med hållbarhet att göra. Lertzman kom fram till att apatin delvis är skenbar. Människor är inte likgiltiga, utan apatin är en sorts mask som gör att smärtan inte syns.  

Miljöångest  

Under de senaste åren har jag i min post-doc-forskning undersökt svårhanterliga känslor som relaterar sig till miljön och min forskning har i synnerhet fokuserat på miljöångest. Jag har både i min egen forskning och i mitt gräsrotsarbete som utbildare märkt att människor bär på en mängd sådana svårhanterliga känslor. Ofta behövs bara en trygg omgivning och att fenomenet vädras i offentligheten för att människor ska våga tillstå att de själva bär på sådana känslor. I oktober 2017 publicerade jag den första finskspråkiga monografin om miljöångest. Bokens titel var Päin helvettiä? Ympäristöahdistus ja toivo (Käpprätt åt helvete? Miljöångest och hopp). Det fanns en beställning på en sådan bok: ett antal människor hade helt klart väntat på att någon skulle formulera problemet. Under detta år har jag intervjuats i ett flertal medier och jag har hållit praktiskt inriktade workshoppar runtom i Finland (och flera utomlands). Samtidigt har jag forskat vidare i ämnet. 

Jag anser att begreppet ångest är en träffande allmän beteckning av flera orsaker. De symptom som folk uppvisar kan placeras i en sådan allmän kategori som begreppet ångest beskriver. Ett flertal tillstår när de får lite hjälp på traven att miljöproblem faktiskt ger dem ångest. Ett annat skäl för att använda ångestbegreppet är att det finns frågor i bakgrunden som historiskt sett har behandlats av forskning som berör ångest.  

Miljöångesten har helt tydligt en existentiell dimension. Det gäller liv och död, frågor som berör hela tillvaron. Folk frågar sig var de kan hitta meningsfullhet i livet om miljöförstörelsen hotar hela civilisationers öde. Detta sökande efter meningsfullhet sker mot bakgrund av de gränser som vår dödlighet sätter.   

Man söker symboliska uttryck för att genom dessa kunna uppleva att livets meningsfullhet inte tar slut med döden. De religiösa samfundens föreställningar om livet efter detta utgör endast en del av detta fenomen. Folk söker ”symbolisk odödlighet”, för att använda ett begrepp som myntats av psykologen Robert Jay Lifton. En sådan odödlighet försöker man hitta genom de efterlevande, genom närstående, genom ens livsverk och genom den kontinuitet som naturen står för. I en tid som präglas av klimatkaos upplever människor att alla dessa symboliska former är hotade. Detta har allvarliga existentiella kriser som följd.     

Två former av miljöångest 

Miljöångesten är inte enbart ett problem. Den kan vara det också, om miljöångesten är så stark att individens handlingskraft försvagas och om välmåendet sviktar. Men miljöångesten är närmast något som visar att människan förstår hur allvarliga världens problem är. Det sökande efter mening som ligger till grund för den existentiella ångesten utgör en central del av livet. Detta sökande visar att människan försöker hitta ett hållbarare och mera meningsfullt liv än det som erbjuds av konsumtion och näringsgrenar som är ohållbara för planeten.  

Därför utgör miljöångest och olika svåra miljörelaterade känslor en kraftkälla. Vi behöver sådana handlingsmöjligheter som hjälper oss att lindra en förlamande miljöångest. Men framför allt behöver vi verksamhetsformer som hjälper oss att kanalisera energin i svåra känslor så att de kan fungera som en förändrande kraft. Sådan verksamhet styr oss också samtidigt bort från en överdriven individcentrering och mot det gemensamma.  

Därför behöver vi kritiskt granska vilka slags samhälleliga perspektiv som olika känslor är förknippade med. I Norden har förutom det nyliberala samhällets särdrag också vår egenartade kulturella och religiösa historia satt sin prägel på dessa. Många forskare har gjort oss uppmärksamma på att glada känslor anses mera socialt gångbara än sorgliga känslor i industriländer som präglas av en neoliberal samhällssyn. Människoidealet har påverkats av föreställningar som betonar konkurrens, där den positiva, framgångsrika individen hålls fram som ett ideal. De uråldriga kulturella sätten att hantera sorg, såsom att hålla sorgetid och att uppmärksamma denna i exempelvis klädsel, har också i nästan helt försvunnit från det offentliga rummet.  

