Håller människan på att bli en Homo distractus, en av stimuli annekterad varelse som riskerar att mista förmågan att ignorera distraktioner och därmed att koncentrera sig? Anja Hirdman skriver om hur digitala teknologier och sociala medier påverkar människans uppmärksamhet. 

Min mobil plingar till, en vän har delat en artikel om ett pågående krig på en social medieplattform. Texten omgärdas av bilder, statusuppdateringar och kommentarer fyllda av emotikoner eller glada utrop utan någon koppling till det reportaget handlar om. Jag försöker behålla koncentrationen men befinner mig snart i en diskussionstråd om det senaste avsnittet av en favoritserie.  

En allt större del av våra liv tillbringas på och i sällskap med digitala medier.  De skärmar och mobiler vi använder oss av och som vi sällan eller aldrig är utan har närmast blivit som en ny kroppsdel. Människan har alltid fascinerats av de teknologier som förlänger hennes sinnen och suddar ut tiden och rummets betydelse. Med varje ny medieteknologi har överföringen av innehåll blivit mer omedelbar och nått allt fler och i de digitala nätverk som numera slingrar sig över jorden delas och sprids budskap med ljusets hastighet. På bara några decennier har vi upplevt fler kommunikationsteknologiska förändringar än någonsin tidigare i människans historia. Med den digitala teknologin har vi inte bara fått mer nyheter, information och underhållning. Ingen tidigare medieteknologi har på samma genomgripande sätt införlivats i våra personliga relationer och i vår tillvaro. På de sociala medieplattformarna kan vi under dygnets alla timmar dela våra upplevelser med stora grupper av andra människor och ta del av vad andra tycker, känner och gör.  

En stor del av våra sociala vanor har flyttat ut på olika sociala medieplattformar, till exempel att småprata med vänner, att skaffa sig nya bekanta eller att leta efter kärlekspartners, men även vårt centrala behov av att få tillhöra en gemenskap. Denna gruppkultur understryks också av de begrepp som används för att definiera det människor gör på sociala medier: att följa, gilla och dela.  

Sociala behov  

Sociala medier har som José van Dijk uttrycker det, blivit själva infrastrukturen för våra relationer, både de mest intima och de mer avlägsna. Som sociala varelser är vi beroende av uppskattning, av att känna tillhörighet och av att få bekräftelse och respekt från andra.  

Den digitala teknologin är, menar Tom Wu, skapad för att ta kontrollen över vår uppmärksamhet just genom att tala till dessa allmänmänskliga behov och med hjälp av det vi alltid har ägnat mest uppmärksamhet åt: andra människor. Redan från sin start var sociala medieplattformar utformade för att aktivera användarnas relationsimpulser genom att uppmuntra dem till att dela sina känslor och upplevelser med andra. Som ekonomisk modell har denna strategi varit minst sagt framgångsrik. De största sociala medieplattformarnas användarantal och vinstbelopp är idag närmast astronomiska.   

Medier har förvisso alltid skapat intresse hos sina publiker genom att berätta om och visa upp mänskliga göranden och låtanden och en mängd teknologier har sedan länge underlättat vår kommunikation med varandra. Men med de sociala medierna och den digitala teknologin som möjliggör dem har helt nya premisser för vår socialitet infunnit sig. Det gäller såväl snabbheten med vilken de datoriserade nätverken arbetar och de oändliga flöden av information, bilder och meddelanden som genereras dygnet runt, men också hur den så kallade ”gilla-kulturen” på ett briljant sätt använder önskan om gemenskap och erkännande från andra för att få oss att återvända, scrolla, leta och dela. Kanske är denna annektering av sociala behov tydligast i det som går under benämningen FOMO (fear of missing out), den sociala oro som kan inträda när man inte längre är uppkopplad och får ta del av vad andra gruppmedlemmar gör.  

Intensitet och okoncentration  

Våra sinnen tar ständigt emot ett enormt överflöd av information. Via synen, hörseln, känseln och lukten överförs varje sekund cirka 11 miljoner olika informationssignaler till hjärnan. Förmågan att stänga ute det mesta av detta, att ignorera såväl som att prioritera är därför helt nödvändigt för att vi inte ska överväldigas av intryck och kunna ägna vår uppmärksamhet åt något.   

Uppmärksamheten är till sin natur paradoxal och innefattar ett helt spektrum av nivåer och intensitet. Den höggradiga fokuserade uppmärksamhetens motsats är den låggradiga och omedvetna uppmärksamheten. I den senare har hjärnan redan lärt sig att hantera något så bra att det kan utföras mer eller mindre per automatik som med bilkörning eller cykling. Vid sidan av dessa motpoler återfinns den delade uppmärksamheten som anses vara den vanligaste, där fokus växlar mellan å ena sidan våra inre tankar och känslor och å andra sidan olika yttre fenomen. En viktig åtskillnad rör emellertid den frivilliga och aktiva uppmärksamheten och den passiva eller ofrivilliga uppmärksamheten där något utanför oss själva tar oss i anspråk utan att vi så att säga kan hjälpa det.  

