Vad visar det sena 1700 talets franska modemagasin om
synen på kvinnors roll i samhället? Vilken betydelse hade
modemagasinen för den franska nationens ekonomi? Vad
tyckte Napoleon om mode? Paula von Wachenfeldt skriver.

Vilka förändringar har skett inom psykiatrin i Finland sedan slutet av 1990-talet till idag? Tove Hertzberg som arbetat länge inom psykiatrin berättar om hur de enorma nedskärningarna har raserat vården.

Jag tänker ofta att det yrke jag utbildade mig till inte längre finns.

Det är inte något storvulet jag förlorat: möjligheten att tillsammans med en rimligt beständig arbetsgrupp sköta en begränsad mängd patienter inom en mänsklig arbetstid. Länge hade jag den möjligheten, men inte längre.

Kontinuiteten i vården (gäller all slags specialsjukvård), möjligheten att få träffa samma läkare eller samma skötare vid varje besök, har länge varit lågprioriterad. I stället består mitt arbete som psykiater idag mest av byråkratiska uppgifter av rätt mekaniskt slag. Nästan varje patient jag träffar behöver omedelbart ett utlåtande till FPA. Över hälften av gemene psykiaters arbetstid går åt till olika utlåtanden (för pension, sjukledighet, specialersättning för mediciner, psykoterapi, krävande medicinsk rehabilitering, vårdbidrag osv. osv).

Psykiatrin är inte en speciellt gammal specialitet, den frigjorde sig från neurologin i slutet av 1800-talet. Före det var allt ”nervsjukdomar”. Under det följande seklet skulle Freuds tankar starkt påverka innehållet i verksamhetsfältet. För att senare, liksom de flesta andra idéströmningar inom psykiatrin, förpassas till ut i marginalen.

Jag blev färdig med mina medicinska studier 1993, mitt under Finlands intensiva ekonomiska depression. Det oerhörda, som inte hänt så ofta efter eller före det, var då ett faktum: ungefär hälften av de nyutbildade läkarna blev genast arbetslösa. Själv hade jag tur: jag visste att jag ville arbeta med psykiatri, och jag hade i god tid lyckats få ett orienterande arbete vid Ekåsens sjukhus i Ekenäs. Ekåsen hade tidigare varit den största arbetsgivaren på området, och var ett slags samhälle inom samhället. Där fanns egen patientkassa, trädgårdsavdelning, handarbetsverkstad, restaurang, och flera separata sjukhus. Det vimlade av patienter och personal, och solen glimmade i midsommarstången på gården. Det fanns ingen brådska i världen.

Psykiatrin har alltid haft den dubbla upp giften att försöka bota de psykiskt sjuka men också skydda samhället från deras galenskap genom att förvara dem säkert. I Finland hade man tagit den senare uppgiften på allvar: Finland hade mest psykiatriska sjukhusplatser i Europa ännu på 1980-talet (en del källor på står att Irland kan ha haft ännu fler). Vi hade byggt upp ett vidsträckt sjukhussystem med så kallade A- och B-sjukhus. På de senare bod de närmast kroniskt sjuka människor, utan att de fick någon nämnvärd psykiatrisk vård.

Arbetet med att minska dessa (dyra) institutionsplatser och i stället övergå till en modernare öppenvårdscentrerad psykiatrisk vård hade inletts långt innan den ekonomis ka krisen satte in (efter devalveringen 1992). Överläkare hade besökt Italien, där man tidigare hade stängt så gott som alla psykiatriska sjukhus, och där blivit inspirerade. Tyvärr sammanföll dessa goda intentioner med den ekonomiska depressionen, och de miljarder som sparades genom att stänga ned många sjukhus (tiotals miljarder) överför des inte till öppenvårdspsykiatrin utan för svann ner i den somatiska specialsjukvårdens bottenlösa kista. Under decenniet som följde på den ekonomiska depressionen i början av 1990-talet försvann minst 3000 psykiatriska sjukhusplatser, medan den psykiatriska öppenvården fortsatte att vara klart underresurserad. Nedskärningen av sjukhusplatserna har efter det fortsatt, och THL uppger att ytterligare 40% av de psykiatriska sjukhusplatserna försvann under perioden 2015–2021. Öppenvårdens resurser har inte nämnvärt ökats. Småningom blev denna underresursering uppenbar för alla patienter och vårdpersonalen. Vårdtiderna på akutpsykiatriska avdelningar (där numera endast psykotiska och suicidala vårdas) har blivit oroväckande korta (i en tredjedel av fallen endast fyra dagar). Att få in en psykotisk anhörig på sjuk husvård har, åtminstone i Helsingfors, blivit svårare än för en kamel att ta sig genom nålsögat. Rättspsykiatriker i Finland varnar (Yle 20.8.2025) för att många av de patienter som kommer för rättspsykiatrisk bedömning inte har haft någon adekvat psykiatrisk vård innan de begått brott.

