Innebär vetenskapens och teknikens framsteg att vi vet mer än förr om hur världen omkring oss är beskaffad? Martin Gustafsson skriver.

Frågan kan tolkas på olika sätt. Men anta att den förstås så här: Innebär vetenskapens och teknikens framsteg att människor i dagens samhälle har en bättre förståelse av hur de vardagliga tingen i deras närmaste omgivning fungerar? Den tyske sociologen Max Weber besvarade redan 1918 denna fråga med ett rungande ”Nej – tvärtom!”. ”Indianer och hottentotter”, skriver han, vet oändligt mycket mer om sina redskap än vi. De flesta spårvägsresenärer har på sin höjd en mycket vag uppfattning om vad som krävs för att sätta spårvagnen i rörelse.

Webers rasistiska språkbruk har föråldrats, men de senaste decenniernas digitala utveckling har gjort hans huvudpoäng mer aktuell än någonsin. Forna tiders spårvagnar var åtminstone möjliga att begripa för en utbildad mekaniker. Nu har våra fordon förvandlats till kiselmonster vars feldiagnosticering kräver avancerad datautrustning som ingen mekaniker i världen egentligen begriper sig på. För att inte tala om våra laptops och mobiltelefoner. När de krånglar gör vi en omstart och håller tummarna. Ingen supportavdelning kan ge oss någon djupare förståelse av dessa märkliga tingestar, som vi hänger upp så mycket av vår tillvaro på.

UTVECKLINGENS TVETYDIGHET

Skillnaden mellan idag och 1918 kan göras tydligare genom att vi påminner oss om hur mekaniska ting, som gammaldags motorer, faktiskt inbjuder till en mycket tillfredsställande form av förståelse. Den svenske socialpsykologen Johan Asplund beskriver när han som ung insåg hur ett cykelhjuls ventilgummi utför sin uppgift:

Jag inspekterade den lilla tingesten och fick klart för mig hur den fungerade – exakt hur den fungerade. Denna och en rad andra liknande episoder har stannat kvar i minnet främst som en sinnesstämning. Det var som om det ljusnade. (Hur låter åskan? Förstudium till en vetenskapsteori, s. 22.)

Liknande upplevelser kan uppstå också när vi förstår oss på lite mer komplicerade mekanismer som till exempel en ångmaskin. Och hur knepig den än är att begripa, befinner sig den spårvagnsmotor som Weber hade i åtanke i samma dimension: att förstå hur den fungerar är en utmaning, men en glädjande och långt ifrån omöjlig sådan. När vi öppnar locket på vår mobiltelefon är erfarenheten däremot en annan. Dynamiken hos en gammaldags maskins rörliga delar har ersatts av en stum, stilla yta som sluter sig inför den konkreta åskådlighet vari Asplunds ljusnande sinnesstämning är rotad.

En aspekt av denna ljusnande sinnesstämning är en djupgående tillfredsställelse över att leva i en omvärld som vi kan hantera och bemästra. Och då menar jag inte bara en tillfredsställelse över att kunna utföra en massa imponerande saker, utan en tillfredsställelse över att förstå hur vi egentligen lyckas åstadkomma dessa ting.

I själva verket är vetenskapens och teknikens utveckling tvetydig: den leder oss både till en större och till en mindre förståelse av vår omgivning. I den tidiga fasen av utvecklingen var den första tendensen den mest framträdande. Vi började begripa en massa saker som vi tidigare inte begripit, och bemästrade vår omvärld på ett sätt som vi själva hade en hyfsat klar förståelse av. Men ju mer avancerad vår teknik och vetenskap blev, desto mer framträdande blev den andra, motsatta tendensen: även om vi fick tillgång till verktyg varmed vi kunde göra närmast mirakulösa ting, framstod dessa verktyg nu som alltmer obegripliga och främmande. Denna tendens var tydlig redan 1918. Nuförtiden är denna form av alienering ett grundläggande och allestädes närvarande drag i vår tillvaro.

