Om människan och vetenskapen
Self-tracking innebär att individen söker kunskap om sig själv genom olika former av data som hon själv aktivt tar fram eller som genereras som en biprodukt av hennes livsföring – ofta med hjälp av olika teknologiska hjälpmedel. Carl Henrik Ehrenkrona tar på sig ett aktivitetsarmband […]
Foto: Marko Niemelä I Simone de Beauvoirs Det andra könet (1949) dyker det ibland upp exempel på vad det kan innebära att ta sig an världen via sina muskler; frånvaro av denna möjlighet är kännetecknande för det andra könets stympade vara. Med ”det andra könet” menar de Beauvoir kvinnor, men i en bemärkelse som inte skall förstås […]
Ishockey var en lilliputgren ända till mitten av 1940-talet i Finland. Ett tjugotal föreningar hörde till ishockeyförbundet som hade ungefär 1500 medlemmar. Från en smal bas växte grenen till sig, något som har fortsatt ända till 2010-talet.
Denna fartfyllda sport som kräver mycket mod passade ihop med andan under återuppbyggnadstiden efter kriget. Skridskobanorna och rinkarna färdigställdes ofta med talkokrafter. Ishockeyförbundet gjorde högtidlig reklam för sporten, som titulerades ”vinterns kungsgren”. Samtidigt med slagorden startade ishockeyförbundet ett initiativ för att arbeta med sportens infrastruktur, långt innan själva ordet hade myntats. Förbundet startade först en kampanj till förmån för skridskobanor av naturis. Till städer och kommuner sändes budskapet att det är mycket enklare att frysa och ombesörja belysning för en ishockeyplan än att sköta en fotbollsplan. Kvällsmatcher och träningar förstärkte ishockeyns ställning i förhållande till fotbollen.
Ishockeyn förknippades med en gnutta internationalitet. Både det svenska och det norska landslaget besökte Finland regelbundet, och man såg till och med tjecker och den ”Röda maskinen” (Sovjetunionens landslag) som under 1954 höll på att rustas upp och som det året för första gången spelade i väst. Kanadensiska spelare, eller sammansättningar bestående av kanadensare som spelat i Storbritannien, sågs ofta i Finland. Hockeyns nordamerikanska rötter intresserade vårt land som gick balansgång mellan öst och väst.
En liten men betydelsefull detalj var att spelskjortorna i slutet av 1940-talet fick det finska lejonemblemet. Tre Kronor hade valts till det svenska ishockeylagets emblem 1938. Lejonen blev så småningom ett ”brand”, även om pälsen ofta blev tilltufsad i internationella tävlingar.
Problemen med infrastrukturen försinkade spelets utveckling. Naturisen innebar att säsongen blev kort under många vintrar, särskilt i södra Finland. Till och med landslagets form berodde på väderleken. Isträningarna började ofta först vid årsskiftet. Eftersom världsmästerskapen spelades redan i medlet av februari-mars, var lejonens glid långt ifrån bra under dåliga isvintrar.
Man ville gärna bygga konstisbanor, men hallar vågade man inte ännu drömma om. De första konstisbanorna blev klara i Tammerfors 1956 och i Helsingfors 1958. Raumo, Villmanstrand, Åbo, Lahtis, Björneborg, Tavastehus och Varkaus följde efter i början av 1960-talet. De sista finska mästerskapen spelades på naturis 1967.
Under 1950-talet befann sig den finska ishockeyn långt ifrån den internationella eliten. De flesta av landslagsspelarna var dåliga på att åka skridskor, åtminstone baklänges, de sköt svaga skott och säckade ihop under andra perioden. Det kändes inte bra att förlora 0-24 mot Kanada, vilket hände 1958.
Ishockeyförbundet förstod att det krävdes avsevärda förbättringar i träningen. Den utvecklades delvis av Aarne Honkavaara från klubben Ilves, som för egen del hade varit tvungen att sluta spela på grund av en allvarlig skada. Kanadafinnen Joe Wirkkunen blev Finlands förste egentliga tränare. Under OS-året 1952 åkte han land och rike runt för att sprida kunskap om ishockey. Wirkkunen återvände till Finland hösten 1959 och hade stort inflytande över den finska träningen under hela 1960-talet. Han lärde finländarna grunderna i ishockeykunnande. Wirkkunen utbildade också ishockeydomare.
Grenen växte, spelet utvecklades. Nästa mål var att få världsmästerskapen till Finland, samt en ishockeyhall. 1965 års mästerskap skulle hållas i Helsingfors. Då hallprojektet stannade av i huvudstaden, skred Tammerfors stadsdirektör Erkki Napoleon Lindfors till åtgärder. Hallen byggdes klar under drygt ett år. När de första världsmästerskapen arrangerades i Finland våren 1965 fick ishockeyn synlighet. Nästan alla finländare hade möjlighet att följa med evenemanget på tv – om inte annat så hos grannen. De årligen återkommande världsmästerskapen gjorde ishockeyn allt mer känd, även om de stora framgångarna uppnåddes först på 1990-talet.