De 33 år jag arbetat inom psykiatrin har alltså varit en ständig kamp med en växande arbetsbörda. Ändå har jag haft många upplevelser av att ha kunnat bidra till att ge människor god vård. Under de sista åren, innan jag sade upp mig 2020 från den offentliga vården, blev denna upplevelse av att kunna ge god vård allt mera sällsynt.

Det bästa med arbetet, när det ännu fungerade, var att tillsammans med ett multiprofessionellt team (sjukskötare, psykologer, socialarbetare, ergoterapeuter, fysioterapeuter och eventuellt ännu någon) kunna hjälpas åt att bygga upp en vårdplan som på riktigt för de patienten vidare. Det bästa med jobbet var när någon man nästan inte trodde det gick att hjälpa till sist började må bättre. Den psykiatriska öppenvård där jag arbetat (ett tiotal olika platser), har alltid varit full av personal som brunnit för sitt arbete. Oftast har de också genomgående behandlats rätt dåligt av ledningen (framförallt sjukskötarna blir ofta behandlade som barn, vilket förvånat mig stort). Tidvis har jag jobbat på ställen där även ledningen har brunnit för att utveckla arbetets innehåll och med rätt små medel kunnat bygga upp imponerande vårdhelheter. Så jag vet att det går att göra, men det behövs inspiration och stöd från ledningen. Men om resurserna är helt otillräckliga hjälper ingen vision eller inspiration i världen.

Min tid inom den offentliga sjukvården var samtidigt färgad av nyliberala organisationsteorier, där allting skulle effektiviseras, mätas, granskas, rapporteras. Varje ”förbättring” var oftast de facto en försämring: mer tid togs bort från patientarbetet och ersattes av byråkratiska uppgifter. Nästan varje organisationsförändring (och de kom tätt) ledde till ett nytt lager av mellanchefer. Något måste även mellanchefer göra för att visa att de behövs, så det blev ofta många nya direktiv på kort tid. I inget skede av mitt arbetsliv var jag med om att någon systematiskt skulle ha följt upp hur många av patienterna som egentligen drog nytta av den vård de fick.

De senaste åren var även färgade av alla enorma skrytbyggen, där pengarna gick till väggarna och inte till verksamheten. Mitt enda sätt att förstå detta är att byggindustrin i Finland har skickliga lobbare. Varje ny sjukhuschef vill tydligen hellre leda ett bygge än ägna sig åt sjukvård. Byggnaderna var till råga på allt inte ens speciellt funktionella. Det viktigaste av allt var att användningsgraden av varje rum var maximal, så att man kunde spara pengar (det är dyrt att bygga nytt), vilket betydde att ingen i personalen kunde ha ett eget arbetsrum utan man måste dagligen måste flytta plats till det utrymme som var ledigt. Om detta var jobbigt för persona len, så var det ännu jobbigare för patienterna. Den första halvtimmen av mottagningen gick lätt åt till att lugna den ångestfyllda, ihjälstressade patienten som förirrat sig i labyrintiska, tomma korridorer.