På Youtube finns introduktionsfilmer till olika tekniska manicker som på ett mycket intressant sätt illustrerar denna poäng. Ta gärna tjugo minuter och titta igenom två sådana filmer. För det första en film från 1953 som introducerar 52 IKAROS den nya tvättmaskinen ”Evalet”. För det andra en film från i år där Samsungs nya Galaxy S25 introduceras med alla sina nya AI-funktioner.

Det finns många iakttagelser att göra kring dessa filmer. De har förvisso sina likheter. Den tekniska pryl man pratar om sägs göra livet mycket bekvämare, smidigare och rationellare. Det finns en liknande glättighet i estetiken. Och naturligtvis är filmerna fulla av fördomar och stereotyper, en del lika över tid, andra historiskt varierande.

Men jag vill särskilt uppmärksamma två skillnader.

För det första finns det i tvättmaskinsfilmen en hög ambitionsnivå när det gäller att faktiskt förklara hur apparaten fungerar. De olika mekanismerna beskrivs rätt utförligt med mycket åskådliga illustrationer. Det är tydligt att man vill ge den tilltänkta publiken en känsla av att den nya maskinen är något de kommer att bemästra i den genuina mening jag beskrev tidigare. Någon sådan ambition finns inte i Samsung-filmen. Där beskrivs telefonen i stort sett som en trollstav, vars enorma förmågor vi helt enkelt bara ska häpna inför utan att ens försöka förstå hur de är möjliga.

För det andra är tvättmaskinsfilmen enormt mycket mer övertygande när det gäller värdet av den arbetsbesparing maskinen erbjuder. Till och med min konservativa gamla farmor, en sjubarnsmor som annars var tämligen skeptisk mot nya tekniska prylar, erkände villigt att tvättmaskinen var ett entydigt framsteg. Ett av husmoderns mest slitsamma jobb försvann med ens från arbetsdagen. Istället för ryggont och hudsprickor kunde hon få unna sig en stunds vila. Jämfört med detta ter sig den nya smartphonens förmågor – att på en muntligt ställd fråga kunna svara med tips om italienska restauranger med uteservering i närheten, att sammanställa innehållet i telefonsamtal i bullet points, och så vidare – som löjeväckande banaliteter. Dessutom vet förstås alla idag att ju mer avancerad en smartphone är, desto mer tid stjäl den från oss. Det är ju en väsentlig del av designen att vi ska absorberas av dess funktioner utan att egentligen reflektera över vad vi vill göra med de timmar vi spenderar framför skärmen.

KONTROLLERAR DEN MODERNA TEKNIKEN OSS ELLER VI DEN?

Här kommer vi in på ett annat viktigt tema. Den tidigare utvecklingen av vetenskap och teknik verkade framför allt innebära att vi lärde oss bemästra den natur som så att säga ligger utanför oss själva. Vetenskapen och tekniken verkade göra oss till härskare över den många gånger hotande verklighet som omger oss. Naturligtvis var detta en form av hybris, byggd på illusionen att vi skarpt kan avskilja vår tillvaro från den natur vari vår livsform utvecklats under miljontals år. Men ändå: det är lätt att förstå hur vetenskapens och teknikens utveckling kunde framstå på detta sätt, när den gav oss så många nya möjligheter att tämja naturens resurser för eget bruk.

Men vad som hänt under de senaste hundra åren är att vetenskapen och tekniken på ett alltmer uppenbart sätt har kommit att användas för att tämja och kontrollera oss. Norman Wieners klassiker Cybernetics kom ut 1948, och är en tidig milstolpe i utvecklingen mot dagens artificiella intelligens. I en uppsats från 1965 förklarar Georg Henrik von Wright entusiastiskt att titeln på Wieners bok kommer från grekiskans ord kybernetea (styrman), som i sin tur är avlett från verbet kybernein, att styra. Och det som skulle styras var målinriktat beteende, främst mänskligt sådant. Vid denna tid kunde von Wright ännu se med optimism på framtidsutsikterna: ”den exakta vetenskapen om beteende ger förnuftet ett vapen, en ny möjlighet att styrande inverka på de mänskliga gemenskapernas liv med medlemmarnas lycka och trygghet som ledstjärna” (Den okände von Wright, s. 280). Men det dröjde inte många år innan han blev mer tveksam inför denna väg till lycka och trygghet.