Vår medieanvändning kan röra sig alltifrån en något disträ blick som tittar utan att egentligen se, till den djupaste koncentration där man glömmer tid och rum och är helt absorberad av det man tar del av eller ägnar sig åt. Såväl själva innehållet, vare sig det rör information om aktuella händelser eller underhållande berättelser, som teknologin i sig kan fånga och dirigera vår uppmärksamhet på frivilliga och ofrivilliga sätt. Vi kan dras med i olika berättelser, leva oss in i det som sker eller närmast automatiskt rikta blicken mot skärmen, och scrolla ned i våra oändliga tidslinjer och flöden av bilder, meddelanden och klipp.  

Den ofrivilliga uppmärksamheten ses alltmer som en oönskad effekt av den mängd av information och stimuli som den digitala teknologin förser oss med. Ju fler intryck och signaler våra sinnen tar del av desto svårare är det att behålla uppmärksamheten riktad mot en sak. Ansamlingen av information och meddelanden skapar lätt ett tillstånd av okoncentration där uppmärksamheten ständigt skiftar fokus och vi får svårt både att processa och att sortera mellan triviala och betydelsefulla budskap. Detta kan närmast liknas vid en slags fokuserad distraktion som styrs av mer eller mindre ofrivilliga impulser som avlöser varandra.  

Sinnenas teknologi  

Medier är som Marshall McLuhan uttryckte det regissörer av sinnesintryck. Införlivandet av ett medium i en kultur, oavsett innehåll, skapar mönster, ger erfarenheter och formar beteenden som med tiden kommer att avspeglas i det sociala livet. Som förlängningar av de mänskliga sinnena sätter sig teknologin vi använder oss av i våra kroppar. Vår medieanvändning får betydelse för vad vi minns, ändrar vardagens takt och sätter avtryck i våra neurala nätverk och hjärnans synapser. Nya medier innebär därför alltid en fysiologisk anpassning, en förstärkning av ett eller flera sinnen och en förminskning, eller ett amputerande, av andra. Vårt centrala nervsystem kan bara hantera en förlängning genom en minskning av andra sinnen och förmågor. Telefonen medförde exempelvis ett minskat behov av korrespondenskulturen och färdigheter i brevskrivandets konst.  

McLuhans tidiga intresse för hjärnan och nervsystemets relation till medier har i takt med neurovetenskapens framsteg blivit alltmer aktuell. Med hjälp av bland annat magnetkamera (fMRT) kan man nu avläsa förändringar inuti kroppen som uppstår när vi ser bilder, hör eller läser texter och ord. Och där det tryckta ordet tränar hjärnan att bearbeta information linjärt och premierar ett tänkande som tar fasta på orsak, resonemang och fördröjd belöning, har möjligheter till mer omedelbara belöningar ökat med den digitala teknologin, vare sig det sker i de sofistikerade spelens världar, i diskussioner på olika gruppforum eller i de sociala mediernas gemenskaper. 

Emotionellt brus och känslosystem 

Sociala medier underlättar kommunikationen och informationsutbytet mellan människor men de skapar också affektiva miljöer där vi lätt kan svepas med av den ständiga ström av röster, ansikten, kroppar, åsikter och tillrop som alla pockar på vår uppmärksamhet.  

Den digitala teknologin är med andra ord en mycket känslodriven teknologi som talar till och förstärker våra snabba gensvar. Det handlar dels om den utbredda närvaron den har i våra liv där vi kan vara uppkopplade under dygnets alla timmar. Dels handlar det om att tekniken understöder ett mer affektfyllt innehåll genom det direkta förmedlandet av budskap, genom de fragmenterade, kortfattade meddelandefunktionerna och bildflödena, och genom de snabba gensvaren och reaktionerna från andra. Snabbheten i de digitala rummen lämpar sig även väl för de mer kraftfulla och renodlade känslorna. Hat, ilska och rädsla liksom kärlekens bekräftande sidor passar väl in i de snabba kollektiva känslorytmerna. Starka känsloyttringar tar lättare vår uppmärksamhet i anspråk och kräver mindre eftertänksamhet och förståelse än vaga, komplexa eller ambivalenta ställningstaganden och uppfattningar.  

Även negativa känslouttryck och händelser fångar lättare in oss och är kvar i oss under en längre tid än vad positiva händelser och känslouttryck gör. Vi har mycket lättare att komma ihåg ilskna, aggressiva ansikten och upprörda röster än leende ansiktsuttryck och vänliga tonlägen. En förklaring till att det vi uppfattar som negativt tar mer av vår uppmärksamhet i anspråk och lämnar starkare minnesspår i oss anses vara att det talar till våra hot- och försvarssystem. Detta gäller vare sig det handlar om faktiska faror, något vi ser på skärmar eller om något vi bara föreställer oss. Evolutionsteoretiker kopplar denna betingade uppmärksamhet till vår överlevnadsinstinkt som hjälper oss att läsa/skanna av omgivningen efter hot. Hoten kan vara direkt riktade mot den egna kroppen, men de kan även vara sociala hot, som att bli utesluten ur en gemenskap.  