Psykiatrin är känslig för ideologiska strömningar. Flera paradigmskiften har jag hunnit uppleva under decennierna. Då jag började arbeta i början av 1990-talet, var det ännu psykoanalytiska teorier som var förhärskade. Det ansågs väsentligt att intervjua patienten om hens uppväxt, och även i diskussionerna med hen, att fundera över motkänslor och motöverföringar. Alla handledare man träffade hade vanligen denna referensram. Under de följande decennierna började dock detta arbetssätt ses som ovetenskapligt, och psykiatrin skulle få ett bättre rykte genom att bli ”vetenskapligare”, modell togs ofta från den somatiska medicinen. Patienten skulle gärna poängsättas genom att ha hen att fylla i en – ibland närmast oändlig mängd – blanketter, där alla symtom snyggt kunde få en exakt poängsumma.

Kognitiv psykoterapi blev rätt snabbt det förhärskande paradigmet och passar säkert bättre inom det tidsbegränsade arbetet på en poliklinik. Tidvis stod även familjeterapi högt i kurs, och alla familjer förväntades infinna sig till mottagningen. Ofta har jag under dessa ideologiska svängningar upplevt att vi så lätt kastat ut barnet med badvattnet, och att de ideologiska striderna i grunden handlar om något annat. Jag minns hur Martti Siirala (psykoanalytiker, grundare av Terapeia-stiftelsen) sade, att ”80% av begreppen vi svänger oss med i psykiatrin, är försvar mot de fenomen vi har att göra med”. Via våra låtsasprecisa ”vetenskapliga” namn (vanligt vis på latin) på olika former av psykiskt lidande försöker vi hålla den smärta och det lidande vi ser, på avstånd.

Samtidigt som psykiatrins underresursering har fortgått, har trenden i samhället gått mot en allt större medikalisering av alla former av psykiskt illamående. ”Terapisamhället” har avstigmatiserat psykiska avvikelser. Även om avstigmatisering naturligtvis är positivt, har detta också lett till ett mönster där många nuförtiden är stolta över sina diagnoser. Att ha en diagnos har blivit en identitetsmarkör. Remisserna till psykiatrisk vård har ökat explosionsartat och ytterligare minskat resurserna för de svårt sjuka. Neuropsykiatriska diagnoser görs idag till höger och vänster.

Jag håller med rättspsykiatrikerna: det behövs en bred samhällsdebatt i Finland. Vad skall psykiatrin egentligen syssla med? Jag röstar för att den ska få satsa på de svårt sjuka (de med psykoser, bipolära, svårt traumatiserade, emotionellt instabila, ätstörningar) och att vi alla arbetar på att försöka få syn på strukturerna bakom de ungas illamående.

Den ständigt ökande efterfrågan på psykiatrisk vård har lett till påståenden om en ”mentalhälsovårdskris” i vårt land (fe nomenet är det samma i hela västvärlden). Denna ”kris” har ifrågasatts på många håll. Anna Kontula skriver om psykologiseringen av samhällets problem i sin essäbok Kadonneen järjen metsästys (se recension i Ny tid 04/2025). Som psykiater fann jag kapitlet om den oheliga alliansen mellan ”terapisamhället” och kapitalismen mest relevant ur ett medikaliseringsperspektiv. Med terapisamhället avser Kontula ett samhälle där psykologiska begrepp fått en dominerande roll i den offentliga diskursen, och där livsproblem allt oftare förstås och hanteras genom psykoterapeutiska strategier.

Diagnoser som tidigare uppfattades som ovanliga eller kliniskt avgränsade används i dag i vardagligt språkbruk: stress, ångest, trauma, syndrom och kriser har blivit allmänna tolkningsramar för människors livs erfarenheter. Parallellt har ett terapeutiskt förhållningssätt spridits till allt fler samhällssektorer, där yrkesgrupper som lärare, socialarbetare och poliser utbildas i terapeutiskt bemötande. Gränsen mellan normalt livslidande och behandlingskrävande tillstånd har därmed blivit alltmer otydlig. Kontula riktar skarp kritik mot föreställningen om en generell ”mentalhälsokris” och menar att den bidrar till ytterligare medikalisering. Det ökande behovet av mentalvårdstjänster – ett fenomen som ses i hela västvärlden – illustrerar Kontula genom patientfallet Emilia. Under sin kontakt med vården tilldelas hon successivt flera psykiatriska diagnoser och erbjuds psykoterapi och läkemedelsbehandling, utan avgörande förbättring. Först när hennes sociala isolering bryts börjar hon må bättre, vilket problematiserar antagandet att hennes lidande primärt varit medicinskt. Enligt Kontula leder psykologiseringen av samhället till att strukturella och sociala problem omtolkas till individuella psykiska tillstånd. Även ungas ökande psykiska symtom riskerar därmed att förstås som sjukdom snarare än som reaktioner på reella samhällsförhållanden. Utvecklingen förstärks av en samtid där psykisk ohälsa i allt högre grad definieras, behandlas och administreras inom ett medicinskt ramverk, medan de bakomliggande orsakerna förblir opåverkade.

