Foto: Marko Niemelä

I Simone de Beauvoirs Det andra könet (1949) dyker det ibland upp exempel på vad det kan innebära att ta sig an världen via sina muskler; frånvaro av denna möjlighet är kännetecknande för det andra könets stympade vara. Med ”det andra könet” menar de Beauvoir kvinnor, men i en bemärkelse som inte skall förstås som essentialistisk eller konstruktivistisk, utan existentiell. Det andra könet blir människa i en värld som inte tillhör henne. Detta främlingskap upprätthålls och förstärks av utestängande patriarkala sociala praktiker, förväntningar och kulturella myter och fantasier som idealiserar mannen. Mannen är upptäckaren, han tar sig an världen fysiskt och intellektuellt eftersom han kan. Det är inte helt otippat att det är i fysiska och intellektuella verksamheter som de Beauvoir ser en utväg, transcendens, ur den stympade tillvaron som den andra. Lösningen är inte att efterapa män, snarare att ta världen i besittning utan skam och utan avstånd. Betoningen på de fysiska aspekterna, att så att säga bli sina muskler och mäta sin styrka mot en annan, som också mäter sin styrka, är återkommande i Det andra könet. I kapitlet ”Den lesbiska kvinnan” diskuterar hon idrottare som exempel på människor som i och med att de lärt sig vara sina muskler också har en avslappnad inställning till sina eventuellt samkönade begär. På andra ställen talar hon varmt för fysiska aktiviteter som slagsmål, armbrytning och att klättra i träd: de Beauvoir påpekar att känslan av underlägsenhet hos den som iakttar trädklättrarna manifesteras i att hen inte klättrar.

Det är tydligt att de Beauvoir i musklerna ser en existentiell möjlighet: att bli en människa som tar världen i besittning har också en fysisk aspekt. Då kroppen inte längre är ett objekt för bedömning, andras genom den egna, då kroppen är mer än bara en projektionsyta som råkar inhysa en själ – då man är sin kropp är man helt enkelt inte längre annan, man är inte berövad en värld. Att vara sin kropp och sina muskler ges hos de Beauvoir en existentiell, men samtidigt en politisk betydelse som är radikal. Hon skriver att ”… ett uppror som inte får utlopp via musklerna förblir imaginärt”. 

Vid en första läsning kan vurmandet för att klättra i träd och idrott kännas aningen förvånande. Det är inte direkt intellektuella aktiviteter, men det är verksamheter som hon betonar eftersom det andra könets tillblivande sker genom ett avstånd till dessa verksamheter. Ibland har också jag förhållit mig roat till de Beauvoirs tilltro till den existentiella potential hon ser i att ta sig an världen fysiskt, med sin kropp, genom att bli sina muskler. Då har man enligt de Beauvoir en möjlighet att bli något annat än det andra könet, man är levande och handlande och kanske fri. Vilka meningsdimensioner är det som borde öppna sig om jag börjar brottas med mina vänner och med en oförställd upptäckarglädje tar mig an första bästa klätterträd? I mina mörkaste cyniska stunder känns de Beauvoirs reflektioner som en nutida självhjälpsexperts. Carpe diem – klättra upp i ett träd. Jag har inte lust att klättra i träd eller genom armbrytning mäta mina krafter mot andras, men betyder detta att jag stympar min egen tillvaro?