Men uppmärksamhet är också kopplat till nyfikenhet, vilket är en del av människans sökandesystem och oundgängligt för vårt välbefinnande. Sökandesystemet har till uppgift att motivera och uppmuntra, ge oss energi att söka det vi behöver, både för att överleva och för att trivas med våra liv. Dopamin är den belönande substans som kopplas till upplevelser av upphetsning, önskningar och begär. Mycket kan få dopaminet att flöda i oss – förälskelser, uppnådda mål, status, gemenskap och erkännande från andra – och eftersom de känslor som förknippas med detta är njutningsfulla fortsätter vi att söka det som utlöser dem.  

Det beteende vi uppvisar framför våra skärmar och deras oändliga tidslinjer av information och intryck har liknats vid ett klassiskt belöningssökande som upprätthålls med hjälp både av möjligheten att få andras godkännanden och gillande från andra, och å andra sidan oförutsägbarhet och fördröjningar av detsamma. Denna oförutsägbarhet är ett effektivt sätt att hålla vår uppmärksamhet alert. Sociala medier präglas därför av en princip om otillfredsställelse. Vi kan inte med säkerhet veta om eller när vi får responser, och om de är positiva eller negativa. Fördröjningen som är inbyggd i själva responsfunktionen för att hålla kvar vår uppmärksamhet, försäkrar sig om vår återkommande blick, som blir en närmast ofrivillig kroppslig reaktion. Det kan handla om att ta upp mobilen vid varje meddelandepling, eller än mer om att vi tar upp mobilen just för att det inte hörs något, för att inga gillanden har inkommit.   

Homos distractus 

Insikter om att inte bara innehåll utan även teknologi samspelar med våra kroppar och styr vår uppmärksamhet visar lockelserna men även riskerna med de oändliga, sammankopplande sociala flöden som den digitala teknologin erbjuder oss. På de sociala medieplattformarna finns en paradoxal blandning av ständiga möjligheter till möten och till bekräftelse av såväl social status och åsikter som av uteslutning och nedvärderande.   

Mängden av intryck och upplevelser som omger oss, talar till och pockar på våra begär. De  håller samtidigt de två äldsta och mest kraftfulla av våra känslosystem, sök-och försvarssystemen, oavbrutet vaksamma. Det är en teknologi skapad för ytterligheter av å ena sidan uppblossande känslor och upphetsning, å andra sidan den närmast uttråkade blicken som bläddrar bland trådar, bilder, texter, som scrollar, vänder tillbaka och söker sig vidare. Tvära kast i känslotillstånd som mellan apati och eufori eller mellan nedstämdhet och upprymdhet har också setts som modernitetsfenomen och uttryckta i både en rastlös hunger efter tillfredsställelse och en leda. 

Starka känsloyttringar och snabba flöden av meddelanden kan även lätt krympa den frivilliga uppmärksamhetens palett, och alltmer vänja oss vid de ständiga distraktioner teknologin frammanar.  Detta är Homo distractus, en av stimuli annekterad varelse som riskerar att mista förmågan att ignorera, att stänga ute och därmed att koncentrera sig.  

Kanske är detta den digitala människans stora utmaning; att värna om sin uppmärksamhet och alla de finstilta förmågor den utgörs av. Som ett mönster av vanor kan distraktionen omsluta oss, sätta sig i kroppen, och bli ett så invant beteende att det kan liknas vid låggradig uppmärksamhet. Och samtidigt: det mest sofistikerade sätt att hålla kvar vår uppmärksamhet, vår blick, våra fingrar på den glatta ytan är löftet om den andres blick och erkännande. Automatiken i att med jämna mellanrum titta i eller på skärmen paras med andra ord med det sociala jagets längtan efter gemenskap och bekräftelse.  

Anja Hirdman är professor i medie-och kommunikationsvetenskap. Hennes forskning handlar om känslor, digitala medier och gruppkulturer.  

 

Vad är lycka? Vad är ett gott liv? För att förstå rädsla, oro och ångest kan man behöva förstå vad de kontrasteras med. Ylva Gustafsson gör en idéhistorisk och filosofisk rundtur bland diverse tänkare som under olika tider har funderat på lycka, med början hos de gamla grekerna. 

De gamla grekerna och romarna och det goda livet 

I den Nikomachiska etiken funderar Aristoteles på vad vi menar med lycka. En del anser att lycka handlar om njutning och ”ett liv fullt av nöjen”. Det här jämför Aristoteles med att man lever som boskap. Andra anser återigen att lyckan handlar om ära. Också detta ifrågasätter Aristoteles. ”Människor strävar efter uppskattning för att bli övertygade om sin egen godhet”. Är då lycka en fråga om rikedom? Svaret är återigen nekande: ”Ett liv som går ut på att skaffa pengar är slutligen underkastat ett slags tvång, och det är klart att rikedomen inte är det goda som vi är på jakt efter”. På det här sättet benar Aristoteles metodiskt ut begreppet lycka och visar att många av de saker vi strävar efter och tror att gör oss lyckliga inte egentligen gör det.  