Lösningen på de ungas tilltagande psykiska illamående är inte mera terapi, utan ligger på annat håll. Samma konstaterar emeritusprofessor Jaakko Seikkula (HS 1.1 2026) i respons till riksdagsman Ville Merinens (SDP) initiativ att börja arrangera ”mentalhälsokur ser” för allmänheten.

Seikkula kritiserar uppfattningen att psykoterapi skulle vara den primära lösningen på människors livsproblem. ”Det finns fler terapeuter och andra hjälpare i Finland än någonsin tidigare. Ändå löser det på inget sätt de fenomen vi ser, till exempel bland unga människor.” Det har skett en utveckling där det ansvar som hör till mänskliga relationer har outsourcats till psykoterapin, säger Seikkula. Vi tar alltså inte längre hand om var andra som vänner och familjemedlemmar på samma sätt som tidigare. ”Som professor i psykoterapi vet jag förstås att psykoterapi gör mycket gott. Men psykoterapi kan aldrig tillgodose en stor människogrupps behov av att känna sig mindre ensam och få mer stöd.”

I Finland har vi samtidigt under de senaste 30-40 åren gått från att ha haft ett av världens jämlikaste sjukvårdssystem till att ha ett av de mest ojämlika (prickat av europeiska människorättsdomstolen; Europarådet). Förändringen har skett i tysthet. Systemet är unikt i Europa, och handlar om att de som har rätt till företagshälsovård kan få hjälp hur snabbt som helst. De som inte har rätt till den (barn, pensionärer, studerande, arbetslösa, freelancare, självföretagare, icke-anställda eller tidsbundet anställda) har mycket svårt att få tider till bashälsovården. Det finns också stora skillnader i vilken slags företagshälsovård man kan ha. Den minimala gränsen innebär rätt till sådant som vaccinationer och eventuellt bedömning av en ergoterapeut visavi arbetsställning. De som har de mest generösa avtalen kan vanligtvis vända sig till vilken specialist som helst.

Jag minns hur jag brukade skryta över den finska välfärdsstatsmodellen inom hälsovården under åren jag bodde och arbetade inom psykiatrin i USA 1994-1996. Då jag återvände till Finland och småningom började arbeta på en underresurserad psykiatrisk poliklinik i Alberga förundrades jag över att de inte lyckats fylla psykiatertjänsterna där, utan att vi led av en ständig brist på läkare. För en kort stund trodde jag att det rådde läkarbrist i Finland (något politiker ofta hemfaller åt att på stå), men sedan blev jag kallad att delta i ett vårdplaneringsmöte för en av mina patienter av hennes företagsläkare. Mötet ägde rum i ”Ympyrätalo” i Helsingfors. Medan jag satt och väntade i väntrummet räknade jag till ungefär 30 läkare som rusade förbi i korridoren. Plötsligt förstod jag att det inte fanns någon läkarbrist. Läkarna var bara inte där de behövdes. Att försöka föra denna orätt visa till tals har inte varit möjligt de senaste decennierna; högerpolitikerna försvarar nu läget med hull och hår. THL:s nya chef Mika Salminen hör till undantagen, men hans röst är ensam.