Att de första världsmästerskapen inbringade en präktig pengavinst var viktigt. Samma mönster har upprepats vid alla de ”hemmamatcher” som hållits i Finland. Redan efter de första världsmästerskapen grundade Ishockeyförbundet en fond, med vars hjälp förbundet har kunnat finansiera träning och planering av nya spelarenor.
Det började finnas efterfrågan på ishockey. Mängden ishockeyspelare växte år efter år. Runtom i landet grundades lokala juniorserier, och de stora åldersklasserna hann bli vuxna under 1960-talet. Ishockeymatcherna erbjöd ett nytt sätt att tillbringa sin tid i det allt mer urbaniserade Finland.
Ishockeyns tillväxt stegrades genom FM-ligan, som grundades 1975. Ishockeyns tittarsiffror lämnade andra grenar bakom sig. FM-ligan kopplades också ihop med ett sätt att jobba med idrottens infrastruktur, ”olosuhdetyö”. Lagen i ligan behövde hallar. Klubben Forssan Paloseura fick spela i en frostig övertryckshall, från vars tak det kunde falla istappar. Det dög, men inte länge.
Förbundets strävan att öka antalet hallar lyckades. I slutet av 1970-talet fanns det 20 hallar, ett årtionde senare 60 och i början av 2000-talet redan över 200. Hallbygget fick ny fart delvis genom världsmästerskapet 1995. Samtidigt kom hockeyn och Kalervo Kummola (ordförande för Finlands hockeyförbund) att inneha dirigentens roll i det finländska idrottslivet.
Ishockeyn var länge en helt manlig idrottsgren. Damhockey förekom inte i Finland före slutet av 1970-talet. På 1990-talet steg kvinnornas A-landslag till världstoppen. Kanada och USA har ändå varit närapå oövervinneliga för kvinnornas A-landslag. Damhockeyns synlighet har dock varit liten förutom under olympiaderna. Förhoppningsvis förändras situationen genom VM 2019 som spelas i Finland.
Ishockey har alltid varit underhållning, men FM-ligans matcher har förvandlats till underhållningsprodukter. Ingen annan lagsport har lyckats bygga upp en så heltäckande struktur av oftast påhittade lokala motsättningar. Uleåborgs Kärpät framställs som ’halva Finlands lag’, HIFK framstår för en stor del av de finsktalande som avskyvärt, men också som ett lag som anhängarna har ett brinnande engagemang för. Jokerit framstår beroende på från vilken vinkel man betraktar dem som narrar, legosoldater eller hjältar.
Enligt kritikerna har ishockeyn vuxit till att bli en alltför stor gren. Det stämmer delvis. Men å andra sidan har ishockeyn använt sitt ”brand” väl. Hockeyns ställning bär upp sportens nyhetsflöde, där poängbörsen, resultaten och flytt-, tränar- och lånekontraktsnyheter flyter på året runt. I juli befinner sig hockeyn eventuellt för ett ögonblick på semester.
Jouko Kokkonen FD, specialforskare, Idrottsvetenskapliga Sällskapet i Finland
De senaste 20 åren har yoga som livsstil och praxis vuxit explosionsartat. Den finns nu i yoga-studion och i vanliga gym över hela världen och erbjuder en alternativ kroppskultur i jämförelse med olika former av konditionsträning och tävlingsidrott. Men vad är det som har gjort […]
Den nordiska välfärdsstaten bygger på en idé om jämlikhet och inkludering. Men finns det människor som faller utanför? Sara Hultqvist reflekterar kring barnmigranter och välfärdsstatens ansvar. Orden ’exkludering’ och ’marginalisering’ är sammanlänkande via gemensamma konnotationer när icke-önskvärda drag i det svenska samhället beskrivs. I den […]
Före den brittiska kolonisationen fanns det 250 ursprungsspråk i Australien. Idag lever aboriginernas språk i marginalen, efter att Australien ända fram till tidigt 1970-tal satsat på assimilationspolitik. Ryan Manhire skriver.
Största delen av mitt liv har jag levt i Adelaides södra förorter, i delstaten South Australia i Australien. Jag har ingen aboriginsk härkomst utan härstammar snarare från människor som kom från Buckinghamshire, Cornwall, Devon och Kent, i Storbritannien, och som slog sig ned i Adelaide på 1830- och 1840-talet.
Då jag växte upp och gick i skola fick vi lära oss mycket litet om Australiens ursprungsbefolkning och dess olika kulturer. Under våra lektioner i australiska studier nämndes det kort att det finns en ursprungsbefolkning i Australien, men vi gick aldrig in på några närmare detaljer om vem de var, eller vilka vi var i förhållande till dem.
