De senaste 40 årens nyliberala ekonomiska politik har skapat ökad ekonomisk ojämlikhet. En nyliberal nytto- och effektivitetsdoktrin berövar människor meningsfulla sociala sammanhang och skapar osäkra levnadsvillkor. Tomrummet fylls av högerradikala rörelser som erbjuder en berättelse som lovar trygghet och upprättelse. Hannah Arendt analyserar i verket totalitarismens ursprung samhällsutvecklingen i början av 1900-talet. Det finns mycket vi borde ta lärdom av i dag, hundra år senare.  

Du förväntas konkurrera med andra om arbetsplatserna. Om du har tur och får en anställning förväntas du ge 110 procent av dina krafter under minst en tredjedel av ditt dygn för någon annans vinning. Då har vi inte tid eller ork för gårdstalko med grannarna, men kanske pengar för att betala en gårdskarl. Att ordna barnens dagisverksamhet som ett föräldrakooperativ kan verka som en bra idé, men när det gäller, orkar föräldrarna engagera sig tillsammans med andra föräldrar och dagispersonal eller är det enklast att bara betala för att ha barnen placerade någonstans under de åtta timmar föräldrarna jobbar?  

Filosofen Hannah Arendt (1906-1975) skriver i Totalitarismens ursprung om hur konkurrenssamhället förvandlar oss till isolerade individer utan del i ett större sammanhang. Hon beskriver hur människor har berövats sammanhang som de kan känna sig delaktiga i och där de känner gemenskap med varandra. Kontexten är början av 1900-talet och hon beskriver hur det nazistiska styret i Tyskland föregicks av ”social splittring och extrem individualisering”.  

I mastodontverket som utkom i en första version år 1951 går hon tillbaka ända till 1800-talet och det kapitalistiska systemets framväxt och härleder vad detta gjort för politiken och medborgarna. Det kapitalistiska produktionssystemet införde ett nytt högsta mål: ständig kapitalackumulering. Idén med ett kapitalistiskt system är effektiv resursanvändning. Pengarna styrs dit de kan användas på ett så effektivt sätt som möjligt för att generera så mycket ekonomiskt värde som möjligt.  

Men kapitalismen fungerar inte för att fördela det växande kapitalet mellan medborgare i ett samhälle. Arendt skriver hur det kapitalistiska systemet i sin första fas i Storbritannien fick ett problem med överflödigt kapital. Utan en omfördelningspolitik i det extremt ojämlika samhället och med en mättad inre marknad måste kapitalägarna se sig om efter nya marknader för att sätta kapitalet i arbete igen. Detta banade också vägen för borgerskapets intåg på den politiska arenan. De insåg att de behövde politiskt beskydd för investeringar utomlands. Det som följde var imperialismens aggressiva expansion och utsugning av landområden och befolkningsgrupper.  

Arendt visar också hur borgerskapets intåg på den politiska arenan ändrade politiken. Borgarklassen, som inte tidigare hade intresserat sig för politik, förstod att de behövde politisk uppbackning för att trygga sina ekonomiska intressen. Det samhälleligt goda började förstås som summan av varje enskild individs privata (ekonomiska) intressen. Jag hajar till när jag läser detta, det är ju en helt vedertagen idé om vad representativ demokrati innebär i dag. Det blir tydligt hur långt vi är från en tanke om ett medborgarsamhälle där det samhälleligt goda definieras utgående från en idé om en gemenskap som går utöver isolerade individers egenintresse.   

Nyliberal politik gröper ur människovärdet   

Mitt intresse för Arendts tänkande i Totalitarismens ursprung kom sig av en vilja att försöka förstå vad det är som händer i vårt samhälle i dag. Jag ville försöka förstå mig på en utveckling som kan te sig närmast overklig. I det finska riksdagsvalet våren 2019 blev Sannfinländarna näststörsta parti med bara en riksdagsledamot färre än Socialdemokraterna. I de senaste gallupundersökningarna har Sannfinländarna varit det största partiet. I Sverige är Sverigedemokraterna det tredje största riksdagspartiet men i många gallupmätningar är partiet nu det näst populäraste partiet. Över hela Europa växer nationalistiska partier med fascistiska och antidemokratiska tendenser. Och så har vi Donald Trump som president i USA, Filippinernas president Rodrigo Duterte och Jair Bolsonaro som blev vald till president i Brasilien år 2018.  

Det har visat sig att den liberala demokratin inte är en så robust och självklar grund i samhället som man från liberalt håll tagit för givet. Men det är inte nyfascismen som börjat urgröpa demokratin. Den processen började långt innan Sannfinländarna eller Sverigedemokraterna blev en politisk spelare att räkna med. På 1980-talet, efter några efterkrigstida årtionden med statlig styrning av ekonomin och kraftig omfördelningspolitik, ändrade västerländska demokratier kurs mot en nyliberal ekonomisk politik efter modell av Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Efter att inkomstskillnaderna minskat under några årtionden visar statistik att denna trend vände på 1980-talet och inkomstskillnaderna började öka igen, en utveckling som pågått fram till i dag.  

