För jämnt sextio år sedan, år 1958, kom den engelska filosofen Peter Winch (1926-97) ut med en liten debattbok med djupgående konsekvenser för samhällsvetenskaperna. The Idea of a Social Science (Samhällsvetenskapens idé) förfäktade synen att samhällsforskning hör ihop med filosofin och inte alls med de hårda naturvetenskaperna. Eftersom science på engelska står för naturvetenskap blev hans budskap att det inte finns, och inte kan finnas, någon genuin ”social science”. Däremot ska man slå bryggor till historia, filosofi och litteratur. Winch fann sin teoretiska grund i Ludwig Wittgensteins idéer om språket samt i R. G. Collingwoods pläderande för den historiska forskningens egenart gentemot naturvetenskaperna.

Tesen är mindre revolutionär idag än när det begav sig år 1958. Europa höll ännu på att städa upp efter sitt senaste förödande krig (Winch tjänstgjorde själv en tid i de engelska ockupationstrupperna). Många var innerligt trötta på ideologier och hoppades bygga upp ett rationellt samhälle. Moderna samhällsvetenskaper skulle bidra till den sociala ingenjörskonsten genom att mäta och förutsäga effekterna av samhällsreformer.

Samma inställning hade satt sina spår i humaniora. Det skulle inte längre heta konsthistoria, religionshistoria och litteraturhistoria, utan konst- religions- och litteraturvetenskap, allt bekräftat med kvantitativ hypotesprövning. Vid ungefär samma tidpunkt påtalade C. P. Snow det vådliga med det intellektuella livets uppdelning i ”två kulturer”, den humanistiska och den naturvetenskapliga. Många hoppades nu få en helhetsvetenskap som skulle förena fysiken, psykologin och samhällsvetenskaperna under samma paraply. Inte en helt ovanlig tanke idag heller.

Här blev Winch en kärring mot strömmen. Grundtanken i Winchs bok var att samhällsrelationer måste förstås inifrån, inte från utsidan som ett naturfenomen. När en fysiker experimenterar med elementarpartiklar frågar hon inte vilken syn partikeln själv har på sitt eget beteende. Så är det inte med människor. En människa som handlar i samhället har alltid själv en uppfattning om vad hon gör. Hennes inifrånperspektiv ska inte slarvas bort i undersökningen.

Föll i god jord

Det teoretiska argumentet startar från vad Winch kallar de sociala relationernas interna karaktär. En handling i ett socialt sammanhang är samtidigt ett uttryck för begrepp. Begrepp och handlingar är ”internt” – eller om man vill, ”logiskt” beroende av varandra. Tänk till exempel på vad det innebär att leva i en familj. Det innebär att man i sitt liv ger uttryck för uppfattningar om familjerelationer. Familjelivet innebär alla möjliga, ofta implicita förväntningar om hur relationerna mellan makar och mellan föräldrar, barn och syskon ska vara. En central bit i analysen blir att undersöka själva betydelsen av begreppen far, mor, barn och syskon. Winch tar upp Freuds idé om oidipuskomplexet som ett exempel. I ett samhälle där fadern inte ses som familjens överhuvud kan inte teorin om oidipuskomplex tillämpas på det sätt som Freud hade tänkt. Sociologi och psykologi klarar sig inte utan begreppsanalys. Men begreppen själva är historiskt specifika, de varierar enligt kultur.

Några år senare (1964) publicerade Winch en uppföljare, artikeln ”Att förstå ett primitivt samhälle”. Just denna uppsats blev, paradoxalt med tanke på rubriken, en viktig spik i kistan för uppfattningen om främmande kulturer som mer primitiva än vår egen. Också idéer om till exempel häxor och trolldom måste undersökas inifrån, utgående från aktörernas självförståelse. Tron på häxor är inte ett primitivt surrogat för vetenskap, utan ett sätt för människan att reda sig i en värld full av konflikter och oförutsägbara händelser. Det bästa sättet att undvika missförstånd om främmande seder och bruk är att försöka se dem som språkspel med sina egna regler.

Winchs tankegång har slående likheter med Thomas Kuhns lite senare idé, också inspirerad av Wittgenstein. En ”främmande” vetenskap, såsom Aristoteles’ fysik, är inte ett misslyckat försök att hantera något som den moderna vetenskapen är bättre på. Nej, det är ett spel med sina egna regler för vilka frågor som tas upp och vilka svar som är upplysande. En viktig biverkning av Winchs argument var att också den moderna kulturens självförståelse måste tas upp till ny granskning. Jämförelser med andra kulturformer visar att våra egna liv inrymmer element som samtidigt är både ovetenskapliga och helt ofrånkomliga.

Winchs arbeten visade sig komma oväntat lägligt. Också samhällsvetare själva hade börjat tvivla på sin tidigare entusiasm för modernitet. Matematiska mätmetoder hade utvecklats till fulländning, men efter den första yran väcktes frågan om man egentligen visste vad det var som mättes. Ett lite senare exempel på kvantitativ forskning blev smått legendariskt bland finländska sociologer. Ett undersökningsresultat visade att folk som bor högre upp i ett höghus använde hissen oftare än de som bor närmare gatuplan. Den samhällsvetenskapliga debatten på sextio-och sjuttiotalen präglades av motsättningen mellan kvantitativa och kvalitativa metoder, en debatt som egentligen tynade bort först i och med Sovjetunionens fall och de nya frågor som då fångade uppmärksamheten.

Det fanns med andra ord en beställning på det slags humanistisk antimodernism som Winch ansågs stå för. Han fick iklä sig en roll som han själv inte var helt bekväm med. Hans bok tycktes vara ett angrepp på samhällsvetenskap över huvud taget. Både entusiaster och belackare uppfattade Winch som en relativist för vilken hela verkligheten är språkligt konstruerad. Winch fick bli en vägvisare för etnometodologisk och konstruktivistisk sociologi.

Winchs poäng hade egentligen blivit missuppfattad. Han hade inte alls pläderat för att skrota samhällsvetenskaperna, men nog emot tron att de var en ”science”. Han ville att samhällsvetare skulle få upp ögonen för den sociala förståelse som redan finns och som alltid måste ligga till grund för deras analys. Också en kvantitativ analys förutsätter ett inifrånperspektiv. Som samhällsmedlemmar har vi automatiskt detta perspektiv, det är bara att vi glömmer bort det och inte tillfullo utnyttjar det. Likheten med Collingwoods bok The Idea of History (1946) är slående på denna punkt. The Idea of History var en uttydning av den historiska förståelsen som en särskild förståelseform som på det hela taget var välfungerande, men som var obearbetad. Historisk forskning tillämpar en vanlig mellanmänsklig förståelse på ett mer systematiskt sätt. Men inte heller historikerna själva är alltid medvetna om vad deras metod innebär. Här lyfter Collingwood fram ingredienser som den historiska fantasin och återskapandet av tankar och beslutssituationer i det förflutna.