Vad är då lycka enligt Aristoteles? Lyckan är för Aristoteles, liksom för de gamla grekerna överlag, en etisk fråga om vad det betyder att leva ett gott liv. Lycka handlar om att sträva efter att leva ett hederligt liv. Men lyckan är också samhällskonst. Det är genom att vi delar vårt liv med varandra och genom att vi aktivt tar ansvar för detta delade liv, som vi blir lyckliga. Politiskt deltagande är därför en central del av det lyckliga livet. Aristoteles har här främst i tankarna fria män som tillhör samhällseliten. Samtidigt anser Aristoteles att det inte finns något allmänt svar på vad ett lyckligt liv är. Det finns inte någon annan som kan säga vad det betyder att ta ansvar och vara hederlig, det är något vi själva måste avgöra. 

Ifråga om handlingar och lämpliga medel ges det ingen fast punkt, lika litet som i hälsofrågor. Då det allmänna resonemanget är av denna art, så gäller bristen på exakthet i ännu högre grad resonemanget om de enskilda fallen. Ty de bemästras varken av någon särskild teknik eller några givna direktiv, utan de handlande personerna måste varje gång själva se efter vad som lämpar sig för tillfället, i likhet med vad som är fallet inom läkekonsten och navigationskonsten. 

Epikuréerna tyckte däremot att lyckan inte går att finna i samhällsliv och politik. Politiken korrumperar människan och gör henne girig. Romaren Lucretius skriver: 

Girighet … och det blinda begäret efter ämbeten som tvingar människorna att överskrida lagens råmärken och ibland får dem att som brottets lydiga redskap natt och dag med utomordentlig ansträngning bemöda sig att nå ärans tinnar – dessa livets sår uppkommer till icke ringa del ur dödsskräcken. 

För att inte på detta sätt förvridas av dödsrädslan bör vi enligt Lucretius vända oss bort från politiken och söka lyckan i det enkla livets ögonblick: 

Vad gör det om det inte finns gyllene statyer av ynglingar i salen som håller lågande facklor i händerna för att ge ljus åt nattliga måltider, vad gör det om inte huset glänser av silver eller glimmar av guld, om inte utsirade, förgyllda takbjälkar genljuder av lyrans spel, när människor ändå tillsammans ligger utsträckta i det mjuka gräset vid en källa under ett högt träds grenar och utan några dyrbara anstalter behagfullt vederkvicker sig, särskilt när vädret ler mot dem och årstiden strör ut blommor i det gröna gräset? 

Stoikerna skiljer sig återigen både från Aristoteles och epikuréerna i sin dysterhet och i sin kompromisslösa hållning till etik. De utgår egentligen från att livet inte är lyckligt, men att vi ändå bör försöka leva rätt. De ansåg att vi bör undvika att beröras av yttervärlden eftersom yttervärlden alltid på ett eller annat sätt korrumperar oss. Du äger inte ditt liv eller din kropp eller din familj eller dina pengar. Detta kan låta självmotsägande. Men det som stoikerna menar är att allt detta är sådant vi kan förlora och som kan förvrida vår person. Vi blir giriga, själviska, fega och grymma då vi fäster oss alltför mycket vid vårt eget liv, familjens liv eller vår egendom. Det enda som du egentligen äger är din egen själ. Epiktetos skriver:  

Bevaka med alla medel det som tillhör dig; begär inte det som tillhör någon annan. Pålitligheten är din egen, anständigheten, och förmågan att skämmas.  

Stoikerna talar för ett slags extrem etisk ärlighet, en förmåga att rannsaka sig själv och leva därefter. Men samtidigt anser stoikerna, i likhet med Aristoteles, att vi bör ta del i samhällslivet. Vi bör leva hederligt, sträva efter att vara pålitliga och vi bör kunna erkänna våra egna misstag och således kunna skämmas. 

Även om Aristoteles, epikuréerna och stoikerna skiljer sig i hur de ser det goda livet, så ser de alla livet som en etisk fråga. Det goda livet handlar för de gamla grekerna och de gamla romarna om att försöka sträva efter att leva ett hederligt liv, ett liv där vi inte korrumperas som människor. Lucretius lösning är att vi ska vända oss bort från politiken och istället umgås med våra vänner. Aristoteles anser det motsatta, att vi trots risken att korrumperas bör ta del i samhället eftersom det är vad det betyder att vara människa. Stoikerna talar för en sträng självdisciplin, en konstant medvetenhet om att vi kan korrumperas av makt, och att vi ska förbereda oss så att vi klarar av att bemöta livets sorger. 