Den nyliberala ekonomiska doktrinen går ut på att marknaden mår bäst utan politisk inblandning. Med synen på ekonomin som en ovillkorlig naturlag, en osynlig hand som måste få verka fritt, smyger sig en alternativlöshet in i den ekonomiska politiken, vilket gröper ur det politiska handlingsutrymmet i ett demokratiskt system. I takt med att högerradikala rörelser ökat i popularitet har oron för att demokratin är hotad växt. Men den ekonomiska politik som förts under de senaste 40 åren innehåller också antidemokratiska tendenser i och med att ekonomin ställs utanför demokratisk kontroll. 

Fascistiska rörelser förkastar idén om alla människors lika värde och delar upp människor i en hierarki enligt nationalitet, etnicitet eller religion. Men idén om allas lika människovärde har redan urgröpts av nyliberalismens nytto- och effektivitetsdoktrin. När allting börjar värderas enligt sin ekonomiska nytta öppnas dörren för förakt mot arbetslösa och andra som inte genererar ”ekonomiskt värde”. Nästa steg är att det politiska språkbruket och beslutsfattandet de facto börjar utgå från en tanke om att en människas värde beror på hennes ekonomiska status. 

Hitlers nationalsocialistiska parti tog makten i en tid då landet tvingats gå med på ett förödmjukande fredsavtal efter första världskriget. Hitler ville återupprätta en tysk stolthet och lyfta landet från ett underkuvat tillstånd. I dag är det den nyliberala ekonomiska doktrinen som berövat människor deras värdighet, som högerradikala och nationalkonservativa partier kommer till undsättning för att återupprätta. Ett centralt element i mycket av den fascistiska retorik vi ser i dag handlar om att återupprätta en nationell stolthet genom betoning på etnicitet, religion eller kultur som får konturer genom föreställningen om ett yttre hot mot dessa. I Ungerns president Victor Orbáns retorik utgör den globala ekonomin, och särskilt finansbranschen, ett yttre hot mot det ungerska folkets enhet, självständighet och välstånd. Han har bland annat sagt att det är finansimperierna som släpper in miljontals migranter i Europa.  

Jason Stanley berör i sin bok How fascism works frågan om hur stora skillnader i levnadsvillkor tär på demokratins trovärdighet. Han skriver att den liberala demokratin bygger på en idé om jämlikhet som är kompatibel med ekonomisk ojämlikhet. Alla ses ha samma värde trots olika mycket makt och materiella tillgångar. Men, som Stanley konstaterar, i något skede börjar den liberala jämlikheten klinga falskt när den ekonomiska ojämlikheten blir alltför hög. Detta begrepp om allas lika värde börjar eka tomt när postanställdas löner, som redan är under 2000 euro, ska sänkas ytterligare samtidigt som vd:ns årslön är 990 000 euro, vilket var fallet i höstens arbetsmarknadskonflikt i Finland.  

Stanley skriver att det krävs myter för att upprätthålla stor ekonomisk ojämlikhet i en demokrati, som att de som vinner på stor ekonomisk ojämlikhet tenderar att tro att de har förtjänat sitt enorma välstånd på egen hand: ”en vanföreställning som hindrar dem från att se verkligheten som den är” (min översättning). I Stanleys citat berörs en viktig aspekt av hotet mot demokratin, förlusten av en gemensam verklighet, och att hotet inte enbart kommer från ett nationalistiskt och högerradikalt håll.  

Fakta biter inte  

Lögner och spridandet av falska nyheter är ett av de mest omdiskuterande fenomenen i det förändrade politiska landskapet och brukar tillskrivas den växande radikalhögern. När sanning och fakta inte längre har någon betydelse urgröps själva grunden för ett offentligt samtal i en demokrati: en gemensam verklighet. Vi kan ha olika målsättningar och olika idéer om hur de ska förverkligas men om det inte finns en gemensam ram för samtalet omöjliggörs det. Stanley visar att slaget om verkligheten är ett flerfrontskrig, där frontlinjen inte bara går mot högerradikala rörelser som sprider ”alternativa fakta” utan också mot en marknadsfundamentalistisk front vars myter och propaganda också underminerar en gemensam värld.  

Den marknadsfundamentalistiska propagandan basunerar ut alternativlöshetens mantra och upprätthåller ideologiskt förankrade myter som sanningar. Den så kallade Trojkan, med Internationella valutafonden (IMF) i spetsen, var obeveklig gällande den hårda åtstramningspolitik som påtvingades Grekland, trots att det har påvisats att åtstramningspolitik bara gör det svårare för ett land att ta sig ur en ekonomisk depression. I marknadskonkurrensens namn ”tvingas” bolag sänka städares löner ytterligare från redan låga 1700 euro i månadslön. Inkomstökningen är störst i de högsta inkomstgrupperna samtidigt som fler människor, också i Finland, lever under fattigdomsgränsen. Vi får höra att vi inte längre har råd med välfärden, trots ständig tillväxt. 

Det som bäddat för den nationalistiska och fascistiska verklighetsförvrängande propagandan är de marknadsfundamentalistiska myterna som redan förvridit betydelsen av sunt förnuft och sanningsenlighet. Som Arendt skriver: ”Den totalitära propagandan kan bara kosta på sig att kränka det sunda förnuftet i en miljö där det sunda förnuftet har mist sin giltighet”.  