På senare tid har jag märkt att jag återkommer till de Beauvoirs tankar om att bli sina muskler. Antagligen för att det är vad jag, sedan ett antal år tillbaka blir flera kvällar i veckan i en gymnastiksal i en förort till Åbo. Jag spelar roller derby – en kontaktsport på rullskridskor där spelarna tacklar varandra i en kamp om poäng. Om någon för 10 år sen siat om att jag skulle ägna mig åt en sådan atletisk tillvaro, hade jag nog gapskrattat – fysiska aktiviteter var inte min grej. Mitt liv var så fjärmat från kroppsliga aktiviteter, att jag ibland betvivlade min förmåga att svettas. Jag hade svårt att ta de Beauvoirs tankar om att ta sig an världen fysiskt på allvar. Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan svett, min egen, och min egen med andras. Ny svett som blandas med gammal ingrodd svett. En annans fräna lukt som har fastnat på mina skuldror – helt klart inte min, som jag nu lärt mig känna igen. Och förvåningen över hur mycket jag verkligen kan lukta – ett faktum som konstateras de gånger barnen ber mig köra med öppna fönster på väg hem från träningen. Troligtvis har jag svårt att helt avvisa de Beauvoir eftersom jag har hittat ett sammanhang där jag blir muskler, och för att jag har svårt att föreställa mig en annan tillvaro än denna. Jag anar att hon försöker formulera något som blivit viktigt också för mig: då jag med mina muskler tar mig an världen förändras också jag, min värld har blivit större. 

Det kan hända att roller derby behöver introduceras. Roller derby är en fullkontaktsport och därför en extremt fysisk gren som kräver uthållighet, snabbhet och styrka. Alla spelare har rullskridskor, hjälm, tandskydd, knäskydd, handledsskydd och vristskydd. Det är ett komplicerat spel, eftersom båda lagen både försvarar och anfaller, ibland samtidigt, och det finns många regler. Spelarna är i konstant rörelse i samma riktning på en oval bana och med varsin poänggörare, en jammer. Derby är kroppar i rörelser, kroppar som har kontakt med varandra, som blockerar och tacklar varandra, kroppar som försöker bryta igenom väggar av kroppar som hindrar deras framfart. Effekten av kropparnas kollision är alltså beroende av både massa och hastighet i kombination med strategier för anfall och försvar. Spelet kompliceras av att bägge lag har varsin jammer, som samtidigt och för brinnkära livet gör allt de kan för att samla så många poäng som möjligt. Jammern får poäng då hen tar sig förbi en av motståndarlagets spelare, och det gäller att komma förbi så många motståndare som möjligt. I högst två minuter samlar jammern poäng genom att åka runt banan i så många omgångar som möjligt och kämpa sig förbi motståndarlagets spelare som försöker blockera och tackla jammern. Efter denna omgång, detta jam, är det en halvminutspaus innan jammern och kedjan byts ut mot, förhoppningsvis, pigga spelare. Och allt börjar om igen. En match spelas i 2 x 30 min. 

Jag är en jammer. Det är något av det bästa jag vet, att med min kropp bryta igenom väggar av andra kroppar, att med blodsmak från lungorna pressa min kropps gränser till dimensioner jag inte trodde existerade. Efter en hård träning eller en bra match känner jag mig oftast helt tom. Tom på tankar, oro och ångest känner jag att jag äger världen och att jag är redo att dö – att allt, om än bara för några minuter, är fullbordat och att jag utan bitterhet och förtvivlan kan släppa taget om allt som är mig kärt. Men det var knappast enbart denna meditativa aspekt de Beauvoir hade i åtanke. 

När jag i blommiga nätstrumpbyxor bestämde mig för att pröva på derby var jag inte ute efter en sport. Jag var inte ute efter att börja träna flera gånger i veckan, jag var nöjd med långa icke-pulsförhöjande promenader. Men jag hade fått höra att roller derby i Åbo var så mycket annat – att det var ett feministiskt sammanhang, att laget förde en öppet queer och anti-rasistisk politik. De politiska aspekterna lockade, sporten var (då) en bisak. Det var hösten 2012 jag för första gången snörde på mig ett par rullskridskor. Jag var 30 år och mamma till en 3-åring. Att säga att jag var olycklig är kanske inte helt sant, men jag minns att jag upplevde mamma-identiteten som trång och att jag längtade efter sammanhang där jag kunde vara något annat än, i första hand, mamma. Min värld hade krympt i många olika bemärkelser och utan någon klar anledning. De tidigare sociala sammanhangen, som ofta var knutna till mysiga barer, var lagda på is för obestämd framtid. Jag minns mig också som självmedveten och ängslig, en skörhet som blev mer uthärdlig genom att t.ex. hitta trygghet i könsroller jag egentligen föraktade. Jag hade körkort, men ville inte längre köra bil. Jag tänkte ibland med sorg på mina barndomssomrar då jag utan tvivel kunde dyka från tre meters höjd och att jag aldrig i livet kunde göra något liknande igen. Min värld hade förminskats, stympats, och jag hade svårt att kalla den min. 