Nu vill jag inte alls förneka att det finns viktiga ting att lära från cybernetiken vad gäller vettig samhällsplanering. En fortsatt entusiastisk och mycket läsvärd framställning erbjuds i Lars Ilshammars förbisedda bok, Systemen, överflödet och det gemensamma från 2020. Däremot tror jag det är riktigt att säga att den form av beteendestyrning som modern digital teknik ägnar sig åt har gjort det allt svårare att upprätthålla känslan av att denna teknik vill oss gott. Visst, reklam och media försöker få oss att vidmakthålla entusiasmen, och vi vill nog fortfarande gärna tro på berättelsen om vetenskapens och teknikens lyckobringande effekter. Men i praktiken tycks vi numera snarare omfatta denna utveckling som något vi ”måste hänga på” för att inte ”missa tåget”. Tror vi alls innerst inne att detta tåg leder oss mot en ljusare framtid?

För utvecklingen tycks ju heller inte leda till något ökat gemensamt välstånd. Produktivitetsökningarna ger inte gemene man någon påtagligt kortare arbetstid eller högre lön, utan vinsterna sugs upp i de gigantiska tech-bolagen och tycks framför allt tillfalla ett fåtal superrika individer.

Det är, tror jag, mot bakgrund av hela detta sammanhang vi bör förstå människors oro inför den samtida AI-utvecklingen. Science-fiction-scenarier av typen ”AI kommer att ta över världen och ha ihjäl oss alla” sätter inte fingret på vad som egentligen är källan till vår ängslan. Denna ängslan går heller inte att råda bot på genom att tala om för oss att AI ”bara är ett nytt verktyg”. Modern AI-teknik är snarare att betrakta som det senaste steget i en transformation som pågått under en lång tid, där de verktyg som vetenskap och teknik utvecklar har förändrats till sin karaktär på ett sådant sätt att vi har allt svårare att känna oss hemma med dem. Dessa verktyg tycks numera behärska oss snarare än tvärtom, och de verkar tjäna intressen som inte vill oss väl. Att råda bot på den situationen är en verkligt komplex utmaning, av samhällelig, politisk, kulturell och filosofisk art. Den förändringen är vad vi behöver diskutera – men den diskussionen har vi knappt påbörjat än.

Martin Gustafsson är professor i filosofi vid Åbo Akademi.

WEBLÄNKAR:

Youtubeklipp om Evalet tvättmaskinen: https://www.youtube.com/watch?v=pnBdriDxMig

Youtubeklipp om Samsung Galaxy S25: https://www.youtube.com/watch?v=mAUdVyXEJ2M

Tongångarna kring kärnkraft har på senare år varit mer optimistiska än på mycket länge och kontrasterar skarpt till 1970-talets politiska läge i Sverige då frågan splittrade regeringar och orsakade stora folkliga protester. Men kärnkraft för alltjämt med sig risker. Hannes Lagerlöf skriver.

Kärnkraft genererar planerbar energi, till skillnad från både sol- och vindkraft. I ett samhälle där elektrifiering framställs som den kanske viktigaste åtgärden mot pågående klimatkris är det förståeligt att kärnkraften åter har kommit att spela en central roll i energipolitiken. Denna utveckling har av vissa kommit att benämnas som ”kärnkraftens renässans”. Men kärnkraft innebär alltjämt olika typer av risker. Utöver de risker som själva driften av reaktorerna medför utgör också biprodukten (det använda kärnbränslet) ett reellt problem.