Också en kritik av filosofin

Samhällsvetenskapens idé har en annan aspekt som helt slarvades bort i debatten. Winch kritiserar inte enbart samhällsvetenskapernas, utan också filosofins självförståelse. Om handlingar och begrepp är två sidor av samma mynt innebär det att den traditionella filosofin har sett på sin uppgift på ett ensidigt sätt. Inifrånperspektivet behövs också i filosofin.

Filosoferna tror sig hantera eviga begrepp som rationalitet, verklighet och logisk motsägelse. För att se vad dessa begrepp egentligen betyder måste vi vända oss till samhället. Begrepp får sin innebörd i användning. Logisk motsägelse betyder just det den gör i ett konkret sammanhang, där människor reagerar på varierande idéer som antingen sammanhängande eller motsägelsefulla. Filosofen kan inte använda sin abstrakta begreppsanalys som tillhygge mot tänkesätt som hon inte fullt förstår. Filosofin måste alltid dras med en inneboende orenhet: filosofisk förståelse kräver en förståelse av frågor och erfarenheter som finns på plats innan den formella analysen tar vid.

Likheten med Collingwood är märkbar än en gång. Collingwood hade velat rekonstruera filosofin som ett slags historisk disciplin. Filosofin skulle analysera begrepp, inte som eviga essenser, utan som idéer vars betydelse kommer ur det historiska sammanhanget. Med Collingwood delar Winch därmed en strävan efter att förstå det filosofiska tänkandets egna historicitet – vilket är en fråga som granskats i ringa utsträckning inom ”analytisk” filosofi jämfört med den ”kontinentala” traditionen.

Den senare delen av Winchs livsverk utspelades i renodlat filosofiska miljöer, i lä för samhällsdebatten. Ett bärande tema var försöket att visa vad ett inifrånperspektiv kan betyda i filosofins interna frågor. Samhällsvetenskapens idé har tjänat sitt syfte som kritik av en scientistisk hållning i samhällsforskning, trots att det fortfarande är lätt att hitta exempel på inflytelserik forskning där Winchs insikter ignoreras. Inom den rena filosofin återstår uppgiften att dra ut konsekvenserna ur hans kritik för scientistiska uppfattningar bland samtidens filosofer. Speciellt den engelskspråkiga filosofin domineras idag av en naturalistisk världsbild där naturvetenskaperna utgör Sanningens högsta tribunal, medan filosofins begreppsliga frågor reduceras till sociologiska eller psykologiska tendenser som utreds med experiment eller enkäter. Winchs idé om att filosofins egenart hör ihop med frågan om samhällsvetenskapens egenart är med andra ord mer aktuell än någonsin, såväl för samhällsforskningen som för filosofin.

Olli Lagerspetz är akademilektor i filosofi vid Åbo akademi & Jonas Ahlskog är FD och forskare i filosofi vid Åbo akademi

Peter Winch: Samhällsvetenskapens idé och dess relation till filosofin jämte 4 essäer. Bokförlaget Thales, 1994.

By Pål-Nils Nilsson / Riksantikvarieämbetet, CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=62871274

Hur representeras Gotland i turistbroschyrer? Gotland är ett populärt turistmål som förknippas med karg natur och kulturella traditioner. Genom att studera turistbroschyrer går Owe Ronström och Jenny Lönnroth på djupet med föreställningar om öar och öbor, självbilder och budskap som formar platser, besökare och besökta.

Gotlandsturism 

Gotland är en av Sveriges äldsta, mest kända och välutvecklade turistdestinationer. Turismen till ön kom igång i början av 1800-talet. Till en början var besökarna få, välbärgade och kanske också av det mer äventyrliga slaget. Fler blev de när den reguljära ångbåtstrafiken till fastlandet startade vid mitten av 1850-talet. Vid slutet av 1800-talet hade en sommarresa till Gotland blivit möjlig för den urbana övre medelklassen i både Sverige och Tyskland.  

1902 besökte drygt 4000 turister Gotland. 1939 hade antalet växt till 50 000. När nya reguljära bilfärjor togs i bruk under 1950-talet fortsatte antalet besökare att växa. Idag är ön Sveriges snabbast växande destination och turism en av dess största och snabbast växande näringar, som sysselsätter omkring 12 % av öns befolkning. År 2015 kom 2,1 miljoner besökare. En ny kryssningskaj byggs nu i Visby, som ska stå färdig i april 2018. Den beräknas kunna ta emot ytterligare något hundratusental besökare under två-tre intensiva sommarmånader, vilket rimligen kommer att stärka regionens ekonomi, men också tära på öns natur- och kulturresurser och öka påfrestningarna på öns kulturella, sociala och ekologiska system.  

Att Gotland är populärt beror förstås på det milda klimatet, med torra varma somrar och flest soltimmar i Sverige. Lägg därtill de många fina stränderna, som alla är öppna för besökare tack vare allemansrätten. Ett annat skäl är att Gotland utöver de egenskaper som vanligen tillskrivs öar generellt, som gästfrihet, tradition och harmoni, under det senaste halvseklet också utrustats med en hel del av det som lockar folk till öar i varmare hav än Östersjön, särskilt de i turistsammanhang så välkända s:en: sol, sand, shopping (och sex). Under senare tid har ännu ett tillkommit, säkerhet. Det är ett värde som har med öars föreställda isolering och avlägsenhet att göra, och som uppenbart förstärkts när turistöar världen över kommit att uppfattas som alltmer otrygga och osäkra.  

Ännu ett skäl är att många ö-destinationer i norra Europa genom intensiv marknadsföring och varumärkeskampanjer sålts in på resemarknaden som unika och annorlunda resmål. På Gotland ersattes under 2000-talets början tidigare slogans, som “Gotland – landet annorlunda” eller “Nästan utomlands!” av det nya officiella varumärket “Magiska Gotland: Östersjöns mest kreativa och magiska plats”. Under samma tid har turistlandskapet kompletterats med ett alltmer elaborerat historielandskap: på få platser har kulturarv producerats med sådan fermitet och framgång. Idag framställs turism och kulturarv gärna som den enda vägen till överlevnad och en hållbar framtid, vilket har fått alltfler öbor att dras in i lanseringen av ön som unikt besöksmål.  