Indelningen i ”positiva känslor” och ”negativa känslor” tillämpas ofta så att man gör de positiva känslorna till bra och önskvärda, medan negativa känslor ses som dåliga och icke-önskvärda. Dessa flerdimensionella samhälleliga fenomen har en direkt följd för hur miljöångest och svåra miljörelaterade känslor hanteras. Att möta svåra och framför allt sorgliga känslor är något vi är rädda för och undviker. Erfarenhet saknas och det känns obehagligt: de hotar de psykiska skyddsmurar som vi har byggt upp.  

Att hantera miljöångest 

Ångestsymtom är ofta en följd av att det i bakgrunden finns olika svåra känslor som man inte i tillräcklig grad har lärt sig känna igen och hantera. När det gäller klimatförändring och andra globala miljöproblem kan det handla om rädsla, sorg, skuld, skam, ilska och hopplöshet. Dessa är ofta förbundna med känslor av hjälplöshet och otillräcklighet. Försök att bedöva dessa känslor leder till att förmågan att känna trubbas av, vilket också försämrar förmågan att känna glädje och lycka. Omvänt: att lära sig att bättre hantera svåra känslor gör att vår samhälleliga handlingskraft och vårt personliga och sociala välmående förstärks.  

I min egen bok och i mina artiklar tillämpar jag de insikter man nått fram till inom forskningen om sorg på begreppet miljöångest. Den sociala dimensionen är mycket viktig. Ett exempel på insikten av detta är att man i Finland under de senaste åren har börjat ordna ritualer som behandlar miljösorg. De har ännu inte blivit konventionella, men till exempel konstnärer utvecklar ständigt nya vägar till sådana verksamhetsformer. Gränsen mellan konst och religiositet eller andlighet är glidande. Relationen mellan performance och ritual är också en mycket intressant fråga både i praktiken och för den akademiska forskningen.  

Den sociala dimensionen är helt väsentlig också när det gäller skuld och skam. I Norgaards och den brittiska psykoterapeuten Rosemary Randalls undersökningar har västerlänningars starka känslor av skuld och skam i relation till miljöfrågor kommit i dagen. Exempelvis visste de norrmän som ingick i Norgaards undersökning hur mycket de drar nytta av ekonomin som bygger på fossila bränslen, som alltså samtidigt indirekt orsakar lidande genom klimatförändringen.  

Känslor av skuld och skam är svåra att hantera, och ofta avvisas de. Tillräckligt trygga sociala sammanhang, där man kan ge uttryck för sin skuldkänsla och uppleva godkännande, skulle kunna erbjuda en väg ut ur detta. Också vissa sekulära tänkare, såsom George Marshall som specialiserat sig på klimatkommunikation, har påpekat att dessa former har starka beröringspunkter med religiösa samfunds traditionella tillvägagångssätt.  

Klimatångest och rättfärdig vrede 

Ett av de mest betydande uttrycken som miljöångesten tar sig är den så kallade klimatångesten. I Sverige finns det en mycket mera etablerad diskussion om fenomenet klimatångest än i Finland, men enligt min uppfattning beskriver ordet i den svenska kontexten på ett viktigt sätt också de känsloyttringar som i Finland omtalas som ”oro” (huoli). I vilket fall som helst anser jag att det är viktigt att banden mellan den finska och nordiska forskningen och aktivismen stärks när det gäller dessa teman. Jag har själv också dragit stor nytta av t.ex. den i Sverige verksamma Maria Ojalas forskning inom området psykologi och miljöfostran.  

Klimatångesten har vissa särdrag. Den är starkt förenad med en mera allmän framtidsångest, eftersom klimatförändringarna på så många sätt hotar framtiden. Unga och unga vuxna är av många olika skäl mera mottagliga för klimatångest. De har redan tidigt fått kunskap och kan göra en rationell analys av läget, som verkligen är riktigt hotfullt. Deras livsskede ökar mottagligheten för detta. Samtidigt ökar den sårbarheten. För de unga står hela deras framtid på spel, men för dem är ett samhälleligt handlingsutrymme ännu inte helt tillgängligt, och de är av goda skäl besvikna när det gäller de äldre generationernas sätt att hantera klimatförändringen. 