Vår förståelse av kärnkraftens biprodukt har genomgått radikala förändringar under de senaste 70 åren. Den förstods på 1950-talet som oproblematisk, som en tillgång som skulle kunna användas av framtida teknologier. På 1970-talet förändrades denna bild och biprodukten kom att erkännas som farlig och oönskad och avgörande för rimligheten i att använda kärnkraft. Det som en gång setts som en tillgång blev nu avfall och avfallet kom till och med att kallas för kärnkraftens ”akilleshäl”. Idag förstås avfallet som fortsatt farligt, men som något vi med teknologisk utveckling och vetenskap kan kontrollera.

Men av vilka anledningar kan man säga att avfallet är kontrollerbart? Avfallsfrågan förstås idag, åtminstone i den parlamentariska politiken i Sverige, vara löst eftersom både tekniska, sociala och demokratiska framsteg gjorts på området. I januari 2025 togs efter 50 år av planerande och diskuterande det första spadtaget för det svenska slutförvaret i Forsmark, i Östhammars kommun. I och med dessa framsteg är nu de omfattande konflikter kring avfallshanteringen som tidigare präglade kärnkraftsfrågan – menar både ledande politiker och branschen – förlegade. Kärnkraftsrenässansen är alltså inte belastad av kärnkraftens biprodukt: avfallet utgör inte längre kärnkraftens akilleshäl. I en nyligen färdigställd utredning vars direktiv var att lämna förslag på modeller för finansiering och riskdelning för nya kärnkraftreaktorer reducerades avfallsproblematiken till en ekonomisk fråga.

SKENBART ICKE-PROBLEM

I den mån avfallsfrågan över huvud taget berörs i samtida kärnkraftsdebatt, bortom ekonomiska kalkyler, sker det med hänvisning till det robusta svenska slutförvarskonceptet. För den som inte är bekant med hur detta koncept är utformat kan det vara på sin plats med en kort beskrivning. Svensk kärnbränslehantering AB (SKB), kärnkraftsbranschens samägda bolag, har i uppdrag att lösa avfallsfrågan genom att planera för slutförvaring av de radioaktiva restprodukterna från driften av kärnkraftreaktorer. Geologisk slutförvaring genom konceptet Kärnbränslesäkerhet (KBS, idag kallat KBS-3), är den lösning som ska användas. KBS-3 är ett tekniskt koncept som går ut på att det använda kärnbränslet placeras i kopparkapslar, i borrhål omgivna av en lerbuffert, i berggrunden på cirka 500 meters djup. Där ska avfallet ligga tills vidare och säkerheten ska vara ”passiv”. Det innebär att inga insatser ska behövas för att upprätthålla säkerheten när avfallet väl har deponerats, och slutförvaret slutligen förslutits. Framtida generationer ska därmed inte behöva befatta sig med anläggningen. KBS-3 är också den teknik som anammats i Finland.

SKB menar att KBS-3 är säkert och robust, inte enbart ur teknisk synvinkel. Konceptet är dessutom ”etiskt korrekt” eftersom det hedrar principen att det avfall som produceras idag ska tas om hand av den generation som producerat det: framtida generationer ska inte påverkas. Därtill representeras KBS-3 som demokratiskt. Detta eftersom politikerna i Östhammars kommun, där slutförvarsanläggningen ska ligga, själva har uttryckt vilja att kommunen ska vara värd för slutförvaret. Opinionsundersökningar tyder dessutom på ett folkligt stöd. Samtycke har därför säkrats lokalt, vilket enligt SKB är en central princip för demokratisk legitimitet. En liknande situation gäller för Finland och de båda länderna utgör alltjämt exotiska exempel i ett globalt sammanhang: det är mer regel än undantag att slutförvarsanläggningar möts av starkt folkligt motstånd.