Hållbara besök 

Besök är nödvändiga. Kultur och samhälle vilar på resultaten av mänskliga möten. Men samtidigt utmanar ett ständigt ökande antal besökare världen över hela samhällens sociala, kulturella och ekologiska system. Öar är genom sin avgränsbarhet och relativa litenhet särskilt sårbara, vilket under senare år uppmärksammats i medierna som ”Ibiza-effekten” eller ”Venedig-syndromet”. Hur blir besök hållbara? 

I det tvärvetenskapliga forskningsprogrammet Hållbara besök vid Uppsala universitet, Campus Gotland, utforskar vi hur hållbara besök kan skapas, ur regionala, nationella och globala perspektiv. I det projekt vi redogör för här undersöker vi hur Gotland produceras som attraktiv destination i turistbroschyrer. Genom en kombination av folkloristisk genreteori, diskursanalys och normkritiska perspektiv granskar vi turistbroschyrer från olika gotländska reseföretag och organisationer från 1970-talet fram till idag: texter, bilder, relationer mellan text och bild och hur de tillsammans producerar betydelser. Vilka slags människor, platser, aktiviteter och bilder presenteras i broschyrerna? Vad lyfts fram och vad finns inte med? Vilka budskap är avsedda och vilka är dolda, underliggande?  

Turistbroschyrer är tydliga exempel på vad Johan Järlehed kallat riktade självbilder. De är självpresentationer byggda på en dubbelriktad blick som uttrycker det egna, nära och kända som något främmande, annorlunda och fjärran. Också tidsligt är blicken dubbel, genom att samtidigt syfta framåt mot det som ska vinnas – fler turister, ökade intäkter, mer synlighet – och bakåt, genom att bilden av destinationen fogas ihop av motiv som traderats, medierats och iscensatts om och om igen. 

Turistbroschyrer vill vi med inspiration av Johanna Drucker förstå som gränssnitt, en aktiv instans som inte bara sprider bilder och föreställningar utan också upprättar positioner, samspelsformer, känslolägen och praktiker, som i sin tur bidrar till att forma besökare, besökta och besöksmål. På så sätt bli gränssnittet också i viss mån bestämmande för vad det innebär att vara besökare eller öbo.  

Turistbroschyrerna 

De flesta av broschyrerna vi studerat är tydligt riktade till en svensk publik, i praktiken till folk i Mälardalen, sedan länge den viktigaste målgruppen för gotlandsturism. Några riktar sig till tysk publik, som utgör huvuddelen av de utländska turisterna. I vissa avseenden skiljer sig broschyrerna åt. De äldre är tunna, enkla, känns billiga i papper, tryck, layout. De är ”genomskinliga”, genom att lyfta fram resmålet och hålla sig själva lågmält i bakgrunden. De nyare broschyrerna är tjockare, glassigare, dyrare och med en tydligt framhävd layout och design, påtagligt lika trendiga livsstilsmagasin. De pekar tydligt mer mot sig själva, uppenbart medvetna om att vara en del av en global turistmarknad med fokus på ö-destinationer.  

Mest framträdande är ändå likheterna. Ändamålet med turistbroschyrer är ju att locka besökare. Orden är viktiga, men effektivast är bilderna, genom att vara mer affektiva. En del bilder är påtagligt rapporterande, som vore de objektiva, särskilt i de äldre broschyrerna. Andra är tydligt estetiserade, med återkommande motiv som raukar och hav, den lantliga bondgården, den blommande ängen, hav i solnedgång, lammkotletter och saffranspannkaka. Andra återkommande motiv är den folktomma stranden, den myllrande badstranden, den smala kullerstensgränden, den fullsatta restaurangen, Gotlandsfärjan och hamnen med småbåtar. Samma bilder, samma motiv, slogans och retoriska fraser återkommer år från år i bild och text, en upprepning som i sig skapar en känsla av tidlöshet, stabilitet och kontinuitet – ön bortom tid och rum.  

En vanlig presentationsteknik är att arrangera ett kollage av utvalda bilder på omslaget, där det som uppfattas som öns huvudattraktioner lyfts fram. Som förväntat är det sol, natur, stränder, restauranger och shopping som utgör kärnan. Syftet är att slå an en ton som både introducerar besökaren för ett igenkännbart mindscape – ”sommarön”, och att föreslå aktiviteter som besökare kan eller bör ägna sig åt när de besöker Gotland.  

Ett annat framträdande drag i de broschyrer vi har gått igenom är redundans. Även om de har producerats av Gotlandsresor, Gotlandsbolaget och Destination Gotland, så kunde de ha varit från nästan vilken turistbyrå som helst. De är exempel på ”ö-prat”, en global genre med koloniala rötter som förhåller sig ganska fritt till de öar den menar sig representera. Ibland syns genreaspekten särskilt tydligt, som i de återkommande jämförelserna med andra platser; Gotland som Sveriges svar på Skottland, Grekland eller Mallorca. På senare år har just denna tankefigur blivit ännu tydligare: I en prisad annonskampanj presenteras bilder från Gotland som vore de från Havanna, Jamaica, Kos eller någon annan välkänd destination. Budskapet är att du inte behöver ha besväret med att ta dig till alla dessa åtråvärda platser, du hittar dem lika bra på Gotland. Kombinationen av generisk platslöshet och tidlöshet producerar resmålet som rent tecken, öppet, formbart, anpassningsbart till den besökande publikens skiftande intressen. 

När och hur ön framträder 

I broschyrerna är det framför allt fem sammanhängande ö-teman som presenteras, alla välkända för ö-forskare världen över: avlägsenhet – ön som avlägsen i tid och rum; arkaism – ön som placerad i det förflutna; avgränsbarhet – ön som isolerad från sin omgivning; annorlundahet och endemism – ön som unik och särpräglad natur, öbor som säregna, med traditionell kultur och eget språk. Kombinerade producerar de en föreställning om ön som naturlig, autentisk, magisk och exklusiv, eller som en av broschyrerna uttrycker det: ”Gotland är bortom horisonten, ett annat land där dagen gryr och regnbågen slutar.” 

Inte överraskande framträder Gotland mest som kuster, stränder och evig sommar. De senaste åren visas ibland också vinterbilder, men då alltid i bakgrunden, på de sista sidorna. Förbindelsen med vatten framhävs genomgående, som huvudfokus eller som ackompanjemang i bakgrunden. Betoningen på öns gränser och på båtar och flyg får ön att framträda som separerad, isolerad och avlägsen. 