Unga och unga vuxna exemplifierar på ett väsentligt sätt möjligheter och hot i hur svåra känslor kanaliseras på ett samhälleligt sätt. I dem pyr mycket ilska och frustration. Nyckelfrågan är om dessa känslor kan kanaliseras till att bli en konstruktiv samhällelig kraft. I Norden har vi haft svårt att se till exempel de positiva möjligheterna i fredlig civil olydnad. Kanske kan det lutheranska arvet delvis förklara detta. Den lutheranska traditionen har historiskt sett skapat å ena sidan värdefulla välfärdsstrukturer, men å andra sidan har den förstärkt ett tänkesätt enligt vilket man tror att överheten alltid har rätt. Forskare som studerat den lutheranska traditionen har å sin sida påpekat att detta inte är i linje med den ursprungliga lutheranska radikalismen.  

Vad kan man göra åt miljöångesten? 

Jag behandlar kort olika åtgärder som enligt min mening skulle behövas i nuläget. 

• Att bygga upp genuint hopp

Hopp behövs, men överoptimism utan täckning bör undvikas. I min bok rekommenderar jag att man tränar sig i förmågan att urskilja två nivåer. Man måste tillräckligt ofta rikta blicken mot olika analytiska nivåer, så att samma verklighet avslöjas från olika håll. Det finns många problem, men det finns också fler tecken på hopp än vad man kanske ofta märker. Många historiska framsteg, som t.ex. klimatskyddets utveckling, hamnar i skymundan om de inte aktivt lyfts fram. En mängd människor runtom i världen arbetar hela tiden för en mer hållbar framtid, och så vidare.  

• Att idka självreglering 

Förutom förmågan att urskilja två nivåer har jag framställt andra rekommendationer i texten ”10 rekommendationer för dig som har drabbats av miljöångest” som har översatts till svenska (https://ecoanxietyandhope.blogspot.com/2018/09/klimatangest-10-rekommendationer.html). I bakgrunden finns det arbete som gjorts av olika länders psykologiorganisationer och forskare. I synnerhet lyfter jag fram begreppet ”sinnets årstider”. Precis som naturen har också det mänskliga sinnet olika årstider. Om man är deprimerad ibland behöver man inte uppleva sig som misslyckad.  

• Social- och hälsovårdsbranschen 

Personalen behöver vidareutbildning och insikt om att de svåra känslor som miljöfrågorna väcker är ett äkta bekymmer för många människor. Dessa bör inte förminskas, men ska inte heller klassificeras endast som problem som man kan åtgärda medicinskt.  

• Stödjande tjänster för studerande 

Jag vill särskilt nämna studerande, eftersom de är i en utsatt position och befinner sig i en nyckelposition inför framtiden. Jag har hört ett antal studenter i miljövetenskap säga att de första studieåren var en hemsk och traumatisk tid. Man bör erbjuda fler stödjande tjänster åt studerande för att hjälpa dem hantera miljöångest. Sådan verksamhet har ordnats exempelvis i Australien och i Storbritannien. Så vitt jag vet startades Finland första stödgrupp om miljöångest med studerande som målgrupp på våren 2018 vid Aalto-universitetet, där studiepsykologen och studentprästen fungerar som handledare. 

• Stödgrupper 

Olika smågrupper kan startas också bland bekanta och arbetskamrater, utan någon egentlig professionell dragare. Jag vet att flera sådana här grupper har ordnats i Finland, till exempel klimatpåverkningsgruppen Ilmastovanhempien Toivokerho (organisation för föräldrar som vill arbeta för klimatet). Bland annat Joanna Macys verk, min egen bok och det material som finns i bokens bibliografi har fungerat som utgångspunkter för diskussionerna.

• Samhälleligt ledarska

Efter att extremväderfenomen har blivit allt vanligare i Norden finner vi oss i en ny typ av situation. Tidigare har man kunnat föreställa sig att klimatförändringarnas konsekvenser skulle bli synliga först i framtiden. Som den utdragna hettan och skogsbränderna i Sverige visat är framtiden redan här. Läget sätter ännu större press på samhälleligt ledarskap. Nu skulle det vara viktigt att folk känner att det finns ett tillräckligt ledarskap i samhället, så att människor kan uppleva att deras egna strävanden utgör en del av större strömningar. I annat fall uppstår faran att förnekande och flykt ökar, vilket också skulle kunna förvärra ångesten.  

Vi lever på många sätt i en brytningstid. Som tur är finns det under ytan också en stor vilja till förändring som bara väntar på att kunna kanaliseras. 

Panu Pihkala är forskardoktor. Hans fackbok om miljöångest och hopp översätts som bäst till engelska (och, är det tänkt, till svenska).     

Texten är en översättning från finska.