Att KBS-3 är etiskt och demokratiskt robust, och den bild av framsteg som målas upp, tål emellertid att problematiseras och granskas kritiskt. De oöverblickbara tidsperioderna som avfallshanteringen rör sig över innebär en rad problem som inte bara är tekniskt svåra att hantera. Avfallshanteringen rymmer också en mängd politiska och sociala dimensioner. Den väcker frågor som inte kan ha några slutgiltiga svar och som ibland har karaktären av dilemman. Vems ansvar är det egentligen att ta hand om avfallet? Hur ska riskerna fördelas? Hur bestämmer man var ett slutförvar ska ligga? Vem ska vara med och bestämma? Vilket ansvar har vi som lever idag för framtida generationer? Är det etiskt försvarbart att skapa mer avfall givet riskerna? Beroende på vilka demokratiska och politiska ideal man har och vilket etiskt perspektiv man anlägger kan dessa frågor få ganska olika – och motsägelsefulla – svar. Avfallet är farligt i 100 000 år och präglas alltså av samma problematik nu som tidigare, det vill säga tekniska så väl som demokratisk-politiska. Med grund i dessa förhållanden menar jag att den bild av slutgiltig konsensus och framsteg som målas upp i Sverige (och Finland) i avfallsfrågan idag är bedräglig. Att det talas tyst om avfallets problem och dilemman betyder alltså inte att det inte finns rimlig kritik.

Ett sätt att stärka kritiken på kärnavfallets område, om man accepterar den premiss jag presenterat ovan, är att ställa sig följande frågor: hur kommer det sig att konsensus härskar i avfallsfrågan trots de problem och tvetydiga frågor jag skisserat ovan? Hur går det egentligen till när en så kontroversiell fråga som förståtts som en ödesfråga för ny kärnkraft förklaras avslutad? Detta har jag intresserat mig för i min doktorsavhandling Conditional progress: technical rationality and wicked problems in nuclear waste management (2023) (Villkorade framsteg: teknisk rationalitet och lömska problem i hanteringen av använt kärnbränsle). I stället för att förklara tystnad och konsensus som ett resultat av tekniska, sociala och demokratiska framsteg, vilket är den gängse uppfattningen, vänder jag på resonemanget. Jag försöker i stället förstå hur det kan skapas en bild av framsteg i avfallsfrågan trots dilemman, osäkerheter, risker och konflikter.

Det korta svaret på frågorna ovan är att ett visst perspektiv på avfallsproblematiken, vilket förespråkas av aktörer med relativt stor makt, har vunnit på andra perspektivs bekostnad. Genom att studera olika typer av platser där avfallsfrågan hanteras beskriver jag hur det i praktiken kan gå till när man säger sig ha uppnått konsensus, trots konflikter.

TEKNOKRATI STYR

En första observation är att den successiva förskjutningen i debatten om kärnkraft och kärnavfall inte bara är retorisk. Att energidebatt och energipolitik hålls avskilda från avfallsfrågor kan delvis förklaras med att separationen mellan dem också har blivit mer och mer formellt institutionaliserad. Avfallsfrågan har alltmer kommit att omgärdas av sin egen lagstiftning och den prövas av specialiserade myndigheter. Avfallsfrågan hanteras därför huvudsakligen som en lagteknisk och vetenskaplig fråga separerad från bredare frågor om energiförsörjning, ansvar, etik och politik. Konsekvensen av detta, visar jag i min avhandling, är att principiella frågor om kärnkraft och avfallshantering effektivt utesluts i de forum där avfallsfrågor idag hanteras.

