Platser blir betydelsefulla genom minnen. Genom minnen uppstår berättelser om platser men genom minnen uppstår också berättelser om en själv. Om vem man är, om vem man vill uppfattas som. Om vad man inte vill glömma eller vad man inte kan glömma.

Dessa minnen av platser kan skilja sig från kollektiva berättelser eller föreställningar och bilder av platser. Olika platser är dessutom influerade av sociokulturella och socioekonomiska processer, identifikationer, politiska formationer och materialitet, såsom planläggning och arkitektur.

Men betydelsefulla platser och staden skapas inte endast genom minnen. Staden kan uppfattas genom föreställningar framsprungna ur social interaktion som dessutom är kopplade till det fysiska och materiella. Bilder av eller föreställningar om platser konstrueras också genom upplevelser, våra sinnen och media, eller representationer av platser i media. Också om flera olika föreställningar om platser eller städer kan existera samtidigt, kan vissa föreställningar även bli dominerande.

När jag tittar på nätsidan för Visit Turku, den regionala turistorganisationen för Åbo, möts jag av ett bildspel. En bild föreställer lokala friidrottare, den andra teaterpjäsen Tom of Finland, en tredje Aura å, en fjärde Aura å och en femte Aura å. Ån, som flyter genom det centrala Åbo, ter sig mycket framträdande i bilden av eller föreställningen om staden. Åbo är ån och ån är Åbo.

Om personer däremot tillfrågas om ungdomar och platser i Åbo nämns ofta köpcentret Hansa. Köpcentret är också framträdande i tidningsartiklar, nätdiskussioner och bloggar där Åboungdomar sammankopplas till en specifik plats i staden. Det talas till och med om Hansabarn, eller på finska om Hansalapset. Ungdomar kan uppfattas vara utsatta för risker men även som risker, vilket jag uppfattar att sker parallellt i begreppet Hansabarn. Dessa ungdomar har ett dåligt rykte, uppfattas som farliga samtidigt som det är synd om dem. Det här exemplifierar hur platser inte bara är samlingsplatser för människor, utan de är också samlingar för diskurser och känslor.

Om vi inte endast håller oss till ålder och plats, utan inkluderar kön och mera specifikt tonårsflickor kan platser få andra betydelser. Jag påstår att tonårsflickgestalten är mycket närvarande i samhälleliga diskussioner och politiska frågor som berör platser i staden. Det kan handla om frågor om vem som får röra sig var, vem som får hänga var, vem som borde skyddas var och vilka platser som uppfattas som passande eller opassande för en tonårsflicka. Oro över döttrar på urbana platser som torg och gator, på joggingspåret i skogen eller i parken är inte ovanlig.

Denna oro kan förstås som kulturell rädsla, men också handla om upplevelser av främlingar som hot, tonårsflickor i risk eller som risk. Om vi då återvänder till minnen, vilka platser i Åbo har tonårsflickor minnen av? Är det minnen av Hansa? Minnen kopplade till Aura å?

I min forskning har jag ställt denna fråga och fått svar av nittiosju femton- och sextonåringar som själv kategoriserar sig som flickor. Inledningsvis bad jag dem lista fem platser som var betydelsefulla för dem och sedan skriva ett minne i anknytning till en eller två av dessa platser. Jag förväntade mig en koncentration av platsminnen till stadscentrum, det var där platserna för allmänhetens diskussioner om tonåringar och platser fanns. Det var också där många människor rörde sig. Istället visade det sig att endast en bråkdel av de insamlade minnena anknöt till stadskärnan, köpcentret Hansa eller åstranden. Istället var platserna utspridda, berörde ett stort antal stadsdelar utanför det direkta centrum.

Också om åstranden och köpcentret nämndes som en betydelsefull plats, handlade de nedtecknade minnena sällan om dessa. Och de få gånger minnet handlade om exempelvis Hansa, var minnet en mening långt, odetaljerat och anknöt till första gången flickan var där ensam, med kompisar och utan föräldrar eller andra vuxna.

Betydligt oftare berörde minnen liminala platser såsom gator, gränder, parkeringsplatser och övergångsställen. Eller naturområden såsom skogar. Dessa platser är intressanta eftersom de uppfattas som betydelsefulla av tonårsflickorna samtidigt som de generellt kan uppfattas som icke-platser eller mellanrum.

Icke-platser och mellanrum finns för att passeras. Aktiviteterna, som att gå över gatan på ett övergångsställe, att parkera bilen och sedan köra iväg eller att vistas i skogen är vanligtvis kortlivade och lämnar oftast få spår efter sig. Ytorna uppfattas som neutrala och ingen gör officiellt anspråk på dem. De är liminala på så sätt att de kan finnas mellan byggnader, ovanför byggnader. De har mer eller mindre tillfälligt blivit över för att ge växtutrymme för staden, finns för att stadens andra byggstenar ska fungera, för att markera men också sammanlänka privata platser med offentliga platser, eller av ingen annan orsak än att de inte råkar ha någon specifik och planerad användning.

Andra platser får betydelse genom icke-platserna. Samtidigt finns det potential i dessa icke-platser eftersom de inte har en planerad och organiserad absolut användning eller för att den planerade aktiviteten oftast är så kortvarig. Mellanrummen har möjlighet att användas enligt besökarens egna önskemål. Och detta var också ett mönster jag urskilde i tonårsflickornas minnen om skogsgläntor, gränder, parkeringsplatser och övergångsställen.

Särskilt vill jag uppehålla mig vid fyra minnen som ansluter till dessa icke-platser som tonårsflickor upplever som platser, dessutom betydelsefulla platser. En flicka skriver om en parkeringsplats som finns på en mataffärs tak:

Jag har också bra minnen från [mataffären] Laustis Siwa, men också några ledsna. När jag tidigare bodde i [stadsdelen] Laustis, gick jag upp på Siwan för att sitta och tänka på sorgliga saker. När det var bättre dagar gick jag upp ovanför Siwa för att prata med kompisar, vi åkte också skateboard där för det är en parkeringsplats där det inte går så många människor så vi får vara i fred. Vi har egen matsäck med, men ibland gick vi till Siwa för att skaffa godis och dricka, där uppe är det bästa att man kan titta ner och spionera på folk […] (Min översättning från finska till svenska)

Förutom att jag utgår från att en plats blir betydelsefull genom minnen, utgår jag också från att stadsrummet alltid är influerat med betydelse av både platsens skapare, det vill säga planritare, arkitekter och stadsfullmäktige, men också av de människor som använder eller besöker platsen.

Man kan tänka sig att planeraren har makt att definiera platsens officiella och dominerande betydelse eller mening, men att platsens besökare kan använda taktiker för att använda platsen på alternativa sätt. Parkeringsplatsen ovanför affären är planerad för att parkera, lämna bilen, gå in i affären, handla, komma tillbaka till bilen och köra iväg.

Men tonårsflickan har inte bil, hon har inte ens körkort eller direkta planer på att gå in i affären för att handla. Ändå besöker hon parkeringsplatsen både ensam och med vänner. Parkeringsplatsen som är en offentlig plats upplevs som privat, vilket har likheter med ett annat minne:

Jag har alla bästa minnen från Kuppisparken nära [hamburgarkedjan] Hese för jag har spenderat en hel del tid där med vänner på sommaren. Jag har träffat en hel del intressanta människor där + det är en lugn plats med good vibes. Man kan act all crazy i det private och make memories […]

Platsen som beskrivs finns i marginalen till parken, gräsmattor, träd och växter och det som inte direkt framkommer i det nedskrivna minnet är förekomsten av asfalt och betong. Det är inte en plats som förväntas locka till sig andra personer än dem som går dit för att äta.

När jag presenterade min forskning för en lokalavdelning av Finlands arkitektförbund och visade minnet tillsammans med ett fotografi på platsen uttryckte flera förbundsmedlemmar förvåning. Det var inte en plats de tänkte att skulle locka människor, och inte heller en estetiskt tilltalade plats. Ändå uppfattas den som betydelsefull av tonårsflickan som skriver om den.

Jag tänker mig att det beror på atmosfären som flickan skriver om. Det privata och avsaknaden av blickar som bedömer henne även om hon skulle bete sig på ett oväntat sätt. Eller blickar som är närvarande men godkänner henne och hennes beteende. Platsen uppfattas som trygg.

I ett tredje minne utgör den betydelsefulla platsen ett specifikt övergångsställe. En flicka skriver:

Övergångsstället är en viktig plats för mig. När jag har hälsat på min bästis följer hon mig till det här ena övergångsstället. På vintern knuffar vi varandra i snön när vi går hem. En gång måste jag komma hem utan en sko för den var så full av snö. Ibland har vi intensiva diskussioner medan vi går till korsningen och ibland stannar vi vid korsningen för att prata eftersom ingen av oss vill fortsätta ensam åt vårt eget håll. Före vi far hem kramar vi hejdå.

Övergångsstället blir en plats för avsked, men samtidigt en symbol för vänskap. Det handlar inte bara om att ta sig över gatan. Att på sin höjd stanna upp för att vänta på att bilar passerar. Att det är fråga om en plats där rörelse förväntas gör minnet än mer laddat och intressant eftersom det karaktäriseras av ett stillastående och dröjande. Handlingen att stå still kan också förstås som en taktik mot platsens planerade användning. Att stå stilla gör att tonårsflickorna tar plats, gör platsen till sin egen. Att dela en plats med vänner illustreras även i följande minne:

Jag bodde tidigare på [namn på gata] och från den tiden har jag många goda minnen, som när jag en gång tillsammans med min syster och två kompisar gick till skogen som är precis bakom vårt hus och dit vi inte fick gå. Men vi gick dit ofta. Den här ena gången hittade vi i skogen ben av en orm och eftersom mina kompisar var pojkar så ville de naturligtvis ta benen med sig. Jag tyckte att de var äckliga.

Här är vännerna en syster och två vänner som specificeras som pojkar av flickan som skriver minnet. Om jag återgår till inledningen av denna essä, och koncentrerar mig på att diskutera hur berättelser och minnen om platser också kan uppfattas som berättelser om berättaren, vill jag särskilt stanna upp vid platsen och könet.

Att könsbestämma kompisarna uppfattar jag som viktigt, annars skulle en könsbestämning inte gjorts. Så vad innebär det? Valet att berätta om skogen som dessutom är förbjuden är intressant av samma orsak och i anknytning till kön. Berättaren är en flicka som leker i skogen. Berättaren är en flicka som går till en förbjuden plats. Berättaren är en flicka som har pojkar som kompisar. Eventuellt kunde hon uppfattas som en pojkflicka, men flickskap betonas ändå eftersom hon inte är som sina kompisar. Hon tycker att benen av en orm är äckliga. Det var inte hon som ville ta med sig dem.

De fyra minnen som jag fokuserat på visar på potentialen i stadens mellanrum. Alla platser är mer eller mindre oövervakade. De är bortom föräldrars, lärares och myndighetspersoners kontroll. Eller i alla fall upplevs de som sådana av tonårsflickorna. Men samtidigt handlar det om perspektiv. Vad som uppfattas som ett mellanrum varierar beroende på vem som tillfrågas.

Köpcentret Hansa uppfattas förmodligen inte av konsumerande vuxna personer eller av ungdomar som använder Hansa som ett vardagsrum som ett mellanrum, men jag som ofta använder köpcentret som en genväg, för att komma från Eriksgatan till Universitetsgatan, tänker mig ofta Hansa så. I det här fallet är det handlingen och användningen som gör platsen till ett mellanrum.

Förutom att mellanrummet kan kännetecknas av obestämbarhet och ambivalens, kännetecknas det även av hybriditet. Om jag uppehåller mig en stund vid rörelse eller icke-rörelse för att tänka kring skillnaderna mellan en plats och ett mellanrum, kräver mellanrummet rörelse medan platsen snarare kan bli en paus från rörelse. Rörelsen eller min promenad går från Eriksgatan med Universitetsgatan som mål, det som finns däremellan är just mellanrummet.

I tonårsflickornas minnen handlar det snarare om icke-rörelse, om att stanna upp vid ett övergångsställe för avsked istället för att fortsätta, att vara i skogen snarare än ta sig genom skogen, att sitta stilla på parkeringsplatsen istället för att parkera och köra bort, att hänga utanför en snabbmatskedja istället för att passera eller gå in. Rörelsen som ofta förväntas här gör dem till mellanrum från ett stadsperspektiv men tonårsflickornas kvardröjande gör dem inte bara till platser för dem utan dessutom till betydelsefulla platser. 

Ann-Charlotte Palmgren

Skrbenten är postdoktoral forskare vid Åbo Akademi

av Merete Mazzarella

Den friska aktiva pensionären. Den välbeställda pensionären som hellre spelar golf än tar hand om barnbarnen. Merete Mazzarella reflekterar över olika föreställningar och ideal kring åldrande och menar att vi borde acceptera beroendet som en självklar del av livet.

Jag hade deltagit i en författarafton tillsammans med ett par manliga kolleger och när vi efter avslutat värv varvade ner över en öl var det en av herrarna som misslynt utbrast: “Det var ju ingen där, bara tanter!” Jag reagerade inte så kraftigt som jag kanske bort, jag nöjde mig med att mumla något om att det faktiskt är kvinnor i mogen ålder som är det kulturbärande skiktet, men eftersom jag själv snart skulle fylla femtio fungerade repliken som en väckarklocka. Det var den som fick mig att medvetet fråga mig hur våra bilder av äldre egentligen ser ut.

Jag började med att besöka en lågstadieskola och undersöka hur barnen uppfattade ordet “tanter”, jag lät dem rita och skriva. Det visade sig då att tanten fanns i två varianter, den runda tanten och den magra. Den runda tanten liknar Elsa Beskows tant Brun eller tant Grön. Hon är social och bestyrsam, hon bullar och bakar, hon har bärbuskar och blomsterrabatter i långa banor. Det var henne barnen tänkte på när de skrev: “Tanter är glada”, “Tanter är snälla”, “Tanter ger saker åt barn”. Magra tanten däremot är hon som bor ensam, som säger till, som klagar: “Tanter är stränga,” kunde det heta, “Tanter grälar på barn.” I en av klasserna passade jag på att fråga vad barnen tyckte om farbröder. “Farbröder är snälla,” svarades det unisont. “Men det finns ju farbröder som inte är snälla?” försökte jag. “Nej,” kom det igen i kör, “för då är de gubbar.”
Jag förstod att det handlar om förväntningar, både positiva och negativa sådana. Jag förstod också att åldrandet kan vara mer problematiskt för kvinnor än för män.
Genom åren har synen på gamla pendlat mellan ett eländesperspektiv och ett hoppla-perspektiv. Eländesperspektivet har inneburit att man tänkt sig åldringar som isolerade, deprimerade, fysiskt och psykiskt nedsatta och därmed hjälpbehövande. Hoppla-perspektivet — som dominerat de senaste decennierna —har betytt att man velat förneka att ålderdomen med nödvändighet innebär förluster, att man beskrivit den som frihetens och de många möjligheternas tid. “Det framgångsrika åldrandet” har det talats mycket om på senare år. Alla älskar vi historier om fantastiska åldringar som franska Jeanne Calment som blev 122 år, som bröt lårbenshalsen när hon var 114 men inte för att hon snubblade med rollatorn utan för att hon var på väg upp för en trappa för att bomma en cigarett och som inte blev mer nedsatt än att hon orkade göra en skivinspelning när hon var hundratjugo. Eller britten Eric King-Fisher som vid hundratvå meddelade att han tänkte emigrera till Nya Zealand. Han förklarade också varför: “Jag vill inte som hundrafemåring tänka att oj, om jag hade flyttar till andra sidan jordklotet när jag var hundratvå.” Eller —på närmare håll — nittioåringar som lär sig nya språk eller köper ny bil. Medelålders människor jämför sina föräldrar precis som de jämför sina tonårsbarn —och om jämförelserna utfaller till de egna föräldrarnas nackdel lär föräldrarna få veta om det: “Kerstins mamma sitter inte hemma och ugglar, hon har precis blivit sekreterare i pensionärsföreningen.” Den “pigga” — eller “aktiva” — pensionären har stått i fokus: “aktiv” är troligen det adjektiv som oftast ställs framför substantivet “pensionär”

Marknaden har upptäckt pensionären

I min generation — jag hör till den stora generation som är född på 1940-talet — är vi övertygade om att vi är ungdomligare för vår ålder än någon tidigare generation, vi vill inte medge att vi kan bli trötta utan strävar till att vara lika mycket i farten som våra barn. Det är naturligtvis riktigt att pensionärer —män såväl som kvinnor – är friskare och lever längre än förut men bilden är ändå mer sammansatt och framförallt mindre entydigt positiv än den kan verka. Det är utmärkt att man inte längre föreställer sig att gamla bara sitter i gungstol eller på en parkbänk och matar duvorna, det är utmärkt att man tar fasta på att de kan förnya sig —se nytt genom att resa, lära sig nytt, få nya vänner och uppleva ny kärlek. Framförallt är det utmärkt att man synliggör deras samhälleliga insatser: i sångkörer och föreningar, som frivilligarbetare, som anhörigvårdare, som ansvarstagande mor- och farföräldrar. Eller som kulturbärare.
Men det finns också bilden av den välbeställda, själviska pensionären som lever ett ansvarsbefriat tonårsliv, som bor dyrt, äter dyrt, reser dyrt, som först och främst vill unna sig, ta för sig, njuta. Marknadskrafterna har upptäckt de välbeställda pensionärerna, marknadskrafterna vill inget hellre än att få skapa en ny livsstil åt dem —åt oss —och idag handlar livsstil som bekant om konsumtion. De står beredda att kommersiellt exploatera allt det som hör vår ungdom till och som var viktigt för oss uttryckligen därför att det var icke-kommersiellt, till exempel protestmusik och Flower Power. De smickrar oss genom att döpa om hudvårdsprodukter från Anti Age till Pro Age. De kallar oss Mästerkonsumenter och ser gärna att vi inte bara gör oss av med våra pensioner utan också med vårt kapital så att våra barn inget får ärva. Om allt detta finns det en både skrämmande och fascinerande doktorsavhandling av Maria Suokannas, Seniorkonsumenten identifieras. Om identitetsskapande processer i en marknadsföringskontext.
Den här pensionärsrollen är olycklig redan av den anledningen att den knappast kan undgå att provocera yngre generationer som inte bara är besvikna över att föräldrarna hellre vill spela golf än passa barnbarn, utan redan nu vet att de får räkna med flera år i arbetslivet, sämre sociala förmåner och sämre pensioner. Ja, i själva verket är den själviska —eller åtminstone självupptagna —pensionären ägnad att bereda vägen för ett krig mellan generationerna. Och naturligtvis att ge eftertryck åt kraven på att pensionsåldern borde höjas. Som den svenska historikern Gunnar Wetterberg påpekat var det aldrig tänkt att staten skulle försörja fullt friska personer i decennier. När allmän pension 1913 infördes i Sverige var pensionsåldern 67 och medellivslängden 55. Om man idag hade samma förhållande mellan pensionsålder och medellivslängd skulle kvinnor få jobba till nittio. Mot den bakgrunden är den förra svenska statsministern Fredrik Reinfeldts förslag om en pensionsålder på 75 inte fullt så extremt som det låtit.
Bilden skymmer dessutom för det faktum att det långtifrån är alla pensionärer som är välbeställda —eller friska, för den delen. Det finns en tendens att se pensionärer som en homogen massa men i själva verket är äldre människor inte bara lika olika sinsemellan som unga, de är mera olika vad gäller hälsa, ekonomi och inte minst erfarenheter. Idag hör eller läser vi äldre så gott som dagligen att vi är en del av en demografisk bomb, att vi inte bara är på tok för många utan också lever för länge, att vi håller på att knäcka samhällsekonomin. Vi uppfattar också att aktivitet inte bara har blivit en norm utan också ett krav som samhället ställer på oss: av omtanke om ekonomin är det allas vår plikt att sköta oss, äta nyttigt, motionera, överhuvudtaget hålla oss friska så att vi kan stå på egna ben. Om vi inte är pigga, aktiva åldringar är det underförstått att det troligen är vårt eget fel: vi har inte satsat tillräckligt på “det framgångsrika åldrandet”.
Men:
Bortom bilderna av det framgångsrika åldrandet finns ändå ständigt helt andra bilder. Det är fotografier av oftast icke-namngivna människor sedda diskret bakifrån där de i morgonrock och hasande tofflor tar sig fram med rollator i en institutionskorridor eller ligger hopkrupna i fosterställning i en säng på långvården. Det är reportage om människor som drogas med lugnande mediciner och tvingas lägga sig ren på eftermiddagen för att personalen ska få se på teve, eller blir inlåsta för att de inte ska förirra sig ut ur byggnaden, eller glöms kvar på toaletten, eller får ligga i timtal i våta eller smutsiga blöjor. Det är de riktigt gamla det handlar om och deras totala beroende och utsatthet framstår som den nattsvarta motbilden till den rosiga bilden av de aktiva pensionärernas totala självständighet. Framförallt är det som om den ena bilden inget har med den andra att göra eftersom övergången aldrig synliggörs. I själva verket är båda bilderna karikerade, den ena som önskedröm, den andra som mardröm. Men hos oss som ännu är aktiva pensionärer —eller yngre äldre som det heter i Sverige —är mardrömsbilden troligen ständigt verksam och desto mer som vi ständigt försöker förtränga den. Vi orkar inte fundera på hur äldreomsorgen kan tänkas se ut när det är vår tur för vi har förstått att nedskärningarna bara fortsätter och att yrket i sig ter sig oattraktivt för de unga.

Skadliga illusioner om hälsa

De senaste tio åren har det —kanske inte oväntat —kommit böcker som bistert ifrågasätter föreställningarna om det framgångsrika åldrandet och att nittio skulle vara det nya femtio. 2006 gav geriatrikern Muriel R Gillick ut en bok med den talande titeln Denial of Aging. Perpetual Youth, Eternal Life and Other Dangerous Fantasies och 2011 kom kulturhistorikern Susan Jacobys Never Say Die. Myth and Marketing of The New Old Age. Båda böckerna betonar att den bortskämda generation som är född på 1940-talet har invaggats i en falsk optimism när de tror att man med rätt livsstil och medicinska framsteg kan leva frisk till nittiofem och sedan dö mitt i ett samlag. De har vilseletts av dålig statistik: det har hetat att demenssjukdomar som Alzheimer inte hör till det normala åldrandet och att bara var tionde person drabbas, men enligt Jacoby hinner Alzheimer de facto fatt varannan amerikan över åttiofem. Hon menar också att det som kallas framgångsrikt åldrande förutsätter en självdisciplin som riskerar att bli förtryckande. Man får inte klaga över sin hälsa —åtminstone inte inför yngre människor. Man får inte gråta över någon närstående som varit död i mera än en månad, inte visa nostalgi inför det förflutna (vare sig det personliga eller det samhälleliga), inte visa tecken på att oroa sig för att bli beroende, vare sig på grund av dålig hälsa, dålig ekonomi eller demens. Samhället ser också med misstänksamhet på gamla människor som ber att få lämnas ifred. Man får varken vara för sällskapsnödig eller för tillfreds med ensamheten. Man får en gång för alla inte vara missnöjd med sitt liv för då oroar man den yngre generationen genom att göra dem rädda för deras egen förestående ålderdom. Man anar att förtrycket är värre för kvinnor än för män: i alla åldrar finns det större förväntningar på kvinnor att vara glada, att tänka på andra. På äldre dar gäller det kort sagt att vara den runda tanten snarare än den magra. Eftersom kvinnor lever längre än män får de också i större utsträckning ställa upp som anhörigvårdare.
Också Gillick tar verkligen bladet från munnen:
“Av dem som nu fyller sextiofem kommer ungefär varannan att tillbringa någon tid på vårdhem. Sannolikheten för en kortvarig vistelse — till exempel för konvalescens efter ett kirurgiskt ingrepp —är tio procent. För återstående fyrtio procent handlar det om långvariga vistelser som ingalunda slutar hemma utan hos begravningsentreprenören.”

Hur ska vi då göra?

För det första måste vi övervinna det förakt för svaghet som ligger latent i hela vår kultur. I fjol somras fick jag själv plötsligt problem med vänstra knät och i ett par veckor var det så dåligt att jag behövde stöd för att gå upp och ner i trappor. I den belägenheten ville jag mycket ogärna bli sedd, egentligen ville jag inte heller ha hjälp, ja, jag kunde bli irriterad på dem som försökte hjälpa. Mot bättre vetande skämdes jag.
Under Tarja Halonens presidenttid inbjöd hennes pressekreterare en dag en presskonferens för att meddela att presidenten nu använde hörapparat. Samtidigt försäkrades det att det bara var tillfälligt och berodde på att presidenten hade flugit med en förkylning. Jag gick länge och funderade på den där presskonferensen. Varför behövde det meddelas att användningen bara var tillfällig? Kunde nån verkligen tänkas föreställa sig att en hörapparat kunde nedsätta presidentens arbetsförmåga? Snarare är det så att det finns otaliga människor vars arbetsförmåga inte är vad den borde vara därför att de inte kommer sig för att skaffa den hörapparat de nödvändigt skulle behöva.
Antalet sådana personer ökade sannolikt i och med att presidentens kansli bidrog till att stärka känslan att det är pinsamt med hörapparat.
Vi måste inte bara —eller ens i första hand —på individplanet utan också —och framförallt —på samhällsplanet lära oss att acceptera beroendet som en självklar del av livet. Problemet är att det är långt, långt lättare sagt än gjort.
Och vi ska inte behöva välja mellan eländes- och hoppla-perspektiven, det måste finnas andra möjligheter. När jag började intressera mig för åldrandet —det är nu tjugo år sen —talades det mycket om gerotranscendens. Det handlade om en teori som utvecklats av den rikssvenske sociologen Lars Tornstam och går ut på att det kan finnas “en rad förändringar på vägen mot /—/ mognad och vishet”: “Hit hör t.ex. omdefinitioner av det egna jaget, tid, rum, liv och död. Man får nya insikter i fundamentala existentiella frågor. Man blir också ofta mer selektiv i valet av sociala och andra aktiviteter, och behovet av den goda kontemplativa ensamheten ökar. En ny form av gränsöverskridande samhörighet med världsalltet kommer, och tillfredsställelsen med tillvaron ökar.” Det låter idealiserande, det är troligen idealiserande, men det är trots allt också en påminnelse om att det inte bara är fysisk aktivitet som är värdefull. Nog ska det finnas utrymme också för en strävan efter mognad och vishet?

Av Merete Mazzarella, publicerad i Ikaros 2017-1.