Rousseau och den lyckliga familjen  

Så går det en massa år och lyckan står länge inte så högt i kurs. Men på 1700-talet börjar lyckan igen intressera filosoferna. Detta är också en tid då emotionerna får ett uppsving. I England betonar David Hume och Adam Smith känslornas betydelse för vår moralförståelse, men det är Rousseaus tankar som kommer att prägla 1700-talssamhället på djupet. En förklaring är att Rousseau skriver på ett sätt som är tillgängligt för en bredare läsekrets. Rousseau, liksom många andra tänkare under denna tid, som till exempel Voltaire, talar för ett jämlikare och rättvisare samhälle. Men han är också djupt intresserad av det goda livet i en mer romantisk anda, inklusive människans känsloliv. Litet i stil med epikuréerna tänker sig Rousseau att det goda livet består i det enkla livet och inte i rikedom. Men till skillnad från epikuréerna drar han ett likhetstecken mellan dessa. Rousseau slår alltså fast att det enkla livet innebär att människan är god och har ett rent hjärta. Det säger inte epikuréerna. Därtill anser han att det goda livet har sin utgångspunkt i familjen. Det enkla livet i familjen är för Rousseau idealet för det lyckliga livet. Som en del av upplysningsfilosofins tankar om jämlikhet blir familjen samtidigt en symbol för alla människors naturligt lika värde. Detta innebär inte att kvinnors liv blir jämlikare. Kvinnans plats är enligt Rousseau i hemmet med barnen. Rousseau är inte ensam om dessa tankar, men han kommer att ha särskilt stort inflytande. 

Rousseaus tankar om det enkla goda livet och den lyckliga familjen avspeglar också strukturella förändringar i samhället. I artikeln ”Lyckliga mödrar och andra nya idéer i det franska 1700-talsmåleriet” beskriver konsthistorikern Carol Duncan hur det på 1700-talet blir populärt med målningar som föreställer den lyckliga familjen i det lyckliga hemmet. Detta kan delvis förklaras med förändringar i hushållen. Från att familjelivet tidigare haft en praktisk och hierarkisk karaktär där hushållet ofta bestod av betydligt fler medlemmar än enbart familjen, krymper hushållen till att främst bestå av familjen. Enligt Duncan berodde detta på att affärslivet förändrades så att människor fick ekonomiska förutsättningar att minska på hushållen och att fokusera på mer än en enda arvinge. Nu kunde man satsa på alla sina söners uppfostran. Barnen i familjen fick alltså en ny betydelse, vilket också innebar att familjerelationerna fick betydelse på ett nytt sätt. Enligt Duncan kan man i dessa målningar också se en emotionell förändring där familjelivet och hemmet framställs som ”lyckligt”. Och den som i dessa målningar är lyckans kärna är kvinnan, modern omgiven av barn. Duncan påpekar att detta nya fokus på lyckliga mödrar i konsten inte avspeglar den sociala verkligheten för kvinnor eller ens samhällets allmänna ideal. Det som dessa målningar snarare avspeglar är ett nytt emotionaliserat familjebegrepp. Från att Aristoteles definierade lyckan utgående från en manlig medborgares frihet att samtala och förhålla sig till andra jämlikar, blir lyckan nu en kvinnlig stämning skapad i hemmet i relationen till man och barn.  

Hjärtats sanning och franska revolutionen 

Samtidigt växer de politiska spänningarna i Frankrike. Adeln får mer privilegier samtidigt som fattigdomen ökar i resten av befolkningen på grund av ökade skatter, arbetslöshet, flera års missväxt med mera. Rousseau skriver på sina filosofiska verk, där han å ena sidan betonar människors lika värde, och å andra sidan kritiserar dagens samhälle som han anser vara korrumperat och förljuget. Den riktiga människan hittar vi, enligt Rousseau, om vi går tillbaka till naturen. Det enkla livet är, enligt honom, också det liv som gör oss till goda och hederliga människor:  

Likt statyn av Glaucus, som tiden, havet och stormarna har format så att den påminner mindre om en gud än om ett vilt djur, har människans själ formats i samhället av tusen upprepade orsaker, av förvärvandet av mängder av kunskap och missförstånd […] och har förändrats till sitt utseende nästan till oigenkännlighet […] 

1778 dör Rousseau, men han får ett brett inflytande både under sin samtid och efter sin död. En som inspireras av Rousseau är Beaumarchais som 1786, några år innan franska revolutionen bryter ut, skriver komedin Figaros bröllop (som Mozart senare omarbetar till musik). I den här underbara och roliga operan framställs tjänstefolket som goda och genuina medan överklassen framställs som korrumperad och konstlad. Men Rousseau får också ett djupare inflytande i samhället och hans tankegångar upptas, på gott och ont, bland franska revolutionens idéer – den bryter ut 1789. Enligt historikern William Reddy, som skrivit boken The Navigation of Feeling: Framework for the History of Emotions, inspirerades franska revolutionen inte enbart av upplysningsfilosofins ideal och strävan efter jämlikhet och rättvisa. Franska revolutionen präglades också av rousseauansk sentimentalism och tro på den enkla goda människan. Detta innebar att begreppet sanning emotionaliserades på ett problematiskt sätt. Sanning sågs som detsamma som det du känner i ditt ”samvete”. Enligt Reddy hade denna sentimentalism allvarliga följder. Den rousseauanska synen på sanning kom att prägla vittnesmålen under franska revolutionen. Det här innebar att den som framstod som enkel, alltså den som inte tillhörde aristokratin och inte var korrumperad av samhället, och därtill framstod som emotionellt ”genuin” (genom att uttrycka stark rörelse), kunde göra anspråk på att säga sanningen. Emotionella vittnesmål blev ett effektivt medel i terrorn under den senare delen av franska revolutionen, ett sätt att döma vem som helst till döden.  