Ett tydligt sådant exempel återfinns i den ansökningsprocess som pågick i mark- och miljödomstolen där SKB:s ansökan om att få uppföra ett slutförvar i Forsmark prövades 2017. Genom deltagande observation beskriver jag hur explicit politiska diskussioner effektivt blockerades av lagtekniska principer: alla resonemang som inte direkt berörde det som stipuleras som viktigt i lag avfärdade domstolen som irrelevant. Samma principer kan sägas gälla för Strålsäkerhetsmyndigheten, den myndighet som granskar SKB:s arbete med att utveckla KBS-3. Kanske är det föga förvånande att dessa forum inte tillåter åsiktsuttryck som inte ryms inom snäva juridisk-tekniska principer, men samtidigt är det dessa forum som kärnkraftsdebatter hänvisar till i frågor om avfallshantering. Eftersom kärnkraftsrenässansen inte nämnvärt berör avfallsfrågan finns det därför i praktiken litet utrymme för debatt, kritik och reflektion. I ljuset av detta menar jag att den bild av demokratiska framsteg som politiker och bransch lyfter fram i bästa fall är bristfällig, i värsta fall bedräglig.

Bristen på forum för kärnkrafts- och avfallsdebatt samexisterar med flera demokratiska problem. Kärnavfallet aktualiserar nämligen det som ibland kallas för ”intergenerationella” problem. Ett enklare sätt att säga det på är att framtida generationer inte kan vara med och bestämma. Detta utmanar också en grundläggande demokratisk princip: möjligheten att vara med och utöva inflytande över sitt eget öde. Framtida generationer måste leva med avfallet, vare sig de vill eller inte. Detta är ett temporalt problem, men avfallet har också spatiala problem med odemokratiska implikationer. Även om riskerna med avfallshantering kan sägas gälla för platser långt bortom själva slutförvarsanläggningarna hanteras ofta kärnavfallsfrågor som lokala angelägenheter. För att ta Sverige som exempel så har kärnavfallsbranschen kommit att hävda att samtycke i Östhammars kommun, den kommun där slutförvarsanläggningen ska byggas, är den enskilt viktigaste faktorn för att skapa demokratisk legitimitet för slutförvarsplanerna. Det är dock inte svårt att ifrågasätta varför en princip om lokalt självbestämmande (vars legitimitet inte alls behöver erkännas av framtida generationer) skulle vara en solid demokratisk lösning. Potentiella olyckor kommer inte att respektera kommungränser: nukleider som läcker från slutförvaret kan mycket väl påverka områden långt bortom nuvarande administrativa gränser. Också av dessa anledningar argumenterar jag i avhandlingen för att den starka demokratiska grund som politiker och bransch påstår råder i Sverige i själva verket är skakig.

RISKEN INTE KVANTIFIERBAR

Centralt för kärnkraft och kärnavfall är förståelsen av risk, och även på detta fält menar jag att avfallsfrågan uppvisar problematiska tendenser. Där härskar nämligen en teknokratisk förståelse av risk. De teknokratiska idéerna förkunnar att risker kan och bör kalkyleras, att risk kan kvantifieras och att en ”sann” risk kan extraheras ur tekniska modeller. För det första är ett mått av ödmjukhet inför de oöverblickbara tidsperioder som avfallshantering har att kontrollera på sin plats: det rimliga borde vara att inse det omöjliga i att spå i naturfenomen som kommer att ske eller inte ske tiotusentals år in i framtiden.

Med det sagt är ändå en stor del av riskhanteringen byggd på olika riskscenarier och scenarierna vägleder arbetet med att skapa tekniskt robusta lösningar som kan inkapsla avfallet i 100 000 år. Det som den teknokratiska riskförståelsen inte tar i beaktande är att det som kan ses som ”acceptabel risk” i allt väsentligt är en värderingsfråga. Det går helt enkelt inte att säga vad som är en ”stor” respektive ”liten” risk, eller vad som är en acceptabel risk. Människor kommer alltid att värdera risker olika, inom och över generationsgränserna. Detta gäller oavsett tilltro till de tekniska modellerna. En förmäten kvantitativ förståelse av risk har därför också nackdelen att den tenderar att underkänna en riskförståelse som är icke-teknisk. En sådan riskförståelse, som kan vara baserad på erfarenhet, oro och rädslor är i sammanhanget på intet sätt orimlig. Kritik som bottnar i en förståelse av risk som inte är kvantitativ tenderar dock att avfärdas som känslostyrd och därför irrationell. Detta trots att historien otvetydigt har visat att det finns fog för oro.