Bilder på Visby förekommer också flitigt. Särskilt på senare år är det urbana default category, varifrån man gör utflykter till bad, natur och kultur på andra delar av ön. Men det är samtidigt en stad reducerad till några få utvalda och särskild pittoreska delar. Den medeltida innerstadens gator och torg framträder som ett slags konstgalleri och husen som utställda konstverk. För det mesta är staden tom på folk, utom i tre fall: myllret på affärsgatan/torget, på restaurangen/baren eller på konserten, arenor där människorna uppenbart framträder som besökare/turister.  

Tydligt är att ön gestaltas som en plats för natur, kultur och säregna upplevelser. Naturen skildras dels som vild och otämjd, med de typiska raukarna som färgstarka rester av ett avlägset förflutet, dels som kultiverad, fylld med blommande ängar, svalkande eklundar, böljande majsfält och inbjudande badstränder. Kulturen gestaltas å ena sidan som materiella kulturvärden i form av gamla kyrkor, medeltida ruiner, ringmuren, kullerstensgator och bevarade gamla gårdar, och å andra sidan som immateriella kulturvärden i form av gotländska seder och traditioner, hantverk, mat och dryck. Det är som attraktiva objekt för en turistisk blick de avbildas, ruinerna, de gamla husen, liksom raukar och orkidéer och ängar. Påtaglig är frånvaron av öbornas arbete och vardagsliv. Undantag är uppassare och traditionella hantverkare som befäster bilden av Gotland som ursprungligt och autentiskt.  

Ett vanligt sätt att visa upp öar är som ofullständiga, i brist på något, antingen det är folk, modernitet, industrier, liv, rörelse, utbildning, ekonomi eller överlevnadskraft. Det är ett framträdande tema när det gäller bilden av Gotland generellt, som det också finns spår av i turistbroschyrerna. Men vanligare ändå i vårt material är den omvända bilden, ön som ett mikrokosmos med allt du behöver nära och tillgängligt. Det Gotland som hålls fram för turister är en liten värld för sig som har ”allt för alla” – utom just det som besökare tänks fly ifrån: stress, miljöförstöring, ensamhet, kyla, vardag, rutiner och tristess. 

Generellt framträder ö-landskapet som tomt och obefolkat, ett terra nullius att utforska, belägra och besegra. Budskapet verkar vara att det är öppet, du är också inbjuden. Det finns ingen här, ön är för dig, för din fritid. Sådana landskap har William Hunter kallat för groomed spaces, platser framställda som orörda, rena och tomma, tillrättalagda för att inte distrahera betraktarens blickar, utan tvärtom låta denne fylla dem med sina egna behov och begär. Att genom bilder vilja framkalla igenkänning och samtidigt begär till och längtan efter är standard i turistbroschyrsgenren. För ö-turism spelar tomma affektiva rum en särskilt viktig roll, genom att tala till gamla och spridda Robinson Crusoe-föreställningar om ön som tabula rasa, en scen utan historia, som gjord för att om och om igen spela upp det stora äventyret.  

Ett annat återkommande motiv är ”långt borta, men närmare än du tror”, ett vanligt motiv i reklam för ö-destinationer världen över. Associativa fraser som ”nästan utomlands”, ”ett annorlunda land”, ”med en kontinental känsla” och ”som fastlänning reser du utomlands när du reser till Gotland” stryker under öns avlägsenhet som positivt värde och selling point, men framhåller samtidigt att det värdet är lätt tillgängligt också för dig.  

Som John Gillis påpekat är föreställningen om öars avlägsenhet inte så beroende av långa faktiska avstånd som av den relativa otillgängligheten, det besvär som krävs av besökaren för att ta sig dit. Ju fler stopp, ju längre väntan och ju fler transporter, desto mer avlägsen ter sig destinationen. Även om färjor och flygplan till Gotland går både snabbt och ofta, något som ofta understryks i broschyrerna, bidrar de ändå till att etablera en känsla av avlägsenhet genom att lyfta fram väntan och transportbyten. 

Öbor och besökare  

När, var och hur framträder då öborna? Det korta svaret: nästan inte alls. För gotlänningarna tycks endast några få typiska positioner finnas tillgängliga, som servicepersonal på en restaurang, café eller hotell, lokal hantverkare eller utövare av någon av de gotländska folkidrotterna varpa, stångstörtning eller pärk.  

Överlag är antalet människor på bilderna litet, utom på några få återkommande motiv, som den välfyllda stranden, shoppinggatan eller restaurangen. Antalet positioner och aktiviteter är därmed tydligt begränsade. De allra flesta framträder som turister, främst unga och medelålders, ofta i par, eller i mindre grupper, alla upptagna av typiska turistiska aktiviteter som avkoppling, bad, cykling, ridning, flanerande och sight-seeing. Medan besökarna/turisterna framställs som vanliga människor, som bjuder in betraktaren att dela deras upplevelser, framställs lokalbefolkningen som exotiska objekt i bakgrunden.  

Så gott som alla turister som avbildas är vita. Vid en närmare granskning är frånvaron av kroppar med annan hudfärg (än vit) mycket påtaglig. Vi ser heller inga personer med olika former av funktionshinder/funktionsvariationer. Det finns också få äldre människor på bilderna.  

Vad mer lyser med sin frånvaro i broschyrerna? Till att börja med finns nästan inga bilar. ”Välkomna i naturen till fots eller på cykel” är en vanlig fras. Bilar tycks vara problematiska, kanske för att de så uppenbart står för modernitet, snabb rörelse, stress, ljud och avgaser. Cyklar, båtar, hästar, färjor och ett museitåg finns däremot med, enklare och naturligare transportmedel som bättre passar ihop med den bild av Gotland man vill visa upp, en vacker ö belägen i det förgångna, med ”nära till allt”, lugnare tempo och mindre föroreningar. Bilderna gestaltar en märkbar frånvaro av modernitet och i detta skymtar också en uppenbar paradox fram; mellan den romantiserande bilden av en oförstörd naturskön ö som bara väntar på att upptäckas, och den negativa miljöpåverkan som fler besökare och den växande turismen de facto orsakar. 

Det finns heller inga spår av vanliga öbors livsvärldar. Resultatet är en rumslig uppdelning i två distinkta zoner, väl kända av såväl besökare som besökta på öar och i kuststäder runt om i världen. Åt besökare kuster och ”gamla stan”, de pittoreska delarna som ju ofta är kärnan i själva destinationen. Åt de lokala invånarna inlanden, de moderna bostäderna, fabrikerna, lantbruken, arbetsplatserna och de vanliga affärerna. Destinationen framstår därför som bokstavligen extra-ordinär, bortom det vanliga, en omvänd spegelbild av fastlandens och storstädernas livsvärldar, varifrån de allra flesta besökare ju också kommer.  