Snarare var det så att vi under dessa lektioner, för att låna Stanley Cavells uttryck ur The Claim of Reason (1979), “begreppsligt initierades” i en världsåskådning där kapten James Cook, brittisk upptäcktsresande och kapten vid den engelska flottan, upptäckte Australiens östkust, gjorde anspråk på området för Storbritanniens räkning och gav det namnet New South Wales.
Då jag var ungefär 25 år gammal lämnade jag mitt heltidsjobb för att börja studera på universitet, delvis med avsikten att lära mig mera om det land jag levde i. Min utbildning började vid universitetets huvudingång där det med stora bokstäver stod skrivet “Vi befinner oss på Kaurnas land”. Jag hade aldrig hört ordet “Kaurna” tidigare, men de första ord som sades vid min första lektion i australiska studier, liksom under många av de följande lektionerna, hjälpte mig att förstå. Under föreläsningen lästes följande citat upp:
Vi vill uppmärksamma att det land vi möts på idag är Kaurnafolkets traditionella land, och vi bör respektera deras andliga relation till sitt land. Vi vill också uppmärksamma Kaurnafolket som traditionens väktare i Adelaideregionen, liksom att deras kulturella och ärvda trosuppfattningar fortfarande är viktiga för de medlemmar av Kaurnafolket som lever idag. (Från undervisningssidan ”Reconciliation South Australia”)
Det som för mig var “Adelaide” var och förblir Kaurnas land. Jag hade ingen aning om att Adelaide, liksom många andra platser i dagens Australien, var hemvist för ett ursprungsspråk. Ett språk som bara talades på detta område, och som kämpade för sin överlevnad.
Australiska språk
Kort efter att jag inlett mina universitetsstudier fann jag mig själv på den första av många föreläsningar som hölls av Christine Nicholls. Nicholls var en unik lärare, eftersom hon hade bott och arbetat i ungefär tolv år på den avlägsna orten Lajamanu, en boplats för Warlpirifolket, i Tanamiöknen i Norra Territoriet. Hon talade deras språk och hade tagit till sig Warlpirifolkets sätt att leva. I och med detta kom hon att engagera sig i kampen för att bevara Warlpirispråket.
Nicholls arbetade som lingvist vid Lajamanuskolan, där hon hjälpte till med att bygga upp tvåspråkiga utbildningsprogram. Detta innebar att Warlpiribarn kunde börja skolan både på sitt eget språk och på engelska. Som Nicholls (2014) skriver i ”Australian Languages: Overview, History and Issues – With Specific Reference to the Dialects of Australian Languages, Including Dialects of Aboriginal English”, innebar deklarationen år 1982 om att Lajamanuskolan skulle vara tvåspråkig en stor seger för Warlpirispråket, eftersom skolan innan dess hade varit enbart engelskspråkig.
Före 1982 avskräcktes aboriginska barn på olika sätt från att tala sitt modersmål; de blev slagna eller förlöjligade av sina lärare om de hördes tala Warlpiri. Nicholls citerar Peggy Rockman Napurrurla, en tidigare elev i Lajamanuskolan under 1960- och 1970-talet. Hon minns att “på den tiden brukade lärarna slå oss om vi talade Warlpiri. De brukade säga ‘Sluta prata kinesiska.’”
Varken Warlpiri eller något annat ursprungligt australiskt språk är relaterat till något språk som talas i Kina, eller någon annanstans. “Sluta tala kinesiska” kan ses som ett symptom på oförmågan hos den dominerande engelskspråkiga befolkningen i Australien att vilja försöka förstå andra språk än engelska. Som Nicholls poängterar skiljer sig australiska ursprungsspråk från alla andra språk i världen och de talas ingen annanstans än i Australien. Det enda undantaget är några av de språk som talas på Torres Strait, norr om Queenslands nordspets. Dessa är austronesiska språk, vilket betyder att de har likheter med språken i Papua Nya Guinea som ligger norr om Torres Strait.
Det var genom Nicholls föreläsningar som jag lärde mig grunderna i Warlpiri vilket jag inte hade lärt mig under lågstadiet eller högstadiet. Jag lärde mig att före den brittiska kolonisationen fanns det ungefär 250 olika ursprungsspråk i Australien, med 500-800 dialekter. Dessa komplicerade språk, grammatiskt besläktade men ändå olika, kan delas upp i två huvudgrupper: Pama-Nyunganspråk och icke-Pama-Nyunganspråk. Den tidigare språkgruppen är den större av de två grupperna och bygger på suffix, medan den senare, mindre gruppen bygger på prefix. Sammantaget kallas idag alla australiska ursprungsspråk för “australiska språk”, och det är viktigt att notera att inget av dessa australiska språk är engelska.