Den fråga som stötts och blötts sedan Donald Trump blev vald till USA:s president är hur det blev likgiltigt om någonting är sanning eller lögn. Jag har också ställt mig frågan otaliga gånger: Hur kan det vara så att ett parti eller en politiker kan, oberoende av påvisade fakta, fortsätta häva ur sig osanningar och folk tror på dem? Hos Arendt har jag hittat nya infallsvinklar på vad det är fråga om, vilket förklarar varför man inte kommer någon vart med att presentera fakta för redan inbitna anhängare. Arendt visar att för den som på grund av de ekonomiska omständigheterna har förlorat sin trygghet, för den som har berövats en meningsfull plats i ett socialt sammanhang, blir en berättelse som ger klara förklaringar och en mening i ens tillvaro så viktig att inga fakta som skulle punktera berättelsen har någon verkan. Arendt skriver: ”människor är i behov av att förvandla kaotiska och slumpmässiga förhållanden till ett människoskapat mönster av relativ konsekvens.” I en kaotisk värld där människor inte längre har kontroll över sina liv är människor öppna för en fiktion som fyller denna funktion.  

I 30-talets Tyskland innebar den ekonomiska depressionen en samhällelig katastrof där medelklassen i ett svep hade förlorat alla sina tillgångar i en skenande inflation. De var mottagliga för en konspiration där judar fick stå som syndabockar för allt ont som drabbat dem. I dag är det konspirationen om ett muslimskt världsherravälde och hotet om ”islamisering” som är motorn i många högerextrema partiers retorik i Europa (i Östeuropa,  som i Orbáns Ungern, finns också starka antisemitiska inslag). Inte minst Sannfinländarnas nuvarande ordförande Jussi Halla-aho har i över 15 år spridit konspirationsteorin om muslimer på sin blogg ”Scripta – kirjoituksia uppoavasta lännestä” (ung. ”skrivelser från det sjunkande västerlandet”). I denna konspiration ses muslimska asylsökande som flytt krig och förföljelse inte som människor som försöker skapa ett tryggare liv utan som suspekta främlingar med en agenda att islamisera vårt samhälle och äta upp välfärden.  

En logisk fiktion  

Efter Halla-ahos tillträde som ordförande för Sannfinländarna har denna konspirationsteori fått en allt starkare roll i partiets politik. Invandrare beskylls för den låga garantipensionen, för vanvård inom äldreomsorgen och för arbetslöshet bland finländare. I partiets socialpolitiska program som har rubriken ”Ta välfärden tillbaka” beskylls invandringen för den försämrade sociala tryggheten. Här kommer vi till kärnan i den högerradikala fiktionen, och hur de senaste årens ekonomiska politik är kopplad till att fascistiska strömningar nu växer sig starkare igen. Vi har att göra med en nyliberal ekonomisk politik som steg för steg har försämrat välfärden och ökat den ekonomiska ojämlikheten, men Sannfinländarna beskyller en icke-existerande massinvandring för den försämrade sociala tryggheten. Partiets ekonomiska politik skiljer sig inte nämnvärt från Samlingspartiets, men det försöker flirta både med medelklassen (skattebetalarna) och med samhällets mest utsatta, arbetslösa, handikappade och äldre, genom att säga att det inte är skatterna som ska höjas utan invandringen som ska stoppas för att vi ska ha råd med välfärden igen.  

Men pensionären som lever på garantipension och röstar på Sannfinländarna kan inte räkna med någon höjning av pensionen efter att Sannfinländarna fått regeringsmakt. Det finns inte någon massinvandring som slukar pengar. Därför finns det inte heller några pengar att kanalisera till utsatta ”finländare” efter att den icke-existerande massinvandringen har stoppats. Så varför tror så många människor på denna berättelse? Arendt skriver att det enda som blir viktigt är att berättelsen är sammanhängande och konsekvent: ”Det som övertygar massorna är inte fakta, inte ens påhittade fakta utan bara konsekvensen i det system som dessa fakta förmodas utgöra en del av.”  

Sannfinländarnas berättelse om invandrarna som tar pengarna som annars skulle gå till välfärden hålls ihop av en inre logik. Genom att mynta begreppet skadlig invandring (på finska haittamaahanmuutto) blir invandring enbart en kostnad för samhället i Sannfinländarnas berättelse. Då kan de säga att fler invandrare betyder att ”betalarna” inte räcker till när ”mottagarna” blir allt fler. Därefter kan de måla upp hotbilden att mindre bemedlade finländare drabbas mest, sedan medelklassen och avsluta med att: ”till slut dras snaran åt för alla”.   

Men eftersom denna berättelse bygger på påståenden som inte korrelerar med verkligheten faller hela bygget. Dels har välfärdstjänster och bidrag försämrats helt oberoende av invandringen. Dels visar alla befolknings- och ekonomiprognoser att befolkningen i Finland kommer att minska om det inte flyttar in människor från utlandet, och en befolkningsminskning skulle leda till att det finns mindre pengar att betala för pensioner och äldreomsorg. Motsatsen är alltså fallet: om invandringen till Finland inte ökar kommer vi inte att ha råd att med den nuvarande skattenivån upprätthålla en god pensionsnivå och äldreomsorg som Sannfinländarna påstår sig värna om.  

Vart är vi på väg?  