Metonymier – exkluderande utopier 

Den viktigaste tropen i broschyrerna är metonymi, som när kusten eller stranden står för ön som helhet, utvalda gator för staden som helhet, några avbildade turister för alla turister osv. Metonymin är en kraftfull trop, ett retoriskt verktyg med förmåga att själv producera det den benämner eller avbildar. Den bidrar effektivt till produktionen av Gotland som en attraktiv ö-destination i broschyrerna. Men, bör man fråga sig, vilka är konsekvenserna för de 58 000 öborna att bli utelämnade och utskrivna ur representationerna av den plats de bebor? Och vad blir konsekvenserna av frånvaron av gamla människor, funktionshindrade och personer med annan hudfärg än vit? När ö-bor, funktionsvariationer och icke-vita konsekvent exkluderas, eller när de representeras i ett begränsat antal roller och funktioner (som servicepersonal, städare eller som lokal etnisk gotlänning eller hantverkare) reproduceras hegemoniska och hierarkiska strukturer.  

Kopplingen mellan bestämda positioner och icke-vita/öbor/lokala ortsbor tar sig olika former och uttryck. I en bild från den redan nämnda prisbelönta reklamkampanjen “Jorden runt på en ö” så framträder en man med brun hud som bartender, den enda tydliga representationen av en icke-vit person som vi hittat. Rubriken lyder “Jamaica?”, på vilket det självklara retoriska svaret är “Nej! Gotland!”. Den bruna eller mörkbruna kroppen representeras varken som turist eller som gotlänning utan får istället symbolisera något exotiskt utländskt. Medvetet eller omedvetet bygger bilden på och reproducerar en koppling mellan bruna kroppar, utländskhet och servicefunktioner. På samma gång implicerar bilden också en koppling mellan vita kroppar och turism och mellan öbor och underordnade positioner. 

Många forskare pekar på hur en omedvetenhet om de mekanismer som styr representation av olika grupper i samhället vidmakthåller befintliga sociala maktstrukturer genom att ständigt reproducera dem. Därför är det nödvändigt att belysa kopplingen mellan representation och bilders makt, hur frånvaron av representation leder till marginalisering och stereotypisering av vissa kroppar, grupper och platser. Således, när alla som visas upp i de gotländska turistbroschyrerna är vita, så berättar det något om hur människor med olika hudfärg positioneras, och vilka positioner som är möjliga eller omöjliga att inta för olika människor beroende på hur de ser ut och vilka egenskaper de tillskrivs.  

Unika besöksmål? 

Ett generellt drag i turistreklam är att besöksmål framställs som unika. Det har fått till följd att det inte längre är särskilt svårt att hitta en unik plats att besöka, helt enkelt därför att det nu finns så många likadana att välja på. Turistbroschyrer framställer inte objektiva bilder av någon främmande och avlägsen verklighet. De är modeller för snarare än modeller av den plats de saluför. De reproducerar andras föreställningar om sådana verkligheter, som sedan inte sällan blir verkliga genom att iscensättas av besöksnäringen. Turistbroschyrer sprider och förstärker hegemoniska synsätt på samhället, påpekar turistforskare som John Urry, Dean MacCannell och Johan Edelheim.”Gotland är verkligen som gjort för semester och fritid” står det i några av broschyrerna. Och skulle det nu ändå inte vara så, så står besöksnäringen redo att fixa till det. 

Vad broschyrerna producerar är således inte bara destinationer att besöka och konsumera utan också en turistisk blick som isolerar och skiljer ut och därigenom utövar makt över det objekt den begär. Inte minst viktigt: i broschyrerna reproduceras också de typiska positioner, aktiviteter och roller som avgör vad det betyder att vara besökande turist eller besökt ö-bo. Som Johan Järlehed påpekat ingår turistbroschyrer i en sluten krets av visuella representationer och tolkningar: hur besöksmål och attraktioner presenteras i broschyrerna definieras genom ”turistblicken”; när turister besöker dem tar de bilder som visar att de har ”been there, done that” – just så som förväntas. Så upprätthålls turismens välkända paradox: en destination måste representeras som unik, men detta unika måste formas efter samma mall som andra unika destinationer.  

Vad de gotländska broschyrerna presenterar för läsaren är således en ö-destination inbäddad i sitt eget unika lokala sammanhang, med alla de unika kvalitéer en sådan ö förväntas förkroppsliga: litenhet, avgränsbarhet, annorlundahet, avlägsenhet, arkaism, ålderdomlighet och magi. Men just därigenom framställs den samtidigt som frikopplad från just detta lokala sammanhang, som färdig för konsumtion på en global marknad.  

Hur ska turistbroschyrer av det här slaget förstås? Ett svar, utmanande kanske, är som del i en radikal motrörelse mot den ökande kulturella mångfalden i de centra varifrån huvuddelen av besökarna kommer. Innehållet framstår i ett sådant ljus som iscensättningar av en global vit privilegierad växande urban medelklass’ drömmar om en frizon från den senmoderna osäkerheten, fri från enerverande bråk om etnicitet, religion, klass, kön och sexualitet, fri från strider om representation, rättvisa och jämlikhet. Broschyrerna blir då inte bara ett aktivt instrument för framställandet av platser att besöka, belägna i en avlägsen och förfluten periferi.  

Med Manuel Castells kan ön i broschyrerna beskrivas som ett flödesrum, en hyperverklighet som bara är löst kopplad till det faktiska Gotland och som länkar samman avlägsna platser runt delade funktioner och betydelser. Öbornas och deras livsvärldars frånvaro i de gotländska turistbroschyrerna ser vi som uttryck för just en sådan isolerande och osynliggörande praktik. 

Voffö ä de på detta viset och vad kan göras? 

Hur kommer det sig att turistbroschyrerna ser ut som de gör? Ett svar är ”öprat”, en väletablerad global genre med lång kontinuitet och vid spridning. Sina rötter har genren i kolonialism och imperialism, men sin energi och överlevnadskraft får den uppenbart ur ett antal av (sen-)modernitetens inneboende ambivalenser. Ett av genrens kännetecken är hög redundans och intersubjektivitet: Läsarna vet vad de kan vänta sig av dessa broschyrer, de känner igen sig, de har sett det förr och det är också det som är själva poängen. Turistbroschyrgenren har en uppenbar förmåga att skapa och återskapa det de avbildar och beskriver. Tillsammans med vykort, reseberättelser, resemagasin, reseprogram i TV och sociala medier formerar de ett gränssnitt till en hyper-verklighet som aktivt strukturerar och formar våra bilder av ön, öbor och besökare.  