Sammantaget argumenterar jag i avhandlingen för att de idéer, de praktiker och den retorik som präglar kärnavfallsområdet lider av flera problem. De är förmätet rationella, de är reduktionistiska och de lider därför av ett demokratiskt underskott. Jag skulle säga att avfallshanteringen uppvisar tydliga tecken på ”teknologisk hybris”. Detta är ett begrepp i litteraturen som används för att synliggöra inte bara en övertro på vår (vetenskapliga) förmåga att kontrollera naturen, utan också den felaktiga idén att teknologisk utveckling kan lösa eller kringgå politisk konflikt. I fallet kärnavfall porträtteras människan som mer eller mindre allsmäktig, en varelse som med vetenskapliga och teknologiska medel kan runda grundläggande etiska och politiska problem och konflikter.

FRÅN HYBRIS TILL HANDLING

Vad betyder då dessa observationer för de frågor jag inledningsvis ställde? Först vill jag klargöra en sak. Mina invändningar mot bilden av teknisk-demokratiska framsteg ska inte förstås som kritik som primärt syftar till att öka den demokratiska styrningen av avfallsfrågan. Jag säger inte att det inte finns saker att förbättra (det finns det naturligtvis), men min huvudsakliga punkt – och som jag ser som mitt största bidrag – är att det demokratiska underskottet är förevigat i avfallsfrågan. Vi har helt enkelt inte hur mycket handlingsutrymme som helst: avfallet finns redan och måste tas om hand åtminstone på något sätt. Att säga att demokratiska framsteg har gjorts som löst grundproblemet är därför, enligt min mening, djärvt. Politiska beslut i det förgångna om att initiera och utöka kärnkraften har begränsat våra möjligheter att agera idag. Det är av denna anledning jag i avhandlingen kallar framstegen för villkorade.

I en sanningsenlig debatt om kärnkraft bör detta villkorade förhållande erkännas. Så är idag inte fallet. Kärnavfalls- och kärnkraftsfrågan präglas av teknologisk hybris där allt ses som möjligt medan energidebatten i stället är märkt av en särskild form av resignation inför rådande samhällelig och ekonomisk ordning. Detta syns exempelvis i antagandet att energikonsumtionen ofrånkomligen måste öka, och att vi bara har att anpassa oss. Kärnkraften framstår därför som teknologiskt visionär, men representerar samtidigt samhällelig och politisk status quo. För vissa grupper rör det sig säkert om en genuin resignation: det är helt enkelt svårt att föreställa sig några alternativ, även om alternativ i teorin hade varit önskvärda. För andra grupper är resignationen snarare retorisk och politiskt bekväm. Att hänvisa till samhällelig och ekonomisk nödvändighet är ett sätt att undvika motstånd till fördel för de egna intressena. Till dessa grupper är det rimligt att ställa frågan varför vår mänskliga agens framställs som nära nog oändlig i tekniska frågor men som nära nog obefintlig i energipolitiska frågor. Det verkar helt enkelt inte rimligt att vi skulle vara kapabla att kontrollera naturen i hundratusen år men samtidigt stå utan inflytande över samhällsutvecklingen.

Sett från min avhandlings perspektiv är detta ett märkligt förhållande. Förhåller det sig inte precis tvärtom? Det vill säga att i avfallsfrågan är vårt handlingsutrymme begränsat, medan det i energifrågan finns alla möjligheter att tänka sig utrymme för visioner, handling och förändring.

Hannes Lagerlöf är doktor i sociologi, med inriktning mot teknik- och vetenskapsstudier. Han disputerade 2023 vid Göteborgs universitet. Empiriskt har han huvudsakligen intresserat sig för hantering av använt kärnbränsle. Teoretiskt är Lagerlöf intresserad av att försöka förstå relationen mellan teknologi, vetenskap och politik.