Hannah Arendt har själv sagt att vi inte kan förutse framtiden utgående från historien. Men en läsning av Arendts Totalitarismens ursprung hjälper en att zooma ut så att mönster kan framträda som kanske inte annars skulle bli synliga. När Arendt skrev efter andra världskriget kunde hon göra en analys av Hitlers maktövertagande och Tredje rikets utveckling ända till dess fall. Genom att läsa Totalitarismens ursprung har jag kunnat se likheter mellan upprinnelsen till det fascistiska styret i Tyskland och hur högerradikala och nationalkonservativa partier vinner terräng i dag.  

Vi vet inte när vi nått kulmen av denna utveckling. Det är en mänsklig tendens att tänka att ”värre än så här kan det inte bli”, bara för att se att det snart blir lite värre och det som tidigare sågs som det värsta blir normaliserat. Arendt skriver att det liberala samhällets största svaghet är att man inte kan föreställa sig att ”allt är möjligt”. Hon talar om en oförmåga att föreställa sig något som går helt emot det sunda förnuftet och det gör en blind för vartåt det barkar.  

Vi har redan en retorik där vissa grupper snarare ses som hot mot mänskligheten än som människor som ”vi”. I 30-talets Tyskland var det judar och andra som uppfattades som hot mot ordningen som stängdes in i koncentrationsläger. I dag hålls migranter instängda i interneringsläger utanför och i Europa under fruktansvärda förhållanden. Sannfinländarna backar upp sin riksdagsledamot Juha Mäenpää när han jämförde arabiska invandrare med invasiva arter som borde utrotas. Också i Nazityskland tänkte judar ända in på slutet av 1930-talet, när de redan bodde i getton och hade hört om koncentrationsläger, att Hitlers tal om att utrota judarna inte behövde tas på allvar.  

Det nationalsocialistiska partiet i Tyskland ökade i popularitet efter finanskraschen 1929. I dag ser vi att nationalpopulistiska partier med fascistiska drag växer i hela Europa på ett sätt som saknar motstycke sedan andra världskriget. Denna utveckling har tagit fart efter finanskrisen år 2008. Orbán lyckades på kort tid efter att hans parti kom till makten år 2010 betala tillbaka miljardlånet som den förra vänsterliberala regeringen hade tagit av IMF, bland annat genom höga specialskatter för banker och multinationella företag och genom att förstatliga pensionsfonderna. På det här sättet förhindrade han en liknande skuldkris som andra, främst sydeuropeiska länder, hamnade i efter finanskrisen. Men det skedde till priset av ett auktoritärt styre med censur av medier och diskriminering av meningsmotståndare. Den avgörande frågan för framtiden är om ett alternativ till den nyliberala alternativlöshetens doktrin kan komma också från ett annat håll än det auktoritära och nationalkonservativa. 

Emma Strömberg är journalist med studier i filosofi och genusvetenskap i bagaget, samt gästredaktör för detta nummer av Ikaros.  

^{Alma Söderhjelm Foto: Jan de Meyere (c) Stadsmuseet, Stockholms stad}

Bland finskspråkiga queer- och genusforskare har Alma Söderhjelm (1870–1949) förblivit en relativt okänd figur. Det är en anmärkningsvärd kulturgärning att hon utgör berättarjaget i Merete Mazzarellas bok Alma – en roman (2018). Alma var såväl professor som mångsidig kulturaktör. Hon publicerade kolumner, noveller, omfattande memoarer, dikter och skrev rentav manus till en film. Alma anknyter till ett led i Mazzarellas omfattande produktion som jag kallar ”vampyrböcker”. Till dessa räknar jag även Mazzarellas tidigare verk Ingen saknad, ingen sorg (2009) om Zacharias Topelius och hans protolesbiska dotter Toini Topelius (1854–1910).  

Med termerna ”protoqueer” och ”protolesbisk” hänvisar jag till den tanke som lagts fram inom antropologin om att det alltid funnits liv där man levt annorlunda än enligt heteronormen – också liv där man i vardagen inte haft moderna begrepp om sexuell identitet och där tidens lag har motarbetat icke-heterosexuella förhållanden. Min benämning ”vampyrbok” beskriver å sin sida de hybridartade sätt på vilka Mazzarella i sina böcker om Söderhjelm och Topelius sätter sig in i själslandskapet hos de karaktärer hon utforskar. Såväl personerna i böckerna som den imaginära levnadstecknaren – den fiktiva Mazzarella – är noggrant uttänkta.  

Via de sammanflytande karaktärerna queerar Mazzarella i sina betraktelser över heterosexualitet synnerligen ömma, kulturellt rentav riskfyllda frågor. Exempel på detta är den åldrande Topelius funderingar över dottern Toinis sexliv eller Almas roll som den andra kvinnan och andra antinormativa relations- och begärskonstellationer.  

Den finskspråkiga historieskrivningen har glömt dessa två finlandssvenska kvinnor i skåpet.  Mazzarella närmar sig dem med ett originellt grepp och inspirerar även andra att ta sig an stilarten. En feministisk genusanalys och betydelsen av queert begär för en människas kreativa värv, livsförlopp och val i livet skulle kunna tjäna som en ingång till att förstå dessa personer.  

I bägge böckerna låter sig Mazzarella absorberas av sina historiska huvudpersoners tänkande och liv, och till detta stoff vänder hon sig i sin fiktion. Utgående från omsorgsfullt arkivarbete, men ändå fiktivt berättande, beskriver hon de tankar hennes huvudpersoner har under sina sista dagar; vad de tänker om livet, det bräckliga nuet och den förestående döden. I Mazzarellas förtjänstfullt uppväckta Alma Söderhjelm och Toini Topelius finns ändå något störande, särskilt för en queer/lesbisk läsare vars intresse redan fångats. 

Vilka faror döljer sig i det att queera begär tas upp för att sedan beskrivas enbart som en antinormativ heterosexualitet?  

Fulhet och starka kvinnor 

Redan i sin bok om Fredrika f. Tengström ägnade sig Mazzarella (2007) åt att älta fulhet. Detsamma gör hon i sina beskrivningar av de under sin egen tid och genom historien marginaliserade gestalterna Alma och Toini.  Exempelvis beklagar Zacharias Topelius med Mazzarellas röst att hans döttrar, särskilt Aina och Toini, inte har ”utseendet för sig”.  

Också Alma frågar sig med Mazzarellas mun: ”Hade mitt liv sett annorlunda ut om jag hade varit vacker? Jag kan inte annat tro än att svaret måste vara ja.” 

Med orden ”Söderskälm, Lilla Söderskälm” beskriver Mazzarella Alma på första sidan i boken, hon som ”ingenting såg ut men som alltid hade ett rappt svar på tungan.”  

Den riktiga Alma hade helt klart öga för kvinnors sällsamma charm, såväl den kroppsliga som den själsliga, även om till exempel M:me de Staël inte verkar ha tjusat henne. Så här skriver Alma i första kapitlet av sin avhandling när hon beskriver den betydelse salongerna i Paris och de madamer som höll salongerna hade för kulturförhållandena under franska revolutionen:   

M:me de Staël hade intet af den galliska charme och grace, som utmärkte de flesta af  hennes samtida, hennes kropp var liksom hennes själ stort tilltagen, hennes rörelser kantiga, lifliga och bryska, rösten hård och manlig.

Denna taktik, där politiskt aktiva kvinnor också bedömdes utifrån utseende, storleksklass och behagfullhet, fungerade uppenbarligen – Alma blev Finlands första kvinnliga professor, nämligen i historia vid Åbo Akademi.  

Upptagenheten vid Toinis och Almas fulhet är emellertid genuint förbryllande i Mazzarellas böcker. I mina ögon har Alma alltid varit oerhört tilldragande i alla åldrar på alla de bilder där jag sett henne!  

Således infinner sig en fråga om huruvida det här finns något som inte är helt genomtänkt. Kanhända är det författarens outsagda utgångspunkter som gör läsningen ytlig och analysen inte alldeles skarp – heterokulturens implicita skönhetsnormer dominerar trots allt läsningen av protoqueera kvinnliga karaktärer. 

Kvinnliga intellektuellas fulhet  

Omslaget till boken Alma har prytts med en bild i hemmet mot mörk bakgrund där en Alma som redan passerat medelåldern sitter med blicken vänd mot marken, spretigt hår och en klänning som ser slarvig ut. Om jag enbart hade sett den här bilden kanske jag kunde tro på fulhetsbetraktelserna. Men eftersom jag också sett andra, väcks frågan om vilken roll fulheten egentligen spelar i Mazzarellas tänkande – och varför. 

Också Toinis brist på behagfullhet verkar bekräftas av den bild som låtits pryda omslaget till Mazzarellas bok om Topelius. Här håller en vuxen Toini sin hand på sin kepsklädde fars stol. Bägge bär ytterkläder. Den hattlösa, lyckligt leende Toini har kort hår och en tung överrock med anstrykning av reformdräkt eller arméklädsel – men hon har roligt hår, ansiktet är kraftfullt och intelligent och rocken i själva verket mycket elegant med tidsenligt snitt, puffärmar och stora knappar.  

Omslagsbildens kontext har klippts bort, eventuellt för att understryka den påstådda fulheten och det speciella förhållandet mellan far och dotter.  

På originalbilden sitter även Alta Dahlgren, Toinis protoqueera väninna, med Toinis andra hand vilande på sin axel. Intill dem sitter Toinis syster och dennas konstnärsmake Acke.  Det hela ser ut som en munter vårfest i familjen.

I förbigående sagt finns Alta, vars blick är mycket skarp, också med på många andra familjefotografier, exempelvis på det familjeporträtt som togs på Topelius 80-årsdag 1898. Alta kom med i bilden som skolflicka, när hon ännu kallade Toini för sin ”tantvän”. Hon bodde hos familjen Topelius. Alta flyttade med Toini, som i och med arvet efter Topelius nu var ekonomiskt oberoende och åkte till Norge efter en annan kvinnlig vän, fru Stub. Alta dog sedermera där, bara fyrtio år gammal.   

I familjen Topelius hem vistades även Alexandra Gripenberg, Toinis tidigare partner, i långa perioder. Zacharias Topelius hem var alltså under hans ålderdom i praktiken vad man med moderna termer skulle kalla en utvidgad eller självvald queerfamilj.  

Vem som valt eller accepterat vem är en annan fråga, en som Mazzarella verkar ställa sig när hon citerar Ackes brev, där han uttrycker acceptans för Toinis sexualitet i sin kondoleans med anledning av fru Stubs bortgång: ”Din Valborgs ande borde alltid giva dig kraft att leva!”.  Topelius och systern Eva hade uppenbarligen känt sig besvärade av Toinis känslor.  

Mazzarella begrundar ändå inte – även om hon med Topelius mun hänvisar till den inre skönhetens betydelse – hur Toini, som betraktades som så ful , gång på gång lyckas inleda passionerade förhållanden med attraktiva kvinnor.  

Topelius kön queerat 

Betraktelserna kring fulhet föranleder Mazzarella att iscensätta en freudiansk konstellation. Här är Topelius så förälskad i sin framlidna hustru att han inte överhuvudtaget förmår se dottern som objekt för någons begär. Den store men märkligt feminine faderns dotter Toini däremot gör uppror mot såväl modern som fadern: hon tar över moderns position som faderns vårdare men utestänger samtidigt sin far från sina egna begärs domäner, eftersom hon är inställd på andra kvinnor – liksom även på att förbättra kvinnans ställning i samhället. 

Mazzarella säger själv att hon vill ställa Toinis kvinnosyn mot faderns. Hon tar upp Topelius feminina egenskaper och dennes begrundande av sitt eget kön. Enligt Mazzarella skrev Topelius till sin syster att han kanske borde ha fötts till kvinna. Tolkningen är modig.  

Det kan vara på sin plats att klargöra för framtida forskare att Zacharias Topelius i mogen ålder, år 1888, skrev så här till sin syster Sofie:  

Vi två skapades lika i mycket, men olika i mer. Rollerna i livets lynnen byttes om. Systern fick mera av en mans bestämda mål och stadiga gång till målet; brodern fick mer av en kvinnas ombytlighet, vax i lynnet, och åtkomlighet för intryck. Efter mänskligt förstånd hade du stått stadigare där jag stått vid de bullrande kvarnhjulen, och jag hade hållits bättre på mattan, om jag stått där du stått och – som Franz Toppelius sade – mätt tidens gång efter evangeliiboken. 

I Topelius böcker förekommer spännande element som queerar kön och sexualitet, såväl i hans sagor som i exempelvis den historiska berättelsen Planternas skyddslingar [som senare gavs ut under namnet Stjärnornas kungabarn, red.anm.]. Mazzarella lyfter förtjänstfullt fram dessa drag och hänvisar även till Topelius eventuellt homoerotiska känslor gentemot ungdomsvännen Hejko.  

Det vore viktigt att fortsätta denna diskussion utifrån en queer–läsning!  

Reformdräktens skimmer i Toini Topelius bok 

Men låt oss återgå till Mazzarellas betraktelser kring fulhet: vad vill hon med detta tema egentligen säga om kön och sexualitet bland protoqueera och protolesbiska kvinnor under sent 1800-tal?  

Toini Topelius var också själv författare, så låt oss först höra henne i saken. I flickromanen I utvecklingstid (1889), som hon skrev under pseudonymen Tea, ställer Toini flickor och deras inbördes passioner i fokus. Hon beskriver hur vackra läroverksflickorna är och hur förälskade de är i varandra och i sin hurtiga gymnastiklärarinna, och hur de flickor som fått lära sig att väcka behag i snörliv är tvivelaktiga och osunda jämfört med de käcka, rakryggade flickorna i reformdräkt.  

Hos Toini Topelius flickor visar sig fulheten i andlig mening, inte som fysiska egenskaper. Till exempel är fyllighet en positiv egenskap, eftersom den frigör flickorna från snörlivets förbannelse och låter dem röra sig och andas fritt. 

När Mazzarella analyserar denna aspekt i Toinis bok verkar hon vara uppriktigt intresserad av kvinnovänskap och betydelsen av begär och hur det förändras i slutet av 1800-talet, av vad det betyder i Toinis och Zacharias Topelius värld och hem.  

Toini tänker sig ”kvinnovänskapen uttryckligen som ett alternativ till äktenskapet och som ett led i kvinnofrigörelsen i stort”. Enligt Mazzarella rörde det sig ändå om något av en pinsam omständighet eftersom ”man hade börjat uppfatta [kvinnovänskapen] som ett uttryck för en åtminstone potentiellt avvikande sexualitet”, något som i sin tur ledde till “stigmatisering” och “smusslande”.  

Den kärva men intelligenta Hanna Rappe i boken I utvecklingstid beskrivs som Toinis alter ego eller språkrör.  

I boken säger Hanna att ogifta kvinnor har värde i sig, men att hemmet för de ”flesta qvinnor” ändå blir den viktigaste uppgiften, som inte heller den ska ringaktas. Hon understryker ändå att “vi äro främst menniskor och dernäst qvinnor; man vill så gerna inbilla oss motsatsen”.  

Mellan Hanna och den andra huvudpersonen i berättelsen, den i allas ögon tilldragande men raska Bella, råder en emellanåt oerhört intensiv och djup relation. Till slut reser Bella utomlands, inte med Hanna utan i stället med dennas ”utvalda” tant, medan Hanna stannar kvar för att sköta om sin svekfulle far. Enligt Mazzarella ter det sig ändå som önsketänkande att tolka detta slut som en utopi där den kvinnliga vänskapen kan utvecklas så att familjebanden inte avgörs av blodsbanden. 

Själv läser jag Toinis bok annorlunda än Mazzarella gör. I kärlekshistorien mellan Bella och Hanna bekräftar och omformar två i sig könsutmanande flickkaraktärer också varandra. Det som i den raska och tilldragande Bella fått alla klassens flickor att förälska sig i henne, förändras och blir mindre socialt – på sätt och vis ”maskulint” – när hon lär känna den gamla Hanna, som i sin tur mjuknar lite och således ”feminiseras”.  

I boken säger Hanna Rappe ”Jag känner det blott oklart ännu, men det förefaller mig, som om de band lidandet och medlidandet knyta mellan oss menniskor, vore ännu starkare och heligare, än blodets och sympatins band.” Hon lägger till att hon inte stannar för att sköta sin far av ”några dotterliga känslor”, för att han är släkt med henne, utan därför att ”det är något obetvingligt det der behofvet att omsluta ett lidande väsen med all sin ömhet”. Fadern råkade helt enkelt bli den första varelse som vädjat till Hanna om sådan vård och omsorg. 

Toini finner i den passionerade, andliga sammansmältningen mellan Bella och Hanna ett prisma där Hanna, som till en början velat ägna sig åt juridik för att utöva domsrätt, i stället börjar förändras och blir alltmer omvårdande. Bella däremot skulle ha nöjt sig med att hjälpa sin mor, gå i hushållsskola eller bli sjuksköterska. I stället blir hon den som, tillsammans med en äldre kvinna som hon inte har blodsband till, besöker kulturarvet i Grekland och Italien för att vidga sina andliga vyer under en gemensam, feministisk Grand Tour. Bella och Hanna kan inte direkt läsas via kategorin butch/femme. Inte heller androgynin, det vill säga idealet för en gestalt av metaforisk andlighet bland de dekadenta intellektuella och konstnärskretsarna under perioden, som tillät kvinnor närma sig sådan kreativitet och genialitet som ansågs maskulin, passar in på dem.  

Spännande nog associerar Toini Topelius den könade kroppens politik (frigörande reformdräkt vs. snörliv) med en kvinnlig tankevärld och en ren lust som är utåtriktad och intresserad av omvärlden. Det yttre är inte den mest betydande omständigheten i Hannas och Bellas utveckling, utan vad som kan göras med det yttre i förhållande till samhällsinstitutionerna och könet, och hur det låter sig göras.  

Därför förblir det oklart vad Mazzarella frågar efter med sin fulhetstematik.

Topeliansk straighthet och antifulhet 

Mazzarella väcker emellertid på ett underfundigt sätt frågor om hur straight Topelius sist och slutligen är när det gäller kön och sexualitet – denne författare som uppskattades och avskyddes som väktare av Finlands flickors och pojkars moraliska karaktärsfasthet. 

Kanske Mazzarellas Topelius (eller ens den riktige Topelius?) inte helt och fullt förstått att Toini byggde på och vidareutvecklade den topelianska, kristna tanken om rakryggadhet i form av reformivrande skolflickors passionspolitik 

Det är anmärkningsvärt att Mazzarella tar fram det faktum att Topelius var tämligen modern i det han frågar sig: Är jag rätt? Vem är jag? Har jag fötts till rätt kön? Också Mazzarellas Alma Söderhjelm är modern och frågar sig ”Vem är jag? Är jag en individ?”   

Mazzarellas Topelius förundrar sig över hur han försökt erbjuda Toini allehanda förnöjelser – resor, tidningsarbete, kontakter i societeten. Men till ingen nytta – Toini ville dra sig tillbaka i avskildhet och till råga på allt ge sin hjältinna namnet ”Lillpetter”.  Och sannerligen, bland Toini Topelius skolflickor smäller den raska Bertha de andra flickorna ”broderligt” över axeln, och de pigor som väcks upp ur sin nattsömn kallar hon för skönheter: ”Vänta, nu skall jag väcka de sköna på ett högst delikat sätt…”  

Topelius själv säger i redigerade skrifter att Toini från början levde i fantasins värld och var den som tog initiativ för dem båda. 

På grund av allvarliga sjukdomar som under barndomen hade skadat Toinis hörsel och syn tvingades hon sluta skolan efter femte klass i flickskolan. Därför ter det sig naturligt att inte bara Hanna Rappe utan även Bella delvis beskriver Toini själv: Bella skadar sig allvarligt i en olycka och går mist om sista klassen i skolan.  

I stället för att gå i skolan reser Bella till Medelhavet, precis som också Toini gjorde. Efter skolan skickade Topelius sina döttrar Toini och Eva, som var 17 och 16 år, till Stockholm över vintern för att inhämta ett ståndsmässigt språkbruk och få lektioner i piano, sång och teckning – i hopp om att de skulle få en ”vidare synkrets i livet”. 

Han tog också ofta med sig den unga Toini på andra resor och till societetsevenemang, men i Mazzarellas bok utgjuter han sig konstant över sina besvikelser. Jag ser ingen sådan klagan i Topelius egna, publicerade brev, men kanske Mazzarella har haft bättre källor. 

Eller har hon det?  

Här lurar en fara i Mazzarellas effektfulla vampyrböcker: om läsaren inte har tid att utföra ett lika omfattande källarbete som författaren, kan de fiktiva föreställningar som färgas av författarens egen världsbild i det allmänna debattklimatet bli till ”sanningar”.  

Men Alma då: det nietzscheanska könet och frigörelse från det?  

Också Alma Söderhjelm, som skrev på sin avhandling, tillbringade tid i Paris – både i arkiv och till fullo njutande av de glädjeämnen och det dekadenta leverne som staden hade att bjuda på under 1890-talet. Hon rörde sig i början av 1890-talets diskussionsklimat präglat av androgyni och neutrum. 

Café de la Régence, de bohemiska konstnärernas och intellektuellas stamställe, frekventerades av såväl Alma som Ellen Thesleff. Den idealiska, finlandssvenska flickskolevärld i Helsingfors som Toini Topelius tecknar var synnerligen främmande för denna värld. 

En döende Alma drar sig i Mazzarellas fiktion till minnes hur hon efter doktorsdisputationen bjöds till Grenoble för att föreläsa, och där uppnår något som hon under sin sista dag i livet förstår att hon alltid drömt om: ”Aldrig har jag till den grad blivit behandlad utan hänsyn till mitt kön. Inte som en karl, inte som ett neutrum, men som en lärd. Så där som skulle könsfrågan inte ha existerat. I Sverige och Finland var och förblev jag – Alma Söderhjelm.”  

Almas väg till att skriva en doktorsavhandling och bli professor dikterades av kvinnorollen i hennes samhällsklass bland annat i den vardagliga bemärkelsen att hon, medan hon arbetade med avhandlingen, ständigt var tvungen att delta i släktens kaffebjudningar, hälla upp kaffe och ännu som doktor fortfarande fick ta för sig först efter fruarna, eftersom en kvinnas äktenskapliga status spelade större roll än hennes intellektuella prestationer. Efter att hon återvänt från Paris förklarade hon för sina föräldrar att de skulle betrakta henne som en son. Så småningom hade hon ledsnat på rollen som hemmadotter med ansvar för alla husliga plikter. 

De påfrestningar Alma upplevde som pionjärkvinna blev så tunga att hennes psyke tidvis bröt ihop och hon togs in på sjukhus. Detta var inte ovanligt vid den här tiden bland unga kvinnor av högre stånd som studerat eller vistats i Paris.  

I slutet av boken Alma, när döden redan är nära, låter Mazzarella sin huvudperson i andan av Paris nietzscheanska symbolister begrunda sin kamp för att bli en individ. Slutligen infinner sig katharsis: ”Jag är inte längre Alma Söderhjelm. Det är en lättnad.  — Kanske det här nu är jag.” 

På balkongen till vårdhemmet i Stockholm lindar Almas skötare in henne i filtar som ett spädbarn – och in i dessa försvinner Alma, det här.  

Det är som om Mazzarella ville ge Almas gestalt lov att vara en 1890-tals androgyn, ett andligt barn, utan ständig kamp för individualitet och mot könade krav.  

I denna bemärkelse är slutet av boken Alma emancipatoriskt, även om det för Mazzarella typiska vampyrelementet igen finns där. 

Till sist: drakulering 

Är vi alltså både tacksamma och otacksamma gentemot Alma och Toini i Mazzarellas Drakulaliknande, historieemanciperande projekt? Kan vi befria de vålnader med vilka vi inte har någon direkt beröring men som likväl påverkar oss?  

Mazzarellas omfattande produktion är unik i det att hon utvecklat en egen stilart där litteraturhistoria blandar sig med levnadsteckning, arkivforskning, livshistoria, ett antropologiskt grepp, genushistoria och där blicken på det queera utgör en viktig axel. Samtidigt har hon utvecklat ett intressant sätt att reflektera över sin egen produktion och sitt tidigare författarjag i sina verk.  

Mazzarella hänvisar ofta till essäisten Montaigne när hon talar om sin stil att skriva. Stilkopplingen är också tydlig: ”Jag drar iväg med mig åt nästan alla håll som jag lutar, vad det än är, och för bort mig genom min egen tyngd”. 

Detta verkar även Mazzarella göra i fråga om såväl stil som innehåll. 

Jag kommer dock även att tänka på den brittiska författaren Sarah Waters, som skriver om historien så att vi kommer ihåg den och får allt bättre och exaktare kännedom om den via protolesbiska och queera kvinnor och andra figurer som historien hittills har banaliserat.  

I Waters böcker är fulhet och skönhet omständigheter som anknyter till risk, pengar och liv. På Londons gator handlar queer-överlevnaden för kvinnor nämligen ofta om huruvida de kan eller vågar ta risker när det kommer till det egna begäret, eller att tjäna pengar på det eller på sitt yttre. 

Skulle begrundandet av begär, originalitet, risker, resurser och queera kön kunna vara ett intressant framtida ”uppdrag”  för Mazzarella – intressantare än fulhetens tematik?  

Antu Sorainen, docent i genusvetenskap, Helsingfors universitet, är ansvarig ledare för akademiprojektet CoreKin som kartlägger släktskapsbaserad diskriminering. Hon har som akademiforskare forskat i queer-arv.   

^{Texten är en översättning från finskan, översättare: Be Nordling}