Personligen har jag under 37 år inte haft tillgång till företaghälsovård (förutom vaccinationer) eftersom de flesta i den offentliga hälsovården inte har det (ironi?), men efter som jag nu säljer tjänster via ett storkapital hälsovårdsbolag, så har jag plötsligt det. Jag prövade hur det fungerade (behövde en re miss till röntgen för att knäartrosen blivit värre). Jag kunde välja mellan ett dussintal läkare inom några timmar. I den långa korridoren där jag väntade fanns cirka 50 läka res mottagningsrum, men inte en själ förutom jag själv. Då det blev min tur, blev den uppenbart lite ensamma företagsläkaren upplivad, och delade olika träningsvideor åt mig under den följande halvtimmen. Det var så långt bort från min verklighet i den offentliga hälsovården man kan komma.

Emeritusprofessor Martti Kekomäki har sagt: ”Vad kostar vården? Jo, vården av en annan patient!” Jag tror inte att psykiatri någonsin kommer att prioriteras högt (resten av medicinen verkar lida av ett slags beröringsskräck), eller att psykospatienter kommer att organisera sig för att demonstrera utanför riksdagshuset. Men så här kan vi inte ha det!

Tove Hertzberg är specialistläkare inom psykiatri och jobbar sedan 2021 som privatpraktiserande psykiater. Tidigare jobbade hon 28 år inom den offentliga vården.

Det förekommer ofta reportage i dagstidningar och veckotidningar om den ekonomiskt privilegierade eliten. Men också då forskare skriver mer kritiskt om denna elit verkar det ha effekten av att elitens position etableras allt djupare. Mikael Holmqvist skriver.

För tio år sedan publicerade jag boken Djursholm – Sveriges ledarsamhälle. Den var resultatet av en mångårig etnografisk studie av Sveriges mest ekonomiskt och socialt privilegierade samhälle. Studien innefattade alltifrån omfattande observationer av livet i Djursholm (till exempel föreningsaktiviteter och undervisning i skolor) och intervjuer med dess invånare och personer som arbetade där (till exempel restaurang- anställda, barnflickor, lärare, rektorer och präster), till statistik om vilken slags brott Djursholmare vanligen blir dömda för, vilken typ av läkemedel som de konsumerar, deras alkoholkonsumtion, med mera. Därutöver gjorde jag också en grundlig undersökning av hur samhället kom till 1889 genom bankdirektör Henrik Palmes initiativ, och hur det utvecklats sedan dess. Min huvudsakliga observation var att Djursholm konsekrerar, det vill säga socialt och moraliskt upphöjer – till och med förheligar – sina invånare till ”ledare”. Det vill säga människor som ser på sig själva som föredömen, med rätt att förmana, styra och organisera oss alla – och som ofta också uppfattas ha den rätten. ”Ledare” är långt ifrån bara de som innehar formella positioner som ger dem makt och inflytande; framförallt handlar det om hur man förmår att styra sin omgivning, och sig själv, utifrån sociala, kommunikativa och estetiska förmågor, till exempel det sätt på vilket man pratar, rör sig och skrattar. Djursholm är ett samhälle som har aura, ”a shining city upon a hill”, som den amerikanske presidenten Ronald Reagan en gång beskrev USA. Genom sin unika historia och sin strålglans förmerar Djursholm invånarnas sociala och kulturella värden och kapital, vilket ger dem makt och inflytande bortom vad deras ofta stora förmögenheter erbjuder och deras ofta begränsade bildning och intellektuella förmågor.

I somras gjorde Hufvudstadsbladet en utflykt till Djursholm för ett reportage om detta så socialt exklusiva och självmedvetna samhälle (se ”Här förenas nya techmiljarder med gamla släktförmögenheter”, 2025-07-20). Efter att ha beskrivit samhällets mångåriga utveckling till Sveriges ledande över klassmiljö, sades följande: ”Djursholms elitstämpel försvaga des knappast då ekonomiprofessorn Mikael Holmqvist 2016 gav ut boken Djursholm: Sveriges ledarsamhälle. Han beskriver en miljö präglad av framgångssträvan som ’fostrar barn till ledare’.”