Genom att fokusera på Warlpirispråket som exempel får vi en bild av hur komplicerade de australiska språken är. Nicholls förklarar att Warlpiri, som talas av ungefär 3000 personer i Central Desert, har åtminstone fem dialekter: Warrmala i väster, Ngardilypa i nordväst, Warnayaka eller Wawulya Warlpiri i mitten eller i norr, Ngaliya i söder, och Hansen River Warlpiri i öster. Inom Warlpiri finns det därtill ett specifikt språkligt register som existerar mellan svärson och svärmor och vice versa. Jag kommer ihåg hur Nicholls bad mig komma upp framför klassen och sitta rygg mot rygg med henne för att belysa hur svärson och svärmor positionerar sig om eller då de samtalar med varandra. Oftast försöker dessa två ändå att undvika att samtala sinsemellan. Ett annat intressant mönster i Warlpiri är det komplicerade teckenspråk i vilket det talade språket framförs med handrörelser. Teckenspråk hittar man inte enbart i Warlpiri. Jeanie Bell förklarar i ”Australia’s Indigenous Languages”, publicerad i Voices from the Land: 1993 Boyer Lectures (2001), att teckenspråk även används på andra områden samt för att kommunicera på avstånd, och också i situationer där det inte är tillåtet att tala, såsom då en person sörjer, eller då människor jagar och vill undvika att skrämma bort bytet.
I och med att engelskan introducerades började Warlpiri också tala en version av vad man idag kallar aboriginengelska som var kraftigt influerad av Warlpiri. Enligt Diana Eades (2011) är termen “aboriginengelska” en benämning som ges åt olika varianter av engelska som talas av ursprungsbefolkningen i Australien. Vanligen är aboriginengelskan en hybrid av talarens australiska språk och engelska, och de betraktas som variationer av engelska dialekter.
Överlevande språk
Australiens assimilationspolitik gentemot Australiens ursprungsbefolkning var brutal. Bell, en person av Murrihärkomst, minns hur båda hennes föräldrar hade bott på Cherbourgreservatet “när politiken gick ut på att man samlade upp alla aboriginer och placerade dem i reservat” Hon fortsätter med att påpeka:
[…] de försökte radera Murrifolkets kultur. De hämtade dem från alla håll, och människor tvingades att tala engelska och att glömma sitt traditionella språk och sin kultur […] Det mest extrema av allt detta var att regeringen trodde att Murrifolket med tiden skulle dö ut och att detta skulle lösa hela situationen, men vi vet så klart alla att detta inte skedde.”
I “Death by a Thousand Cuts: Indigenous Language Bilingual Education Programmes in the Northern Territory of Australia, 1972 – 1998” (2005), citerar Nicholls Warlpiriäldsten Rosie Tasman Napurrurla, som säger:
Warlpiri karna wangka nganimpa-kurlangu walalja kirdana-kurlangu, nganimpa-kurlangu warlalja. Kirdana-kurlangu, manu ngati-kurlangu, manu jaja-kurlangu walalja. Kalali-kirli-rli nyurruwiyi wiri manu jaru-kurlulu jinta-kurlu Warlpiri-kirlili. Ngulaju tarrngangkuju karnalu Warlpiri mardarni nganimparlu-ju walalja nganimpa-kurlangu.
(Warlpiri är vårt språk, våra fäders, våra mödrars och våra farföräldrars språk. Förr i tiden lärde vi oss tala Warlpiri som vårt första språk. Idag talar vi fortfarande Warlpiri som vårt första språk, våra fäders, mödrars och farföräldrars språk.”)
Nicholls citerar också en personlig korrespondens mellan henne själv och den bortgångne Nuangarrayi, då denne säger att:
Nyurruwiyilpalu wangkaja panukurlu yapakurlangukurlu jarukurlu kujalu jangkardu-yanurnu nyampukurra ngurrarakurra yapakurlangu-kurra kardiya.
Ngulalpajana palu-pinja-yanurna English-rlu panukari yapakurlangu jarukari.
Ngulaju jalanguju wankamijiki kalu yapa wunturuwardingkimipa jarukurlu nyanungunyangukurlu.
Kala piki-nyinami kalurla mulurrpaku nyampurra jaru yangka kujakurlu kalu wangkami yapa jalanguwarnu. Ngulaju nyampurra jarujala kalurla piki-nyinami.
(På den tiden då landet invaderades, talades det många olika aboriginspråk i detta land. Idag talas väldigt få av dessa språk och ännu färre av de språk som överlevt fortsätter man att tala. Framtiden är oerhört osäker till och med för de språk som är relativt ‘starka’.)
Australiens ursprungsbefolkning dog inte ut, och den fortsätter så gott det går att hålla fast vid sitt språk, sin kultur och sin identitet.
Ett steg framåt—Tvåspråkiga undervisningsprogram med ursprungsspråk
År 1972, då Whitlams federala regering kom till makten, införde den en politik som innebar att den australiska ursprungsbefolkningen skulle få självbestämmanderätt. Premiärminister Whitlam sade i ett pressmeddelande publicerat i Australian Government Digest att målsättningen med denna politik var att göra slut på “tvåhundra år av plundring, orättvisa och diskriminering genom att återge de aboriginska folken den rätt till självbestämmande som de fråntagits i ekonomiska, sociala och politiska frågor.” Nicholls påpekar att en positiv konsekvens av denna politik för självbestämmande var införandet av tvåspråkiga undervisningsprogram i det Norra Territoriet, vilket innebar att australiska språk skulle undervisas jämsides med engelska. Det fanns också framgångsrika tvåspråkiga utbildningsprogram före 1973, t ex det som grundades av Hermannsburg Lutheran Mission 1896, där det undervisades i både Western Arrernte och engelska, men dessa program övergavs i början på 1970-talet. Mellan åren 1940 och 1992 fanns det också framgångsrika tvåspråkiga utbildningsprogram i Ernabella, ett bosättningsområde för Pitjantjatjara i min hemstat South Autralia. Även om sådana tidiga tvåspråkiga utbildningsprogram existerade före 1973 var de få och på långt avstånd från varandra. De startades ofta av enskilda upplysta individer, särskilt missionärer. Men Northern Territorys det tvåspråkiga undervisningsprogram i det Norra Territoriet som inleddes 1973 innebar, som Nicholls (2005) påpekar,
[…] ett paradigmskifte för den australiska federala regeringen, och signalerade förändringar för den australiska aboriginbefolkningen som gick längre än enbart utbildning och språkliga frågor, och tog steget in på den politiska arenan.
Nicholls fortsätter:
[det] är inte enbart ett sammanträffande att det år då tvåspråkiga utbildningsprogram introducerades också markerade det officiella övergivandet av den australiska regeringens tidigare assimilationspolitik för aboriginfolken.
Förändringarna hade den positiva effekten att föräldrar bland den australiska ursprungsbefolkningen uppmuntrades till att ta en aktiv roll i sina barns utbildning, medan icke-ursprungsbefolkningen i Australien fick en rådgivande snarare än en styrande roll. De tvåspråkiga utbildningsprogrammen i det Norra Territoriet bidrog således i hög grad till den deklaration om självbestämmande snarare än assimilering för de australiska ursprungsfolken som antogs 1973.
Två steg bakåt—Död genom tusen knivhugg
Då John Howards koalitionsregering kom till makten år 1996 innebar det ett uttryckligt avståndstagande från den tidigare politiken med självbestämmanderätt för den australiska ursprungsbefolkningen. I Indigenous Self-Management: Indigenous Fact Sheet No. 12, publicerad av Office of Aboriginal and Torres Strait Islander Affairs, påstod regeringen att “självbestämmande innebar skilda nationer eller regeringar” och det man argumenterade för i dess ställe var en politik för “praktisk försoning” vilken fokuserade på att förbättra den sociala och ekonomiska situationen för den australiska ursprungsbefolkningen, istället för att betona politiska rättigheter eller självständighet.
Det mest förödande slaget mot de australiska språken kom 1998, då regeringen i det Norra Territoriet stiftade en lag för att avbryta tvåspråkiga utbildningsprogram. Detta beslut understöddes av Howards koalitionsregering. Enligt Nicholls var det officiella skälet för att avbryta programmen dåliga engelskkunskaper som resultat av dessa program i jämförelse med enspråkigt engelska aboriginskolor. Inga starka bevis har dock presenterats för att stöda detta påstående. Således verkar det ha varit ett ideologiskt beslut i linje med politiken för “praktisk försoning” istället för “självbestämmande”, snarare än ett beslut baserat på empiriska bevis. Regeringen återgick till en assimilationspolitik gentemot den australiska ursprungsbefolkningen.
Avbrytandet av de tvåspråkiga utbildningsprogrammen stred mot de berörda samhällenas önskningar. De som talade Yolngu Matha-språket, en av de grupper som drabbades av denna politiska förändring, började föra en kampanj mot nedskärningarna under slagordet “Skär inte av våra tungor”. Ytterligare reaktioner kom, som Nicholls påpekar, i “Killing us Softly” (1999), personalen och skolsamfundet i Tiwi Murrupurtipiyanuwu Catholic School på Bathurst Island betalade för en annons i Northern Territory News i form av ett öppet brev till undervisningsministern och det Norra Territoriets ledande minister, skolsamfundet i Papunya i regionen Central Australia sände ut ett pressmeddelande där man skrev “Språk är liv”, Warlpirifolket och Yuendumu hotade att förbjuda sina barn att gå i den lokala skolan. Ett upprop som 3600 personer skrivit under, där man protesterade mot nedmonteringen av de tvåspråkiga utbildningsprogrammen, togs upp i det Norra Territoriet parlament.
Ända sedan 1998 fram till idag har de tvåspråkiga utbildningsprogrammen förblivit i ett politiskt vakuum. Nicholls hänvisar till detta som “död genom utmattning” och också som “språkligt folkmord”. Hon skriver:
[…] medan kroppslig misshandel inte mera är en del av vardagen, eller ens tillåtet, är beslutet att skrota de tvåspråkiga utbildningsprogrammen en postkolonial version av det tänkande som ledde till de stulna generationerna. I denna mening har Papunya-folket slagit huvudet på spiken med sin kritik av ‘Enbart engelska–tänkandet’. Medan aboriginbarn inte mera skiljs från sina mödrar utan ett sting i myndigheternas samvete, så ska de idag skiljas från sina mödrars språk.”
Det fanns en gnutta hopp år 2013, då den dåvarande kulturministern, Simon Crean, som tillhörde Gillards kabinett, lanserade en kulturpolitik som fick namnet ”Creative Australia”. I “Joining the dots: Indigenous art and language in the national cultural policy” (2013), hänvisade Nicholls som länge hade kämpat för ursprungsbefolkningens språk, till den nya politiken som en “uppfriskande förändring”, och uttryckte sin uppskattning av den nya finansieringen, $14 miljoner, som vikts för att utveckla samfundsbaserade ursprungsspråkprogram. Denna delseger varade dock inte länge. Bara några veckor efter uttalandet om den nya politiken skedde ett byte av premiärminister då den tidigare premiärministern Kevin Rudd utmanade den sittande premiärministern Julia Gillard. Crean som tidigare stött Gillard bytte sida för att stöda Rudd, som lyckades fälla Gillard. Detta ledde till att Creans politik förlorade i slagkraft. Senare samma år då Rudds regering förlorade i valet mot Abbots koalitionsregering var politiken officiellt död och begraven.
Talare av australiska språk kommer aldrig att ge upp sina språk. Men medan de sista talarna av dessa enskilda språk dör, blir det, i nuvarande politiska vakuum, allt svårare att försöka hindra dessa språk från att dö ut. De fortsätter att kämpa mot assimilering på alla fronter.
Tack vare Nicholls föreläsningar vet också jag vad som står på spel ifråga om mitt lands kulturella identitet, och också jag kommer att kämpa för de australiska språkens överlevnad.
Ryan Manhire är doktorand i filosofi vid Åbo Akademi och Flinders University
Det är en populär föreställning att den som arbetar i dagens samhälle har en trygg ekonomi. Tyvärr motsvarar den här bilden inte verkligheten. I dagens värld finns det många arbetande fattiga med inkomster under eller invid fattigdomsgränsen, som är beroende av socialskydd för att reda […]
Vad är egentligen klimatångest, eller klimatoro? Är det något som leder till hopplöshet eller är det en kraft som leder till klimatvänlig handling? Och i dessa tider av undergångsstämning, är det inte snarare hopp vi bör tala om? Eller är hopp enbart en illusion som […]
Många forskare är benägna att söka förklaringar till populistisk politik. I en del av försöken att förklara populism kopplas populismen till sårbarhet. Erik Hallstensson reflekterar över vad som kan menas med att sårbarhet gör människor mottagliga för populistisk politik.
Populismbegreppets oklarhet
Kvalen över den samtida politiken är stora. Statsvetaren William Galston (före detta inrikespolitisk rådgivare till USA:s president Bill Clinton) publicerade nyligen en katalog över skäl till oro i den akademiska tidskriften Journal of Democracy: Brexitresultatet, det amerikanska presidentvalet 2016, franska Nationella frontens och tyska Alternativ för Tysklands valframgångar, traditionella högerpartiers vandringar mot ytterkanten i de österrikiska och nederländska valen, ANO:s valseger i Tjeckien och Viktor Orbáns partis grundlagsändringar i Ungern.
Det är mycket som händer i den här listan. Galston, som många andra, kallar det populism. Forskare, journalister, politiker och många andra jobbar hårt för att förklara vad som pågår. Nyvaken förvirring råder över förklaringsförsöken. Att inför det som är svårt att förstå ställa ännu fler svåra frågor är inte alltid bra. Ändå behövs några fler ifrågasättanden. De kommer här inte från metodisk forskning och noggrann eliminering av felkällor. Det bästa jag kan komma med är en röra av översikter, förmodanden och skisser. Å andra sidan har den här politiken många snabbrörliga delar. Ett försök att förstå den kanske måste börja med röran.
Hur passar händelserna i Galstons katalog ihop? Det hänger på vad begreppet populism kan betyda. Frågan är för stor för att svara på här. Ett av skälen till att den är otymplig är att det är oklart vad som ska kallas populism. Det kan inte vara så att Orbáns parti, eller Nationella fronten i Frankrike, fungerar på samma sätt i den ungerska och franska politiken som Sannfinländarna (med rotskott) i Finland. Försöken att förstå vad som händer måste vara lokala. Det är mer än vad ett allmänt begrepp om populism kan åstadkomma. De flesta verkar överens om att Sannfinländarna och Blå framtid (och några andra små partier) är Finlands enda populistiska partier. I Finland (och för övrigt i resten av Skandinavien) betraktas alltså de populistiska partierna som högerpartier. Jedediah Purdy ser istället grekiska partiet Syriza och presidentkandidaten Bernie Sanders i USA som vänsterpopulister. I en boköversikt i The Nation (oktober 2016) menar Purdy att Syriza och Sanders rider på samma populistvåg som Trump och Orbán. Purdy måste alltså fylla populismbegreppet med ett annat innehåll än det har i Skandinavien. Journalisterna Åsa Linderborg och Göran Greider tar fasta på populismen som ett högerfenomen i Populistiska manifestet (2018). Linderborg och Greider argumenterar för en saknad svensk vänsterpopulism. Tanken är att vänstern ska återfinna sina populistiska rötter. Jag kan inte se någon mer grundläggande tanke om varför än att populism på sistone visat sig framgångsrikt i val. Jag återkommer till den finländska populismens högerposition, och till Linderborg och Greider.
Att förklara populismens orsaker
Hur kan en politisk händelse eller rörelse förklaras? Tanken dras lätt till någonting liknande en orsak. Det är svårt att komma undan tanken att förklaringsförsök också kastas in i politiken. Förklaringar av orsaker till populistiska partiers framväxt bjuder genast in politiska frågor.
Är populismens orsaker politiskt legitima? Om, till exempel, orsaken till Sannfinländarnas jytky (skräll) är att partiet talar till rasistiska känslor skulle deras politik vara illegitim, åtminstone i en demokrati som legitimerar politisk maktutövning med en strävan efter att behandla alla så lika som möjligt.
Är populismens orsaker sociologiska – beroende av egenskaper hos populistiska partiers väljare? Statistik kan användas för sådana påståenden: Sannfinländarnas väljare verkar vara så och så gamla, bo där och där, tjäna så och så mycket pengar, vara män eller kvinnor. Det är glödhett politiskt material. Borde inte demokratier då öppna regeringar och utskott för populistiska partier? Alla medborgare, oavsett deras egenskaper, ska ju representeras och få sina röster omsatta i politiska beslut.
Sårbarhet och populism
Några av påståendena om populismens orsaker använder sig av begreppet sårbarhet. För Purdy är ekonomisk sårbarhet vinden som drar upp populistvågen. Försämrade ekonomiska villkor orsakar populistiska framgångar i hela den västerländska parlamentarismen. Greider och Linderborg är inne på samma spår.
I Norden betyder ekonomisk sårbarhet något annat än i Grekland eller Spanien. Kriserna i Finland är inte lika djupgående. Å andra sidan ligger den ekonomiska sårbarheten i de betraktares ögon som ser välfärden kalhuggas. Där det en gång fanns ett sjukhus finns inget längre. Det gäller också för den välfärd som är en månadslön. Där det en gång fanns tusentals jobb på fabrikerna finns inga kvar.
Vad betyder det här? Att ekonomisk sårbarhet (säger Purdy, och Linderborg och Greider verkar anta det samma) orsakar en slags mottaglighet eller öppenhet för populistisk politik. Sårbarhet betyder alltså här att ha tappat en sorts spärrar mot en politik som kategoriskt skiljer sig från all annan politik. Liksom andra orsaksförklaringar bjuder också den här in till politik. För Greider, Linderborg och Purdy kräver sårbarheten för populism en ny politisk strategi. Om sårbarheten gjort väljare mottagliga för populism är det hög tid att fila på populistisk (vänster)politik. Det är tidens politiska form. Strategin, att populism nu är det slags politik som ska föras, kommer före själva politiken. Sårbarheten är en potential som väntar på sin strategiske politiker.
Frågan är vad det är med sårbarhet som öppnar för just populistisk politik. Greider och Linderborg är insatta i Sveriges socialdemokratiska historia. Få skulle utan vidare kalla välfärdspolitiken populistisk. Kan inte socialdemokraternas problem och lösningar också förstås som problemen med en stor ekonomiskt sårbar befolkning? På samma sätt är det svårt att se varför välfärdspolitiken i Finland inte skulle handla om sårbarhet även den, men inte som någon uppenbar populism. Ingen kallar moderskapslådorna och arbetslöshetsförsäkringarna populistiska.