Man kan fråga sig hur det alls är möjligt för turistindustrin att fortsätta producera broschyrer som de vi studerat här. Dagens Sverige är präglat av kulturell och religiös mångfald. Sedan flera decennier har intensiva diskussioner förts om migration, globalisering, flerkulturalitet och inkludering både i media och i forskning. Under de senaste åren märks en påtagligt ökad känslighet och ängslighet när det gäller representation. Idag finns många marginaliserade grupper som gör motstånd mot att reduceras till stereotyper i media, reklam och populärkultur. I tidningar, radio, TV och i sociala medier pågår heta debatter om etik och representationspolitik. Forskare har återkommande betonat betydelsen av mångsidig representation och belyst hur ursprungsbefolkningar, etniska, sociala och religiösa grupper kräver synlighet och erkännande, inkludering och representation på samma villkor som majoritetsgrupper.  

I turistbroschyrerna syns inga spår av denna utveckling, de framstår närmast som en skyddad zon, fri från debatt. Trots försök av ett fåtal journalister, debattörer och forskare att lyfta dessa frågor är det svårt att hitta en kritisk debatt om representation inom turismnäringen. Vilka mekanismer gör det möjligt för turistindustrin att fortsätta att producera och presentera destinationer, besökare och ö-bor på stereotypa och reducerande sätt? Vad är det med turism som så effektivt kan undanröja kritiska frågor och få kritiken att framstå som irrelevant?  

Även om medvetenheten om turismens negativa miljökonsekvenser för samhälle, kultur och natur ökat något under senare år tycks turism för det stora flertalet ännu vara alltför viktigt och meningsfullt för att det ska vara möjligt att välja bort semesterresan och helt enkelt stanna hemma. Dean MacCannell menar att “turisten” är betydelsefull som modell för den moderna människan och att turism fungerar som en förenande och stabiliserande kraft i västerländska samhällen. En effekt av denna kraft är, som Jonathan Culler påpekat, att vi må vara aldrig så osäkra om hur vi ska förhålla oss till dagens stora frågor, men när vi kommer till Paris, då vet vi alla genast precis vad vi måste se.  

Turism är idag en global jätteindustri. På många marginaliserade platser runtom i världen, särskilt många öar, är turismen ofta sedd som den enda möjliga vägen till framtida utveckling. Johan Edelheim konstaterar i sin studie av turistbroschyrer i Australien att turism därför måste betraktas utifrån flera olika perspektiv, inte bara från näringslivets horisont. Tvärtom, menar han, är det nödvändigt att turistindustrin börjar ta ansvar för vilka normer och sociala strukturer de producerar och reproducerar. De bör vara mer införstådda med vilka budskap den egna produkten faktiskt förmedlar och arbeta mer aktivt för att skapa inkluderande bilder där andra kroppar än vita, heterosexuella, funktionsnormativa personer ur medelklassen representeras, och där ingen större åtskillnad görs mellan mäns och kvinnors roller, positioner och aktiviteter. 

Hur kan då mer inkluderande bilder av destinationer åstadkommas? I sin studie presenterar Johan Edelheim några konkreta förslag. Ett är att reklamproducenter bör söka efter bilders oavsedda budskap och dolda innebörder genom närstudier av komposition, innehåll och de miljöer, kroppar, aktiviteter, roller och liv som lyfts fram. Ett annat förslag är att återge mer av den existerande kulturella och sociala mångfalden, att få bilderna att bättre stämma överens med hur dagens samhällen och människor ser ut och på så sätt skapa ett mer inkluderande tilltal. I de gotländska broschyrerna är det uppenbart att man under de senaste decennierna försökt utvidga bilden av den eviga sommarön genom att också inkludera bilder av höst, vinter och vår. På samma sätt kunde andra sidor av destinationen utvidgas, till förmån såväl för besökare som besökta.  

Jenny Lönnroth är fil.dr i etnolog och verksam vid Stockholms universitet 

Owe Ronström är professor i etnologi vid Uppsala universitet, campus Gotland 

Slumturismen bygger ofta på idén om att hjälpa destinationsortens invånare, samtidigt som man vill lära sig något om dem. Men hur ska slumturismen beskrivas? Är det frågan om nödhjälp eller en vara som erbjuds av upplevelseturismen? Varför väcker fenomenet stark moralisk indignation? Och vad menar vi egentligen med ordet ’slum’? Tore Holst analyserar.

Slumturisme er et voksende fænomen. En undersøgelse fra 2015 anslår at ca. 1 mio. turister om året tager en guidet tur rundt i Rio de Janeiros Favelaer, Sydafrikas Townships, Indiens Jhuggis, eller nogen af de mange andre uformelle områder, der ligger på kanten af megapolerne i det globale Syd. Turene tager som regel et par timer og foregår til fods. De kombinerer den klassiske guidede tur, hvor guiden-som-lærer underholder/forelæser i et fast format, med backpackernes autenticitets-søgende ’anti-turisme’, hvor det er de lokales hverdag, der bliver ophøjet til attraktion, snarere end museer, kirker og monumenter. Turene bliver typisk drevet af operatører, der enten giver en del af overskuddet til NGO’er i slummen hvor de viser rundt, eller også simpelthen markedsfører sig som udviklings-NGOer, der udbyder slumture som indtjeningskilde. Turene kan dermed også ses som en hyperkomprimeret form for frivillighedsturisme, hvor målet er at hjælpe destinationens beboere, samtidig med at man lærer noget om dem.

Dette betyder at slumturisme som praksis ligger og vipper mellem en merkantil og en altruistisk logik, hvor turene på samme tid er varer i en oplevelsesøkonomi og nødhjælpsperformances. Pengene, der skifter hænder, er dermed på samme tid donationer og løn, turisterne både donorer og forbrugere, mens guiderne repræsenterer slummens beboere, både ved at modtage turisternes donationer, men også ved at vise dem frem som attraktioner for løn. Ofte bliver guiderne markedsført som autentiske beboere i slummen hvor de viser rundt, og i så tilfælde performer de altså en version af deres egen identitet, som de derefter modtager penge for, der er både donation til dem som værdigt trængende og en løn for at spille rollen som værdigt trængende.

Denne ordning er der som sådan ikke noget odiøst i. Velgørenhed på markedspræmisser er velkendt fra udviklingsbranchen, hvor man ikke alene promoverer bæredygtigt forbrug som et alternativ til udviklingshjælp, men også udvikler mere og mere underholdende nødhjælpsperformances, såsom indsamlingsshows med kendisser, quizzer og koncerter til fordel for verdens udsatte. Til trods for ligheden mellem disse shows og slumturisme er den moralske modstand mod slumturisme dog langt større, og spænder fra eftertænksomme indlæg mod praksissen til vrede opslag på sociale medier, der mestendels refererer til en mavefornemmelse af at praksissen er ’forkert’ på en udefinerbar måde.

Et eksempel på denne vrede fra 2013 omhandler det sydafrikanske luksushotel Emoya, der som en udbygning kreerede en ’shanty town’ med gulvvarme og wifi situeret midt i naturen, hvor gæster kunne ’lege fattige’ under komfortable forhold. Det satiriske Tv-show The Colbert Report lavede et indslag om det, hvilket startede en viral kampagne på de sociale medier mod det, de kaldte ’fattigdomsporno’. Emoyas fattigdoms-tivoli adskiller sig fra slumture ved at Emoya netop lavede deres egen ’slum’, i stedet for at vise turister den faktiske slum som Sydafrika har masser af. Det interessante ved det var dog at Emoyas almindelige luksushotel, der ikke portrætterede fattigdommen på nogen måde, endsige donerede til de fattige, ikke var målet for vreden.

Eksemplet viser en generel tendens. Vrede rettet mod slumturisme går typisk på ’forkerte’ måder at portrættere og afhjælpe slum på. Tilfælde hvor slummen bliver forbigået i stilhed, eller bliver set som et problem der er for stort til at enkeltaktører kan afhjælpe det, er ikke typiske mål for vrede. Det kan synes paradoksalt, men har bla. at gøre med hvordan ordet ’slum’ er opstået og er blevet brugt historisk.

Den spændende slum

Ordet ’slum’ opstod i slutningen af 1800tallet på engelsk, hvor det henviste til hastig opførte bygninger af dårlig kvalitet hvor de lavest betalte arbejdere eller arbejdsløse boede. Allerede dengang var ordet en del af en ideologisk kamp om hvordan fattigdom, og dermed de fattiges boliger, opstod. Hvis folk selv er skyld i hvor på den sociale rangstige de befinder sig, er de også skyld i at de bor i slumområder, men hvis ulighed er socialt produceret, ligger skylden nærmere hos det omkringliggende samfund og den elite, der har mulighed for at ændre på det. Af denne fundamentale uenighed om hvordan ulighed produceres er vokset et mylder af definitioner på hvad slum er og hvordan det kan opgraderes til ”ikke-slum”, og sammen tegner de en historie over hvordan tidens skiftende eliter har set visse befolkninger som adskilt fra det samfund de prøvede at skabe, uanset om denne gruppe af ”ikke-borgere” så selv var skyld i denne adskillelse.

Slumturisme har derfor i en vis forstand eksisteret lige så længe som slummen selv, da ordet ’slum’ netop først findes i historiske beskrivelser af elitens ekspeditioner ud i storbyens bagside. Beskrivelserne viser at spørgsmålet om hvorvidt et område blev set som ’slum’ ikke kun afhang af hvor mange penge beboerne havde, men at beboernes kultur altid spillede en central rolle som et problem eliten skulle afhjælpe, samtidig med at denne kultur også fascinerede dem. Det gælder fx guidebogen Baedekers beskrivelser af Londons kvarterer, Shoreditch og Whitechapel i slutningen af 1800-tallet, hvor gode kristne fra den ”rigtige” by tilbød frelse til storbyens frafaldne om dagen, mens de i hemmelighed besøgte områdernes opiumshuler og horehuse om natten. Det victorianske borgerskab projicerede altså den løssluppenhed som de drømte om over på de fattiges kvarterer, hvorefter de prøvede at frelse dem fra den. En anden form for historisk slumturisme finder man i New York, hvor hver ny bølge af indvandrere har startet i byens dårligste bygninger og derefter arbejdet sig op. Etnisk homogene enklaver såsom Chinatown og Little Italy gik fra at være associeret med farlig andethed, til i løbet 1900-tallet at blive respektable, for til sidst at blive associeret med kosmopolitisk storbykolorit. I dag er finansdistriktet omkring Wall Street ved at overtage disse tidligere etniske enklaver, til turistforeningernes store fortrydelse, og den etniske slum er dermed gået fra at være et stigmatiseret område, til at være en eksotisk vare der kan sælges til turister, skønt de samme turister på andre tidspunkter ser etnisk forskellighed som et problem.

Disse historiske eksempler viser at slum er blevet defineret i kulturelle termer ud fra en klassemæssig, moralsk eller etnisk forskellighed, som kan vække en frydefuld blanding af afsky og begær. Disse ’forbudte’ følelser retfærdiggøres moralsk med henvisning til at man netop afskaffer eller tæmmer denne ødelæggende forskellighed ved at interagere med den. Det har derefter fået kritikere af slumturisme til at konkludere at denne elitære ’hjælp’ ligner en kontrolmekanisme man hellere vil være foruden, hvilket lægger grunden til en del af modstanden mod nutidens slumturisme.

Globaliseret slumturisme

Den form for slumturisme, der er mest populær i dag finder dog sted på kanten af den tidligere koloniserede verdens megapoler, i Asien, Afrika og Latinamerika. Den kaldes ’globaliseret’ slumturisme, og ligner de historiske fortilfælde i at nogle af de samme projicerede forskelle bliver eksoticeret og gjort til varer i en oplevelsesøkonomi. Forholdet mellem den hvide, koloniale elite og de ’indfødte’ var dog altid anderledes end den koloniale elites forhold til den hjemlige, hvide arbejderklasse. De fleste koloniale byer er fx planlagt med ’hvide’ og ’sorte’ bydele, hvor hhv. koloniherrer og ’indfødte’ holdt til, og den historiske slumturisme i kolonierne har dermed typisk bestået af ’ekspeditioner’ ind de ’sorte’ bydele. Når hvide turister fra det globale Nord i dag tager en to-timers tur ind i slummen for hjælpe slumbeboerne hører kritikere af globaliseret slumturisme ofte et ekko af den racistiske nedladenhed hvormed koloniherrerne prøvede at ’hjælpe’ kolonierne.

Magtforholdene er dog komplekse. Dels er det mest de lokale eliter, der hører dette ekko. Beboerne i slummen har typisk for travlt med at tjene til dagen og vejen, mens de håber lokale eliter ikke rydder deres huse med bulldozere, og visse steder prøver beboerne i slummen endda at bruge turister som talerør for deres sag, når deres huse er truede. De prøver altså at etablere en international solidaritet, der når udover velgørenhedens donationslogik og turismens bytteforhold af performance for penge, og hvis de besøgende fx indoptager frivillighedsturismens aktivistiske tilgang lykkes det nogen gange at gøre deres engagement mere permanent. Men selv hvis turisterne kun er interesserede i at blive underholdt et par timer, og bliver lokket af eksotiske fremstillinger af den globaliserede slum i reklamer for slumture, så vender mødet med slummen ofte det ellers etablerede magtforhold om mellem fattige lokale og relativt rige turister. Alene det, at selv de mest garvede turister ikke kan finde hjem til hotellet gennem de snoede gader uden guiden giver som regel en vis ydmyghed.