Den första meningen fångade min uppmärksamhet och väckte minnen till liv: När boken strax efter dess publicering presenterades på ett seminarium på Stockholms universitet, sade en av de inbjudna opponenterna, en professor i sociologi, halvt på skämt, halvt på allvar, att ”den här boken kommer bidra till att huspriserna ökar i Djursholm!”, som om jag hade gjort samhället en tjänst, sett från invånarnas perspektiv. Boken fick snabbt omfattande medial uppmärksamhet, där Djursholm, med referens till mina observationer, beskrevs om och om igen som Sveriges mest privilegierade samhälle, med välfungerande skolor, låg kriminalitet, ett rikt föreningsliv, trygghet och – framför allt, hög status. Mycket av den hade en tydlig kritisk udd, men samhället sattes ändå på piedestal, som en exceptionell och extraordinär plats. Genom recensioner i både akademiska facktidskrifter och i dagstidningar spreds mitt begrepp ”ledarsamhälle”; en miljö där många beslutsfattare, entreprenörer och företagsledare bor, men också ett samhälle som fostrar sina med borgare till att se på sig som just ledare – med rätt att leda alla oss andra. Tidningar, radio och tv gjorde, likt det som Hufvudstadsbladet gjorde i somras, sina egna reportage, vilket gav samhället ytterligare uppmärksamhet; i många av dem berättade invånarna med stolthet om sin boendemiljö, som ett positivt exempel för andra.

I Djursholm blev reaktionerna många på min bok. Den kom ut i studenttider och man kunde se lastbilsflak med studenter från den lokala gymnasieskolan köra runt med banderoller med texten: ”Här kommer Sveriges ledare!”. Jag blev inbjuden till föreningar att presentera boken. Hos en av dem möttes jag av en manskör som sjöng ett nyskrivet ode till min ära. En representant från hembygdsföreningen ”Djursholms forntid och framtid” gav mig en medalj. Boken, drygt 700 sidor med snålt radavstånd och få bilder, sålde som smör i solsken hos den lokala bokhandeln – detta i ett samhälle, vilket var en av mina poänger, som inte är speciellt intellektuellt eller intresserat av litteratur. Men även i övrigt sålde denna ”tegelsten” (som den ofta omnämndes i media) bra – så pass bra att för laget bad mig att göra en förkortad och populärvetenskaplig pocketupplaga som snart dök upp i boklådor där akademiska studier sällan brukar finnas, till exempel flygplatser. Omedelbart efter bokens publicering, men också långt efter, blev jag inbjuden till presentationer såväl inom som utanför den akademiska världen, så pass ofta att jag till slut tröttna de och tackade nej. Man kan lugnt säga att intresset för det ta samhälle var, och har förblivit, stort.

Även om jag tycker att min analys av Djursholm var kritisk i den gängse sociologiska förståelsen av ordet har tve löst min bok bidragit till att uppmärksamma Djursholm, och dess invånare, där deras sociala och ekonomiska framgång ar, deras makt och inflytande och deras självbild lagts fram för allmän beskådan – och kanske för en del, beundran. Har jag alltså som Hufvudstadsbladet verkade mena, bidragit till att stärka Djursholms redan omfattande kulturella, sociala och ekonomiska kapital och därmed bidragit att stärka deras status som ”ledarsamhälle”?

Djursholm var första delen i min trilogi om Sveriges eliter, där den andra var en studie av Handelshögskolan i Stockholm, Handels – Maktelitens skola, och den tredje en studie av Carl XVI Gustaf som Sveriges statschef, Kungen – Sveriges ledare. Samma fråga som den om Djursholm måste jag såklart ställa mig även kring dessa två. Att Handelshögskolan beskrivs som ”maktelitens skola”, med referens till C. Wright Mills berömda bok Makteliten från 1956, och att svenske kungen beskrivs som ”Sveriges ledare”, som ett uttryck för det nyliberala och marknadsinriktade samhälle som vuxit fram sedan Carl XVI Gustaf blev kung 1973, kan naturligtvis bidra till att reproducera dem som just ”maktelit” respektive ”ledare”. Även boken om Handelshögskolan ville förlaget att jag omarbetade till en förkortad pocketversion, med ett mindre akademiskt anslag, och den lär tydligen vara populär bland presumtiva studenter på Handels. En av dem skrev faktiskt till mig att han efter att ha läst min bok bestämde sig för att söka sig dit! Och på en privat gymnasieskola i Stockholm som jag besökte, där många av eleverna drömde om att komma in på Handels, noterade jag att flera exemplar av min bok fanns i skolbiblioteket – knappast som ett varnande exempel.