I efterdyningarna av franska revolutionen följer en hel del desillusionerat grubblande filosofer och författare. Man är inte mera lika övertygad om hjärtats renhet. Baudelaire skriver 1857 en tungsint dikt i Ondskans blommor, där Rousseau vandrar omkring som en hemlös katt i det efterrevolutionära samhället.  

Spleen 

På allt och alla vredgad öser Regnets Månad ner 

en mäktig ström av dunkel köld ur urnan som är full 

över det blekta folket under kyrkogårdens mull 

och sprider död bland dimmorna i förstadens kvarter. 

Min katt söker en bädd nånstans, får ingen ro i huset 

och rör nervöst sin skabbiga och magra gamla kropp. 

En hemlös ande av en skald, med rösten hos ett fruset  

och sorgset spöke, irrar trött vid vattenrännans dropp. […] 

Lyckan som emotionellt samhällsbygge 

Men även om människor är desillusionerade efter franska revolutionen så fortsätter man att fundera på lyckan och det goda livet. En av de intressantare figurerna är Charles Fourier (1772-1837) som hörde till de så kallade utopiska socialisterna.  

Fourier är influerad av Rousseau och av upplysningstiden. Liksom Rousseau är han övertygad om att människan är en känslovarelse. Han talar också starkt för människors lika värde samt för fri (snarare än hård och auktoritär) uppfostran. Men till skillnad från Rousseu anser Fourier inte att kärnfamiljen är lyckans centrum. Inte anser han heller att kvinnans plats är i hemmet. Fourier är starkt kritisk mot äktenskapets förtryck av kvinnan, han förespråkar rätten till abort, han betonar att man och kvinna bör vara jämlikar på alla plan. Men det är hans systematiska idéer om känslornas roll i samhället och hans noggranna idéer om hur samhället ska byggas upp som är särskilt fascinerande. Fourier räknar matematiskt ut hur det lyckliga samhället skall se ut. Detta samhälle på cirka 1500 personer kallar han för en falangstär. Falangstärerna är detaljerat planerade och uppbyggda enligt människors olika passioner. Fourier anser att alla slags passioner behövs och bör tillåtas. Bara vi organiserar dessa passioner systematiskt så att människor passar ihop, kommer vi att skapa ett gott samhälle, anser Fourier. Därtill organiserar Fourier sitt samhälle enligt en socialistisk gemenskapsprincip. Falangstärerna ska byggas upp så att allt i livet delas. Äktenskapen ska avskaffas och barnen ska inte bo med sina föräldrar, istället ska de uppfostras gemensamt. Detta innebär att Fourier bryter sönder idén om kärnfamiljen.  

Tillbaka till den lyckliga spisen 

Men medan Fourier på sitt håll betonar passionernas frihet, kvinnans frihet, avskaffandet av äktenskapet och en systematiskt uppbyggd gemensam socialistisk livshållning, pågår motsatta förändringar på andra sidan kanalen. I boken Formations of Class and Gender, Becoming Respectable (1997) beskriver sociologen Beverly Skeggs en förskjutning av idén om den lyckliga kärnfamiljen från borgerskapet till arbetarklassen under 1800-talet. Efter franska revolutionen oroade man sig i England för att någonting liknande skulle kunna hända också där. I samband med denna uppskrämda stämning börjar fokus under 1800-talet i England riktas alltmer mot arbetarkvinnorna. Det är inte den utbredda fattigdomen (en konsekvens av industrialiseringen) som framstår som skrämmande, istället är det den depraverade arbetarklasskvinnan som arbetar i fabrik som är skrämmande. För att undvika en revolution ska arbetarkvinnorna lära sig att uppfostra sina barn och bli lika lyckliga i hemmet som borgerskapets kvinnor. (Senare, under 1900-talet, kommer denna skräck för fattiga och på andra sätt socialt utsatta kvinnor att mynna ut i omfattande tvångssteriliseringar i många länder). Skeggs beskriver detta som en moralisering av strukturella samhällskonflikter: 

Konflikter mellan sociala klasser ses som ett moraliskt problem snarare än som en fråga om strukturell ojämlikhet, där lösningen på problemet anses ligga i en reglering av familjen, främst genom modern. Arbetarklasskvinnor, särskilt (potentiella) mödrar, ses både som orsaken till och lösningen på nationens plågor. 

I och med detta förskjuts det borgerliga idealet med kvinnan som den emotionella kärnan i hemmet till arbetarklassens kvinnor. Dessa kvinnor skolas nu till att bli ”goda mödrar”, samt att lära sig att jobba som hemhjälp eller inom vårdarbeten. Enligt Skeggs handlar detta centralt om en emotionell indoktrinering i lycka. Dessa kvinnor ska lära sig att se att de ”är som gjorda” för vård och hemarbete. Att bli en god mor eller att arbeta med hem och vård blir ett sätt att förverkliga sig själv och att bli respektabel.  

Du sköna nya värld 

Tillbaka till det matematiska lyckokalkylerandet. 1930-talet är blomstringstiden för den sociala ingenjörskonsten, tron på att vi med en ingenjörsaktig systematik kan bygga upp ett tryggt och gott samhälle. Denna ingenjörsaktiga syn på människan sträcker ut sig över allt från eugenik med skallmättningar och steriliseringar till rationellt planerade hem, arbetsplatser, skolor med mera. Denna tid präglas också av en behavioristisk tro på att människans personlighet kan påverkas på ett sätt som formar henne till att leva ett gott liv.  

Det är under den här tiden som Aldous Huxley skriver Du sköna nya värld (1932). Det sägs att Huxley skrev boken som en reaktion på Fouriers utopiska idéer om det lyckliga samhället. Det sägs också att han skrev boken efter att ha återkommit från en resa i USA, där han hade chockats av den ungdomsdyrkan och ytlighet som präglade samhället. Men Huxley riktar sig också mot eugeniken, behaviorismen och de starka totalitära tendenserna under hans tid.    

Huxley beskriver en värld där människor är konstant lyckliga. Det är en värld där människor är uppodlade till att genetiskt passa in i sina arbetsuppgifter, där alla spelar golf på fritiden, där man inte kan vara ensam. Det är också en värld där alla slags ”onödiga” mänskliga mönster som skapar lidande har avskaffats, så som sjukdom och åldrande samt gamla böcker och religion. Det här är en värld där ingen har starka band till någon annan, och där ingen heller således har starka känslor. Ingen gråter då någon dör, ingen sörjer (för sådant är ju onödigt lidande). Vi förmår inte mera känna någonting djupt, vi kan inte bli förtvivlade, förbannade eller förälskade eftersom allt djup och allvar i livet har skalats bort. Men vi äter lyckopiller (soma) och känner oss lyckliga. Mitt i denna lyckoidyll dyker sedan Vilden upp. Vilden citerar Shakespeare, blir förkrossad av sorg då hans mor dör och sysslar med religiösa självbestraffningsriter då han skäms. Till slut blir han så förtvivlad över samhällets ytlighet att han tar livet av sig.  

Välfärdssamhället 

Men den sociala ingenjörskonsten är inte bara en nyttighetens lyckodystopi. I boken Att lägga livet till rätta beskriver historikern Yvonne Hirdman hur dagens välfärdssamhälle har sina rötter i Fouriers och andra utopisters tänkande och i den sociala ingenjörskonsten. Hon beskriver hur Gunnar och Alva Myrdal bygger upp idén om folkhemmet under 1930-talet och hur deras idéer kommer att vara av stor betydelse för den välfärd och jämlikhet vi idag ser som självklar. Enligt Hirdman var en central strävan för myrdalarna att bygga upp bättre svenska hem. Arbetarhemmen i Sverige var i mycket dåligt skick på 1920- och 30-talet, jämfört med arbetarhemmen i Storbritannien och Tyskland. Genom att skapa bättre hem ville Alva Myrdal också lösgöra kvinnorna från hemmafrurollen som de tilldelats i och med industrialismen. Tanken var att bättre bostäder skulle underlätta kvinnors vardag och därigenom leda till ett jämlikare samhälle där kvinnor kunde delta i yrkeslivet. De nya hemmen skulle därför byggas upp som gemensamma helheter med centralkök, tvättstugor, gemensamma våningsstäderskor, gemensamt gym med mera. Barnen skulle under dagtid uppfostras gemensamt på dagisar och i skola. Hirdman visar att myrdalarnas konkreta strävan efter jämlikhet till stor del hade sina rötter i utopisternas och särskilt Fouriers tankegångar om det gemensamma livet. Rousseaus inflytande syns tydligt i Alva Myrdals starkt kritiska hållning mot auktoritär barnuppfostran. Man kan också säga att den sociala ingenjörskonsten och uppbyggnaden av välfärdssamhället avspeglar en rationalisering av begreppet lycka, på gott och ont.  

Emotionell intelligens och grym optimism 

Senare delen av 1900-talet är en tid då välfärdssamhället på många fronter börjar monteras ned. Det skärs ned på den offentliga sektorn, människor jobbar alltmer med visstidsanställningar, pensioner krymper, äldrevården försämras med mera. Samtidigt betonas emotionerna och ”lyckan” i arbetslivet allt starkare. 1983 skriver Arlie Russell Hochschild boken The Managed Heart. I boken intervjuar hon flygvärdinnor som beskriver hur deras skolning till stor del går ut på att de ska lära sig att alltid bemöta kunden med ett leende, oberoende av hur den ofta berusade kunden bemöter dem. Men det är inte bara det att flygvärdinnorna ska hålla god min medan passagerare får vara oförskämda och sexistiska. De ska också tränas att genuint känna att de menar sitt leende. Flygvärdinnorna tränas alltså i att emotionellt totalt bli detta lyckliga skal av vänlighet. Här finns återigen drag av sentimentalismens betoning av att man ska visa ”genuina” känslor offentligt, visserligen inte denna gång med giljotinen hängandes ovanför huvet, men med risken att bli arbetslös om man inte är tillräckligt emotionellt ”genuin”.  

Från 1990-talet uppstår flera nya emotionella begrepp i arbetslivet. Först kommer begreppet ”emotionell intelligens” och snart därefter på 2000-talet begreppen ”positiv psykologi” och ”resiliens”, eller tålighet på svenska. Man kan se ett mönster här: å ena sidan blir arbetslivet allt osäkrare och stressigare, å andra sidan definieras arbetslivet allt mer av emotionella psykologiska lycklighetsbegrepp. För att klara av arbete uppmanas anställda att gå på kurser i emotionell intelligens, resiliens och positiv psykologi. Samtidigt ökar utbrändheten. I boken Cruel Optimism beskriver Laurent Berlant hur många människor idag lever i hopplösa situationer där det betonas att det går att uppnå det goda liv som välfärdssamhället stod för, att det bara gäller att kämpa på och hålla humöret uppe, men där detta i praktiken inte mera är möjligt. Människor kämpar på med oändliga snuttjobb och andra prekära situationer. Detta kallar Berlant grym optimism.  

Emotionaliseringen av arbetslivet kan beskrivas som ett förskjutande av ansvaret från samhället till den enskilda arbetstagaren. Innebär då detta ett återvändande till de gamla grekerna och romarna? Betoningen på karaktär och tålighet kan låta som en vändning tillbaka till en syn på det goda livet som en personlig etisk fråga om ansvar. Här finns ändå viktiga skillnader. En skillnad ligger i de emotionaliserade begrepp som används av forskare i emotionell intelligens och resiliens för att förklara utbrändhet. Den förklaras bland annat bero på ”emotionell utmattning”, ”negativa emotioner” och ”emotionell dissonans”. Utbrändheten förklaras inte av forskarna ifråga som en etisk reaktion där vårdare inte står ut med att dagligen, på grund av tidsbrist, tvingas nonchalera sina klienter. Då vårdare blir utmattade av att låtsas ge god vård trots att den i praktiken blivit sämre, menar alltså forskare inom emotionell intelligens att vårdarnas utmattning beror på ”emotionell utmattning”, ”negativa emotioner” eller ”emotionell dissonans”. Det här sättet att tala om utbrändhet som ett emotionellt problem framställer vårdarnas trötthet och frustration som personliga problem med temperamentet snarare än som etiska reaktioner på ökande missförhållanden i ett krackelerande välfärdssamhälle. Betoningen på emotionell intelligens och resiliens riktar sig också starkt mot kvinnodominerade yrken så som vårdsektorn. Här finns likheter med den förändring som Skeggs beskriver att skedde på 1800-talet, där strukturella samhällsproblem försköts till att bli en emotionaliserad fråga om arbetarkvinnors karaktär. Det är en upprepning av 1800-talets sentimentalism och betoning på att kvinnor ska förverkliga sig själva genom att vårda och visa omsorg, samtidigt som detta allt mer leder till stress, brustna ryggar och dålig pension. 

Medan de gamla grekernas etiska syn på lycka idag är avlägsen verkar Huxleys lyckodystopi ha förverkligats. Vi uppmanas ständigt att vara positiva och träna oss i social kompetens och emotionell intelligens för att orka med arbetet. Den emotionella vändningen i arbetslivet håller uppe en glättig kämpa på-anda trots att situationen för många är ohållbar. Om du inte klarar dig bra på arbetsmarknaden eller om du blir utbränd av att dagligen tvingas nonchalera patienter på grund av tidsbrist, så beror det på att du inte är emotionellt intelligent eller resilient. Du är inte bra på att känna dig lycklig.  

Ylva Gustafsson är forskare i filosofi vid Åbo Akademi. 

Vidare läsning: 

Aristoteles (1967). Den nikomachiska etiken. Helsingfors: Schildt.  

Charles Baudelaire (2014). Det ondas blommor. Stockholm: Natur och kultur. 

Laurent Berlant (2011). Cruel Optimism. Durham: Duke University Press. 

Carol Duncan (1995). ”Lyckliga mödrar och andra nya idéer i det franska 1700-tals måleriet” i Konst, kön och blick, feministiska bildanalyser från renässans till postmodernism. Red Anna Lena Lindberg. Stockholm: Norstedts. 

Charles Fourier (1983). Slaget om de små pastejerna. Stockholm: Federativs klassiker. 

Yvonne Hirdman (2000). Att lägga livet tillrätta. Stockholm: Carlssons. 

Arlie Russell Hochschild (1983). The Managed Heart. Berkeley: University of California Press. 

Aldous Huxley (1932) Du sköna nya värld. Stockholm: Wahlström och Widstrand. 

Lucretius (1972). Om tingens natur. Forum. 

William Reddy (2001) The Navigation of Feeling: a Framework for the History of Emotion. Cambridge: Cambridge University Press. 

Jean Jaques Rousseau (1984). A Discourse on Inequality. London: Penguin Books. 

Beverly Skeggs (1997). Formations of Class and Gender, Becoming Respectable. Los Angeles: SAGE.