Idag, snart 7 år senare, har nätstrumpbyxorna bytts ut mot ändamålsenliga träningskläder (som andas på ett annat sätt än nätstrumpbyxor). Jag har muskler, är stark, snabb och uthållig. Jag har skadat mig och genomgått två operationer. En lös led i tummen har skickligt knutits ihop, en bruten vrist har reparerats med en metallplatta och fem skruvar: den fyller sin funktion även om den inte är lika böjlig som förut. Jag har lärt mig att min kropp kan gå sönder, men att den också oftast kan återställas och läka. Men jag har också lärt mig att kombinationen av massa, fart och kroppar är farlig och att vissa skador ger men för livet. Jag är med i ett roller derby-lag som spelar i den nationella FM-serien, men som också årligen spelar i andra europeiska länder. Under spelsäsongen reser jag en del och som andra frånvarande föräldrar lider jag av att vara borta från mina barn. 

Det är svårt att ge en heltäckande begriplighetsbakgrund till varför jag fastnade för roller derby, främst eftersom jag har svårt att se att enbart de politiska aspekterna begripliggör mitt fysiska projekt: jag tror att man kan leva feministiskt också på andra vis. Då jag gräver i min korta, men intensiva, idrottshistoria blir jag inte heller klokare. Min karriär som idrottare hade nått sin höjdpunkt under några få glansår under lågstadietiden. Vintern jag fick nya skidor i julklapp skidade jag konstant av ren och skär glädje och överraskande nog vann jag något slags skolmästerskap. Sommaren som var som gjord för fotboll kammade jag hem pokalen med den aningen individualistiska titeln “bästa spelare” från distriktets fotbollsskola. Sen var den eran slut. Men känslan av att egna sportsliga framgångar är både möjliga och överraskande har säkerligen levt kvar, om än omedvetet. Identitetsmässigt gav kanske dessa bragder, ett idrottsego från 1992, mig mod att pröva på rullskridskor, för hur svårt kan det egentligen vara? I verkligheten var jag en totalt otränad småbarnsmor med tillhörande kropp, märkt av förlossning, amning och lösgodis. Jag saknade något, och till skillnad från en mängd andra verksamheter jag någon gång behärskat, men alienerats från, kändes roller derby inte omöjligt.

När jag ännu rökte brukade jag ofta röka då jag hade bråttom, t.ex. då jag småsprang med diverse packning till bussar eller tåg. Det kändes som om lungorna höll på att spricka. Då jag var mitt uppe i det slogs jag ibland av hur vansinnigt det jag höll på med var. Nu tänker jag att jag kanske ville känna min, om än otränade, kropps gränser. Hur mycket kunde jag tåla innan jag måste ge mig; kollapsa raklång i ett dike medan tåget, eller bussen, avgick utan mig? Man kan testa sin kropps gränser på så många olika sätt. Jag tror att jag har ett personligt existentiellt behov av att ibland känna, utmana och förflytta mina egna gränser, kroppsligt och tankemässigt. Men då jag började med roller derby hade jag också andra minnen i bagaget, minnen av att ha varit totalt främmande för min kropp, och tappat fästet. Jag var 27 år då jag födde mitt första barn. Jag hade förlitat mig på kroppen, naturen och någon slags urkraft som den borde besitta, men som aldrig infann sig. Under ett dygn av förlossning hade min kropps gränser överskridits och upplösts. Jag var matt och annanstans. Kroppen hade svikit mig och mentalt tog jag till, för mig, välbekanta strategier – total alienation, kroppen är inte jag. I sjukhusrapporten läser jag att mitt barn revs ut med sugkopp och tre hårda ryck. 