Modsætningen mellem eliter i det globale Syd og slumturister bliver yderligere understøttet af, at de to grupper ikke nødvendigvis forstår hinandens udfordringer og visioner for hvordan gode byer ser ud og fungerer. Slumområderne i det globale syd opstår typisk pga. massiv migration fra oplandet til byer, der ikke har infrastruktur til at huse dem, og områderne vokser derfor ofte organisk ift. hver ny migrants beslutning om hvor hans eller hendes hus skal ligge. Når man ikke kloakerer eller planlægger lige veje før man bygger, er det svært gøre sidenhen og husenes manglende fundamenter gør desuden at man ikke bare kan placere fleretagebyggerier ovenpå de eksisterende huse, når byplanlæggere ønsker at huse flere mennesker på de samme kvadratmetre. På trods af lugten kan slumområder dog virke inspirerende for udefrakommende, da de fx ligner de gamle bykerner i Nordeuropas hovedstæder med de snoede, smalle veje bygget før bilernes tid. De er populære destinationer for turister til fods, bla. fordi de med deres labyrintiske udformning passer til fodgængeres fart og proportionssans.

Omvendt er slummen man finder i det globale Nord i dag stort set aldrig vokset organisk frem, men består af hyper-planlagte sociale boligbyggerier opført i billig beton fra 1960erne og fremefter. Dette har fået verdenskendte arkitekter, som hollænderen Rem Koolhaas, til at undersøge om den ’uformelle urbanisme’ i Sydens slum kan lære den klassiske byplanlægning noget om hvordan man skaber liv i kvarterer, der ellers ligger døde hen. Imens prøver bystyrerne i Sydens megapoler ironisk nok at følge med indvandringen ved at bygge boligområder, der til forveksling ligner det globale Nords slum, hvilket ikke imponer turisterne.

Beskyldningen om voyeurisme, racisme og fattigdomsporno rettet mod slumturister, der finder slummen i det globale syd fascinerende må derfor nuanceres til en vis grad. På den ene side projicerer al turisme en vis form for eksotisme over på andres hverdag, og slumbeboernes hverdag er ofte så hård, at det kan synes frivolt at se det smukke i den. På den anden side kommer denne fascination ofte af en række konkrete erfaringer med hvordan alt for regelret byplanlægning kan slå fejl, og en fornemmelse af at bystyrerne i det globale Syd gentager de fejl med huse fattige, der en gang er blevet begået i Nord.

Solidaritet på markedspræmisser

Tilbage står spørgsmålet om hvilken form for solidaritet med slummens beboere turisterne kan engagere sig i? Er det fx legitimt blot at kæmpe for at beboere i slummen skal blive boende, uden at insistere på at deres levevilkår er et problem der skal løses politisk? Spørgsmålet bliver prækært, fordi det peger på at slumture markedsfører sig som velgørenhed på markedspræmisser, hvilket gør at turenes fortællinger om social mobilitet i slummen typisk har markedet som udgangspunkt.

På Reality Tours’ slumtur i området Dharavi i Mumbai, Indien vises den produktive slum frem, som et modbillede på elitens billede af slummen som en sten i skoen på den fremadstormende storby. Her sorteres skrald og bages kager til hele byen, og gummisko får nye såler smeltet på i små rum uden udluftning, lige ved siden af en sweat shop med børnearbejdere. The Economist velsignede i 2007 Dharavi som et vækstmirakel, hvis attitude til problemløsning skulle kopieres af det etablerede erhvervsliv, men de glemte at nævne at det bla. var manglen på fagforeninger, arbejdstidsregler, arbejdsskadeserstatning og regulering af boligmarkedet, der gjorde indbyggerne til en så effektiv arbejdsstyrke. Et befolkningsoverskud sørger for at der altid er nye arbejdere når de gamle slides ned, og områdets estimerede omsætning på $500 mio. om året har altså en række menneskelige omkostninger, der ikke går væk ved at man blot fjerner stigmaet fra slummen som område, og i stedet ser det som en neoliberal legeplads.

Et lignende slag for det frie marked som slummens redning slås på ’Imzu Tours’ i townshippet Khayelitsha tæt på Cape Town i Sydafrika. Her markedsføres den lokale hipsterkaffebar, Department of Coffee med specialdesignede papkopper, mens ejeren fortæller at hans vision er at det skal blive til Sydafrikas svar på Starbucks. Drømmen bliver sandsynligvis aldrig opfyldt, men selv hvis den gør, er målet at den autentiske oplevelse af slummens kaffe skal masseproduceres. En vækstlogik, der er markedets eneste svar på hvordan områder som Khayelitsha kan opnå social mobilitet, skønt masseproduktion netop vil gøre områdets enestående kaffe til en almindelighed.

Selv om besøgende turister måske kan se at denne formel for social mobilitet nok kun virker for de få, er det svært at argumentere imod den, fordi turisterne netop selv indgår i en økonomisk rundgang på markedspræmisser. Slumoplevelsen er en vare, der sælges for penge, der på samme tid fungerer som løn og donation, og det situerer turisterne som forbrugere og donorer, men ikke politisk bevidste verdensborgere. Solidariteten mellem dem og slumbeboerne forbliver dermed i et slags apolitisk rum, hvor enhver er sin egen lykkes smed, til trods for at slummen netop for de fleste turister er et eksempel på hvor utroligt forskellige muligheder verdens befolkning har, afhængigt af hvor de er født, geografisk og socialt set.

Ubehaget ved slumturisme for slumturister har derfor ofte mindre at gøre med det traditionelle stigma, der knytter sig til slummen, da det er forholdsvis let at etablere et rum sammen med guiden og lokale, hvor dette stigma bliver set som et udtryk for gammeldags racisme og elitarisme, som ingen på turen deler. Mere ubehageligt er det at skulle tilslutte sig en logik, hvor der fx ikke er rum for at drøfte politisk besluttet økonomisk omfordeling mellem rige og fattige, fordi det er slumbeboernes eget ansvar at skabe sig en god tilværelse. Slumturisme er dermed også et praktisk eksempel på konsekvenserne af, at mere og mere udviklingshjælp foregår på markedspræmisser, hvor politiske visioner om en mere retfærdig verden erstattes af neoliberale visioner om konkurrence som grundlaget for udvikling.

Tore Holst är FD i Kultur og Sprogmødesstudier, Roskilde Universitet