Naturligtvis är bilden inte entydig: i Djursholm mötte jag även kritiska uttryck efter att boken kommit ut, och rektorn för Handelshögskolan i Stockholm, det svenska näringslivets morgontidning Dagens Industri, samt ett antal till Handelshögskolan nära associerade professorer i nationalekonomi gick till storms mot en bok som de inte ansåg att man skulle ta på allvar. Även min bok om kungen fick sig en släng av sle ven. Men även de kritiska rösterna bidrog såklart till böckernas uppmärksamhet, och därmed, indirekt till att ge själ va studieobjekten en framträdande position i debatten. Utan exempelvis boken om Djursholm tror jag kanske inte att det ta samhälle hade uppmärksammats så mycket som det har gjorts av media de senaste åren, kanske inte heller att den bästsäljande boken Störst av allt av Malin Persson Giolito, som handlar om ett mord i Djursholm och som kom ut året efter min, hade blivit skriven. Jag blev förvånad när jag i posten en dag fick en signerad bok av Jan Guillou och med ett tack till mig inne i boken: tydligen hade han läst och inspirerats av min Handels för att skriva Den andra dödssynden.

Mitt intresse för Sveriges mest centrala elitinstitutioner, Djursholm, Handels och kungen, är och har varit av ”akademiskt intresse” (som det ibland lite föraktligt brukar heta i media); de är viktiga att förstå mot bakgrund av ett Sverige som under de senaste åren ”företagsekonomiserats” genom stora avregleringar av välfärdsstaten, skattesänkningar för landets kapitalägare och förmögna, och en idealisering av den företagsamma, entreprenöriella, produktiva, positivt tänk ande och aktiva människan på bekostnad av den analytiska, bildade och kritiskt tänkande medborgaren. När mycket av den svenska, och nordiska, samhällsvetenskapliga forskning en under de senaste decennierna har ägnat sig åt att studera samhällets marginaliserade – arbetslösa, sjukskrivna, fattiga, människor som bor i så kallade utanförskapsområden – har de privilegierade samhällena, de exklusiva skolor som fostrar morgondagens makthavare, de föreningar och klubbar där eliterna möts och formerar allianser, och eliterna själva – alltså de som besitter maktpositioner och/eller har oproportionerlig tillgång till organisatoriskt, socialt, ekonomiskt och kulturellt kapital, i hög grad negligerats. De har helt en kelt ”flugit under radarn” i ett samhälle vars självbild fortfarande präglas av en idé om jämlikhet och socialdemokrati, men som i realiteten utvecklats till något helt annat. I det sammanhanget har troligen mina studier, jämte ett stigande journalistiskt intresse för Sveriges allt fler så kallade superrika samt näringslivets ledare och entreprenörer, bidragit till att fylla ett behov av kunskap, till och med uppvaknande. Exempelvis beskrev en recensent min bok om kungen som ”[…] en underbar ögonöppnare för oss som mest betraktat kungen som en töntig rest från medeltiden. Här har vi en person som både speglar och förstärker kapitalets makt över tanken […]”.

Svenska (och nordiska) samhällsvetare har länge hållit sig borta från att studera eliter, särskilt näringslivets – även om det under senare år kan noteras en glädjande förändring; jag tänker i Finlands fall på till exempel Anu Kantolas och Hanna Kuuselas många intressanta studier av Finlands förmögna eliter. Tillsammans med dem och andra svenska och finska forskare gör jag just nu studier av den förändrade svenska och finska välfärdsstaten (finansierat av bland annat Svenska litteratursällskapet i Finland), sett från eliternas perspektiv, där vi tror att våra studier kommer kunna bidra till viktiga nya perspektiv genom att vårt fokus är på just eliterna, ett perspektiv som hittills saknats i debatten om den avreglera de och privatiserade nordiska välfärdsstaten.