Jag fattade ett beslut om att aldrig självmant utsätta mig för en liknande situation igen. Den totala alienationen inför den egna kroppen, att inte klara av att följa den, också genom smärtan, gör i någon bemärkelse, om än för stunden, livet meningslöst. Som trauma kan detta kroppsliga minne bidra till att jag i en existentiell bemärkelse fastnade för en sport där jag konstant måste vara min kropp genom smärta, adrenalin, fart, misslyckanden och glädje. Jag känner en oerhörd tacksamhet över att kroppen håller och kan, fast jag faller och blir trött och fast jag har oddsen emot mig – åldern och ett ibland hektiskt familjeliv. 

Jag vet att alla som spelar roller derby inte förhåller sig till sportens existentiella dimensioner på samma sätt som jag. Detta är min personliga historia om den värld som sporten öppnat för mig. Då de Beauvoir betonar betydelsen av att ta sig an världen med sina muskler, ska man inte fästa allt för stor uppmärksamhet vid det som kan tyckas vara en idealisering av fysiska aktiviteter. Jag vill fokusera på den könade destruktivitet som de Beauvoir vill skapa en utväg från – reaktionerna i den andras vara är neurotiska och frustrationen får därför en självdestruktiv karaktär. I detta vara blir lätt olika former av att finna tröst och bedövning substitut för meningsdimensioner, för att orka: lösgodiset tynger den kropp som ändå inte är på väg någonstans. Då en frustrerad småbarnsmamma blir idrottare är det en reaktion som bryter med det neurotiska varats grammatik och skapar ett existentiellt andningshål, ett försök till att nyfiket vidga världen för att ärligt kunna kalla den egen. Då man tar sig an världen med sin kropp blir lösgodis först och främst energi och bränsle. För mig personligen var roller derby antagligen viktigt för att jag skulle våga köra bil igen: hur skulle jag annars ta mig till träningarna? Kanske jag någon dag blir sugen på 50-talsaktiviteter som trädklättring och armbrytning, men i väntan på andra existentiella infall tänker jag spela roller derby så länge det känns meningsfullt och så länge kroppen håller. 

Sara Nyman är filosof 

Den nordiska välfärdsstaten bygger på en idé om jämlikhet och inkludering. Men finns det människor som faller utanför? Sara Hultqvist reflekterar kring barnmigranter och välfärdsstatens ansvar.

Orden ’exkludering’ och ’marginalisering’ är sammanlänkande via gemensamma konnotationer när icke-önskvärda drag i det svenska samhället beskrivs. I den svenska, välfärdsstaten, eller för all del i den nordiska välfärdsstaten, skorrar de illa. Vi vill gärna se oss själva som inkluderande och jämlikhetssträvande. I vår version av välfärdsstaten har jämlikhet och inkludering varit en grundtanke. Förvisso har vi lärt oss att statsministern och socialdemokraten Per-Albin Hansson i sitt berömda tal från 1928 inte myntar begreppet ”folkhem”. Det fanns långt tidigare, i ett socialkonservativt Tyskland där järnkansler Otto von Bismarck inrättar sociala försäkringar för att förse landet med duglig arbetskraft och samtidigt stävja upprorstendenser i breda befolkningslager. Icke desto mindre är vi svenskar stolta över den samhällsmodell som i internationell jämförelse uppvisar en hög grad av jämställdhet, tillit mellan människor och föreningsengagemang, samt en låg grad av barnfattigdom och ekonomisk ojämlikhet. Vår nordiska version av folkhemmet har handlat om att på samhällsnivå erkänna mänsklig svaghet och ta kollektivt ansvar. Att vi när vi är i behov av pengar, sjukvård eller omsorg får det behovet tillfredsställt via staten. Välfärdsstaten. Många av dessa ’mänskliga svagheter’ är dessutom direkta konsekvenser av kapitalismen som samhällsform. Arbetslöshet vore inget socialt problem i ett samhälle där lönearbete inte var den prioriterade försörjningsformen. 

Per-Albin fångade onekligen visionen om välfärdsstaten väl när han liknade staten vid en familj. Han sa ungefär såhär: Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner inte till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. I det goda hemmet ser inte den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starka trycker icke ner den svaga. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet.  

En hel del vatten har hunnit rinna under broarna sedan folkhemstalet för 90 år sedan. Fortsatt är vi trots det många som skriver under på visionen om ett samhälle som medelst folkstyre har jämlikhet och social sammanhållning som ledstjärnor. Själv forskar jag i socialt arbete och socialpolitik sedan drygt 10 år. Jag har arbetat med och bedrivit forskning om utsatta grupper; barn på barnhem, unga förtidspensionärer, personer som är långtidsarbetslösa, gamla som tar emot hemtjänst. Gemensamt för dessa grupper är att de samtliga tagit del av tjänster som välfärdsstaten erbjuder, gemensamt skattefinansierade tjänster utförda av kommuner och statliga myndigheter och politiskt sanktionerade genom demokratiska beslut. Även om dessa tjänster har sina brister så finns de tillgängliga för ovannämnda målgrupper. Trots att välfärdsstaten genomgått en och annan metamorfos sedan den inrättades i mitten av förra seklet så har vi allmän sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, sjukvård och barnsomsorg. Som ett yttersta skyddsnät finns socialbidraget, oavsett om bidraget kallas ekonomiskt bistånd och om den avdelning på kommunen som administrerar den heter förvaltningen för arbete och välfärd1 eller socialtjänsten.  

I Sverige 2018 finns det emellertid en grupp för vilka välfärdstjänsterna inte är en självklarhet. Att tala om svensk socialpolitik idag utan att nämna de drygt 50 000 barn som kommit till Sverige under de senaste åren efter att ha flytt sina hemländer på egen hand, utan skydd eller ledning av en förälder, vore att hyckla. Mellan 2012 och 2017 kom enligt Statistiska centralbyrån 53 383 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. Majoriteten av dem, 35 369 barn kom under 2015, och många av dem har idag hunnit fylla 18. Därmed har de enligt lagen blivit vuxna. Alternativt har de åldersuppskrivits av svenska staten. En av dem som kom 2015 och som över en natt blivit betraktad som vuxen, är Sami. När jag träffar Sami för en intervju i oktober 2018 är han i övre tonåren. Han berättar att där han växte upp, i ett litet samhälle i Kunarprovinsen i östra Afghanistan, noteras inte barns födelsedatum. Årstid och år är vad som läggs på minnet. Han minns att han var 8 år när han började skolan. Då hade han redan arbetat hårt på jordbruket under flera år. Han var i femtonårsåldern när han lämnade sin hemby. Hans pappa hade då blivit mördad efter att ha tagit avstånd från talibanregimen och istället tagit ställning för de statliga trupperna. För Sami som äldsta sonen i familjen innebar det att om han var rädd om livet var han tvungen att fly. För honom fanns inget annat alternativ. Han flydde från Afghanistan, utan något klart mål. Vart han skulle visste han inte. Via riskfyllda vägar genom Turkiet, Grekland och Tyskland hamnade han i Sverige. Migrationsverkets kvarnar mal långsamt och alla vet att väntetiderna är extralånga nu. Svensk byråkrati är inte förberedd på det stora antal människor som söker asyl i landet efter att ha flytt oroshärdarna i Afghanistan och Syrien. Kriget kommer sällan väntat eller lägligt. Allra minst för barnen.  

Sami är alltså ett av de 35 369 barn som tar sig till Sverige 2015. Att det skulle bli just i Sverige han hamnade hade han ingen aning om innan han flydde. Då visste han inte att Sverige fanns, men när han kom hit kände han med en gång att han trivdes, och att det i Sverige fanns möjligheter för honom till ett liv värt att leva. Han berättar att livet har förändrats totalt sedan han kom. ”Här går jag i skolan. Jag känner ingen stress”. ”Jag känner att det är jag som bestämmer över mitt liv. Jag känner frihet. Jag kan göra vad jag vill, som att gå i skolan”.

Orosmolnen på himlen består såklart av ovissheten om hur mamma och syskon har det, men också av de långsamt malande byråkratikvarnarna; ovissheten om huruvida han får stanna eller inte och i känslan av att inte ha fått sitt fall prövat på ett rättsligt säkert sätt. Han återkommer flera gånger under intervjun till att proceduren kring hans asylansökan inte är transparent. Han har flera gånger fått svara på frågor om flykten från hemlandet, men i utredningen där avslag föreslås används motiv som inte har att göra med detta. Motiv som verkar standardiserade, motiv som har föga att göra med de frågor och de svar som utredningsintervjun har kretsat kring. Hade han tillfrågats om uppenbarligen viktiga ämnen för bedömningen om rätten till asyl, så hade en annan berättelse tonat fram. Men det ställdes aldrig några frågor om dessa ämnen. Han är besviken över det bemötande han har fått av Migrationsverket. Han har gång på gång frågat sin handläggare hur hon kan påstå att Kabul är ett säkert ställe för honom att återvända till. Hon har aldrig gett något svar. Ändå är det förslaget när han får avslag på sin asylansökan. Jag noterar att svenska UD på sin hemsida avråder allmänheten från att åka till Afghanistan. Samtidigt uppmanas alltså Sami återvända till det land han flytt, med den personliga historia han har. Det låter obegripligt för mig när jag hör det. Men Sami är inte uppgiven. Han överklagar. Under tiden läser han till undersköterska. Han vet att det är brist på vårdpersonal i Sverige.  

Livet i väntan på beslut är ett sorts liv i mellanläge. För Samis del innebar ålderbedömningen att han från en dag till en annan blev behandlad som vuxen av myndigheterna. Han förlorade rätten till fri sjukvård, rätten till bostad i den kommun han går i skola i och rätten till en god man, en vuxen företrädare som kan guida honom i den svenska byråkratin. Paradoxalt nog förlorade han också rätten att arbeta och försörja sig. Sverige har från internationellt håll kritiserats skarpt för denna åldersbedömning /praxis. I arbetslinjens Sverige är uppmaningen från statligt håll nära nog alltid ”Försörj dig själv via arbete”, men för Samis del är detta liv i mellanläge med andra ord undantaget arbetslinjen. Trots att personalbristen inom vården är stor och han blivit erbjuden extrajobb, saknar han numera laglig rätt att lönearbeta i Sverige. Sami hade som minderårig möjlighet att arbeta extra via kommunala sommarjobb under sommarlovet i Sverige. När han på tvivelaktiga grunder bedömdes vara över 18 år blev läget ett annat. Nu krävs arbetstillstånd och det beviljas han inte. Inte heller kan han söka studiemedel eller försörjningsstöd. Ekonomiskt förväntas han klara sig på Migrationsverkets dagpenning. 61 kronor om dagen räcker inte till hyra, mat och övriga levnadsomkostnader. Sami delar boende med en kamrat. Han får det att gå runt, men några marginaler finns förstås inte. 

Barnmigration är inget nytt fenomen. I början av 1900-talet emigrerade barn från Norden till USA i hopp om ett bättre liv. Många av dem reste ensamma, med målet att återförenas med familj eller släkt som lämnat Europa för Nordamerika. Under spanska inbördeskriget (1936-1939) flyttades 30 000 spanska barn främst till Frankrike men också till andra länder och under andra världskriget evakuerades 70 000 finska barn till Sverige. I slutet av andra världskriget bedömde internationella Röda Korset att 13 miljoner barn hade förlorat sina föräldrar och det stora antalet föräldralösa barn blev ämne för förhandlingar mellan världens länder. De barn som inkluderades i de internationellt överenskomna programmen som dessa förhandlingar mynnade ut i betraktades som nationell population och staten förväntades ta det formella ansvaret för dem. En sådan lösning framstår som den enda rimliga, då som nu. I synnerhet i länder vars inkluderande välfärdsinrättningar blivit internationella förebilder vore det märkligt om inte institutioner som arbetsmarknad, sjukvård och social service var öppna för alla i landet. Att inte göra det, vore att beröva den nordiska välfärdsmodellen ett av sina signum. Hur vi bemöter de barn som kommit ensamma till Norden de senaste 10 åren skulle kunna ses som en sorts lackmuspapper på den nordiska modellens hållfasthet. Ska ’universell’ också fortsättningsvis passa som övergripande beskrivning av våra välfärdsinrättningar så kan inte vissa grupper systematiskt stängas ute från dessa inrättningar. Om så blir fallet måste den nordiska, universella välfärdsstaten som internationellt beskrivits som ett framgångskoncept förpassas till historieböckerna. Då överger vi den som modell. Väljer vi däremot att stå fast vid principen om en omfattande välfärdsstat väljer vi inkludering framför exkludering och öppenhet framför slutenhet. Det vore att välja en väg för den nordiska modellen som på en och samma gång är fast förankrad i en lång och välbeprövad politisk tradition och blickar mot en framtid där Norden inte längre är ett avlägset Ultima Thule, utan en del av en globaliserad värld.

En bit in på 2000-talet skriver journalisten Jan Gradvall i ett förord till en novell av Kjell Westö en betraktelse om grannar. Han menar att grannar påminner oss, både konkret och symboliskt, om att det aldrig går att leva sitt liv utan hänsyn till människor vi inte känner. Grannar finns också i vidare bemärkelse än de som bor i samma trappuppgång som en själv, eller i huset bredvid. Det finns grannländer och det finns grannfolk, Jag skulle vilja understryka just detta att alla människor på jorden är grannar. Detta påstående är något som kännetecknar vår tid. Globaliseringen har många ansikten. Att jorden krympt och att vi alla är grannar med varandra på 2000-talet är ett av dem. Vidare skriver Gradvall att när ett land ringer på dörren och behöver hjälp med något, att låna en kopp socker eller komma in i värmen i en krissituation, är det vår plikt att åtminstone öppna dörren. 

Kanske kan vi använda metaforen ”grannar” på samma sätt som ”familjen” då den illustrerade välfärdsstaten för exakt 90 år sedan. Bilden av medmänniskan som en granne är en passande illustration för hur välfärdsstaten i nordisk tappning skulle kunna vara. I en sådan tappning är exkludering, marginalisering och diskriminering avarter; resultat av processer som staten – och samhället – bör motarbeta, inte medvetna strategier för att utmejsla särpraktiker och skapa å ena sidan ”kelgrisar” och ”styvbarn” å andra sidan.

Sara Hultqvist är socialarbetare och forskar och undervisar i socialt arbete. Hennes forskning rör socialpolitik i allmänhet och nordisk socialpolitik i synnerhet. För närvarande har hon en postdoktortjänst vid socialhögskolan i Lund, med inriktning på brukarmedverkan i social- och hälsoinsatser riktade mot äldre.

För vidare läsning 

Lagnebro, Lillemor (1994) Finska krigsbarn Umeå Universitet 

Montesino, Norma & Jiménez Alvarez, Mercedes (2018) “Child Migration: Historical and contemporary perspectives” i Globalisation, inequalities and migration. Challenges to social work in Sweden Trygged, Sven & Righard, Erica (red.)  

Sahlin, Ingrid & Machado Nora (2008) ”Diskriminering och exkludering. En introduktion” Socialvetenskaplig tidskrift, nummer 3-4  

Sköld, Johanna & Söderlind, Ingrid (2016) ”Finska barn i svenska hem: Om mobiliseringen av familjer att ta emot främmande barn under andra världskriget” i Scandia, band 82