Folket och eliten
Ett särskilt intressant försök att knyta samman alla populismer finns. Populism betyder traditionellt politik som skiljer på folket och eliterna. William Galston menar att den skillnaden binder samman hela hans katalog av politiska fenomen till just populism. Det gör också en annan uppburen statsvetare, Jan-Werner Müller i boken Populism – en essä (på svenska 2016). Den populistiska retoriken i Finland verkar bekräfta den här tanken. Timo Soini, Sampo Terho och Jussi Halla-aho talar alla om att andra politiker inte bryr sig om vanligt folk. Soini beskriver sig som häst- och fotbollsmänniska. Halla-aho har ett större jobb att göra för att framstå som en genomsnittlig finländare. Galstons och Müllers tanke om populismens grund och botten, folket och eliterna som motsatser, verkar säga något. Vad händer då med den populistiska strategin och förklaringarna av populismens orsaker?
Att sårbarhet i den vikande välfärdsstaten är en upplevelse av att själv vara sårbar, medan andra är osårbara, är i alla fall en enklare förklaring än att anta någon särskild mottaglighet för en viss politisk strategi och retorik. Om sårbarhet är ett begrepp som ska förklara något här verkar den inte vänta på mycket annat än någon som säger att folket är de sårbara, eliterna de osårbara. För att skissera: varför har etablissemanget allt ordnat för sig, medan vård, arbete och människor försvinner från andra platser? Här blir den finländska populismens högerposition viktig. Den betyder att vänstern, för populisternas väljare, räknas till eliten, lika mycket som den traditionella högern. Om elit och folk är delade längs med sårbarhetsgränser kommer en vänster som uppfattas som säkert sittande alltid att falla för den populistiska elitbilan. Greider och Linderborg berör det här när de uppmanar vänsterpopulismen att vara folklig. Vänstern (och högern) måste, som jag läser det här, alltså se till att hålla sig på folkets sida om den populistiska uppdelningen. Annars blir det inte någon populism att tala om.
Då borde frågan om vem som sysslar med strategi ställas. Det gör den som har ekonomiska, mediala och andra politiska resurser. Strategi är att disponera resurser för att nå mål. Allt som luktar strategi skulle därmed även det föras till elitschavotten. Det är inte folket som har resurser att planera strategier för valsegrar – om vi med Galston och Müller fortsatt tror att den här indelningen är viktig för populisternas väljare. Att anta en strategi om att vara folklig är inte att vara folklig. Jag tror att det finns många mycket känsliga näsor, både bland populisternas väljare och populistiska politiker. Omstöpt konsultretorik, ny medial framtoning och försök att ta över olika populistiska frågor – elitens kappvändningar blir vindkantringar. Att få väderkorn på en strategiomläggning i riktning folklighet kan gå snabbt. Det behöver inte vara mer komplicerat än en svekdebatt: ”varför var ni inte emot det ena eller andra när vi populister har varit det sedan länge”?
Förklaring och självförståelse
Om folk och eliter är den grundläggande motsättningen kommer också förklaringar av populismen att ställas inför följande skarpslipade skillnad: Varför skulle jag, eller någon annan, få förklara för någon varför den röstar på Sannfinländarna? En sådan förklaring vill populisterna och deras väljare själva stå för (och det gäller nog också många andra). Påståenden av politiker i stil med ”populistiska partier flörtar med människors sämre sidor” kommer att översättas till ”eliten försöker förklara för mig att jag röstar med mina sämre sidor”.
Det framstår som sagt som en tydligare tanke att i politiken är sårbarhet inte en känslighet för en politisk form, den populistiska formen, utan en erfarenhet. Den politiska frågan blir då vad det är som faktiskt minskar avståndet mellan eliterna och folket. Hur ska vissa regionala och sociala gruppers fördelar gentemot andra minska? Politiken anpassar sig till väljarnas erfarenheter, inte till deras egenskaper. Är det nödvändigtvis populism?
Det finns mycket mer att ta upp. Migrationen som ett av populismens nav har till exempel inte nämnts. Jag vill åtminstone säga att förklaringar av populismen som politiskt fenomen blir politiska. Vem förklarar vems politiska val? Om populismens framgångar är grundade på erfarenheter av ökande skillnader mellan eliter och andra kommer frågan att ställas i och om den uppdelningen. Hur en sådan politisk situation ser ut kommer ibland, till och med ofta, att vara upp till populisterna. Det gäller för sårbarhet, men antagligen också för mycket annat.
Erik Hallstensson är doktorand i filosofi vid Uppsala universitet och engagerad i forskningsprojektet Engaging Vulnerability.
Att ta moralisk oro infor forskning på allvar Pär Segerdahl Vaccinattityder Anna Soveri Den katastrofala klimatförändringen är en vit svan Rupert Read Det monumentala klimatsveket Martin Hultman Fosterdiagnostikk og selvbestemmelse Anne Mari Røsting Strand Genetisk narcissism eller en respektfull relation till förflutna människor Natan Elgabsi Hopp och oro i en tid av globala […]