En reaktion jag mött när jag presenterat mina studier i akademiska sammanhang är förvåning över att det överhuvud taget gått att göra dem – det verkar finnas en föreställning bland sociologer och andra att eliter är mycket svåra att studera genom fältstudier och intervjuer, som ju kräver att man kommer in i deras rum och miljöer och får deras förtroende att verka där. Så kan det såklart vara; att studera ett samhälle som Djursholm kan te sig betydligt svårare än att studera och skildra ”utsatta” områden, till exempel de så omtalade Tensta och Rinkeby utanför Stockholm, eller att träffa och intervjua arbetslösa, fattiga, missbrukare, och så vidare – inte minst därför att i dessa sammanhang är det forskaren som i en social bemärkelse är den som har ett övertag. Men eliter kan också verka skrämmande på den gängse samhällsforskaren, ofta militanta i att försvara sina privilegier och sin status; om eliter upplever att de inte skildras på det sätt som de förväntar sig kan man räkna med reaktioner av olika slag, som inte alltid känns rimliga givet den akademiska kulturen av saklig och nyanserad kritik.

Men något som ofta verkar glömmas bort som en faktor för studier av eliter är eliternas behov av legitimitet och status, vilket särskilt gäller för de historiskt så ringaktade ekonomiska eliterna som länge strävat efter att bli mer respekterade och uppmärksammade. Inspiration kan här hämtas från makarna Monique och Michel Pincon i Frankrike som under många år skildrat den franska högborgerligheten. Trots en tydlig vänsterkritisk agenda har de välkomnats in i maktens rum; det är nästan som om deras studieobjekt tycker att om man inte studerats av makarna Pincon så är man inte riktigt elit! Här finns både en potential och en risk för den samhällsvetenskaplige forskaren: potentialen ligger i eliternas intresse att bli skildrade, beskrivna och uppmärksammade som eliter av forskare och därmed så att säga akademiskt konsekrerade – risken ligger i att man som forskare blir deras nyttiga idiot och oavsiktligen bidrar till att stärka deras privilegier, makt och inflytande.

Om nu detta blivit följden av mina studier av svenska elitinstitutioner, hade det varit bättre att avstå? Självklart inte. Att de kan ha bidragit till att stärka dem i en social och moralisk bemärkelse, såsom Hufvudstadsbladet kanske tolkade min studie av Djursholm, är rimligen inte den enda, möjliga effekten. De har också förhoppningsvis klätts av och avmystifierats, där Rydsholm: de stängda grindarnas stad (roman från 1927 om Djursholm av Gösta Gustaf-Janson) öppnats lite grand för allmän beskådan; samma sak gäller för den så hermetiskt tillslutna Handelshögskolan i Stockholm – för att inte tala om den svenska monarkin. Mystik och brist på transparens är det som ofta präglar elitinstitutioner, något som man också avsiktligt strävar efter. Att familjen Wallenbergs motto är ”Esse, non videre” (på svenska ”att vara, inte synas”) är knappast en slump. Samhällsvetare ska inte undvika dessa miljöer och institutioner utan skildra och tolka dem på det sätt som de förtjänar, nämligen som miljöer och institutioner med makt och inflytande som påverkar oss alla. Deras uppgift är inte att vare sig försköna eller krossa dem, utan att så långt det bara går sakligt och nyktert vända på alla stenar och beskriva deras göranden och låtanden. Man ska såklart vara medveten om att ens studier kan bidra till att oavsiktligen konsekrera dem ytterligare och bli föremål för politisk tolkning – på motsvarande sätt som studier av utanförskapsområden och arbetslösa samhällen, av fattiga, funktionshindrade och missbrukare kan bidra till att ytterligare desekrera dem, det vill säga att i en social och moralisk bemärkelse göra att deras redan ”låga” status blir ännu lägre. Men det ska såklart inte vara ett skäl för att avstå från sådana studier. Tvärtom behövs ständigt mer kunskap om både samhällets ”topp” och ”botten”: i en tid av ökade ekonomiska och sociala klyftor har samhällsvetare ett viktigt uppdrag att inte minst skildra de ekonomiska eliternas till tagande makt och inflytande.

Mikael Holmqvist är docent i sociologi och professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet.